Skrämselfilm

russin.nu guidar dig in i skräckens underbara värld

---

Visst är det märkligt att man gärna blir rädd? Att man kan känna sig uppriktigt tacksam mot en film som gör en illa till mods, och till och med rekommenderar den för sina vänner så att de kan bli lika rädda? Det finns ett otal bra teorier om varför så är fallet, så jag tänker inte försvara skräckfilmens existensberättigande, utan istället tipsa om en del filmer i genren som gör precis vad de ska: skräms.


Gammal skräck

Det trista med riktigt gammal skräck är att det ofta är svårt att bli rädd av den, hur god vilja man än uppbådar. Filmskräck åldras ibland inte med samma värdighet som litterär skräck, trots att de gamla klassikerna oftast har litterära förlagor. Jämför Bram Stokers fortfarande kusliga "Dracula" med plastspindlarna och Bela Lugosis minspel i filmversionen från 1931. Klassikerna kan dock uppskattas genom det uppenbara inflytande de haft på efterföljande skräck.

James Whales "Frankenstein" från 1931 är ett typexempel. Inte så särdeles ruskig för dagens härdade ögon, men full av scener som glatt imiterats genom årtiondena. Boris Karloff är ju på sätt och vis fortfarande det ultimata Monstret. Whales "Invisible Man" från 1933 är lika sevärd, av samma skäl. Effekterna imponerar faktiskt fortfarande.

"Nosferatu" från 1922 hör förstås till måste se-listan för alla skräckintresserade. Som den ganska melodramatiska stumfilm den är lär den väl inte orsaka några skräckparoxysmer såhär på 2000-talet, men man kan fortfarande uppskatta F. W. Murnaus stämningsfulla, expressionistiska bilder och Max Schrecks sällsamt fula vampyr. Werner Herzog gjorde en remake på sjuttiotalet; ej heller den särskilt skrämmande men med en viss charm.

Tod Brownings "Freaks" från 1932 är en mycket märklig film, som mer eller mindre sänkte regissörens karriär med sin provokativa djärvhet. Den handlar om en samling ovanliga människors liv och leverne på en cirkus, där de försörjer sig på det enda sätt de förmår; genom att visa upp sina lyten. Filmen börjar i någon slags klarsynt humanism, blir sedan en thriller och slutar på ett tämligen otäckt sätt. "One of us"-scenen parodieras fortfarande flitigt, och med lite fantasi kan man hitta element av "Freaks" i en scen i "Toy Story". En udda, sevärd och ibland riktigt otäck klassiker, som fortfarande har en del kloka saker att säga om att vara "annorlunda".


Gamla teman i modernare tappning

Mary Shelleys 1800-talsroman om "Frankenstein" har lett till fler filmer än vad som kanske är motiverat. En av de bästa är i mitt tycke Kenneth Branaghs pompöst melodramatiska version från 1994. Den fångar stämningen i boken, trots vissa narrativa avsteg, och dess effekter, musik och kameraarbete gör den till en riktigt mäktig upplevelse.

Vampyrtemat har gett upphov till otaliga filmer. En annorlunda och mycket bra sådan är Neil Jordans "Interview with the Vampire" från 1994, efter Anne Rice roman med samma namn. Brad Pitt och Tom Cruise är båda mycket bra - till mångas förvåning - i denna djupt mänskliga och storslaget blodiga skröna. Mycket sevärd. En ganska cool vampyrfilm, som likt "Interview..." tar temat på allvar, är Kathryn Bigelows "Near Dark" (1987). En mörk och allvarsam vampyrhistoria ute på vischan, och raka motsatsen till fånig pop-skräck som "The Lost Boys".

Dr. Jekyll och Mr. Hyde är ett tema som används i förändrade, allegoriska varianter. Den högborne fine mannen som beter sig som ett riktigt odjur på fritiden har sin moderna motsvarighet i bland annat "American Psycho".


Rymdskräck

Rymd och rädsla hör ihop. Det bevisas av exempelvis Ridley Scotts "Alien" från 1979, som fortfarande är både vacker, spännande och otäck. I rymden kan, som bekant, ingen höra dig skrika, och den likgiltiga svarta oändligheten runt omkring skeppet som hemsöks av en illvillig parasit gör situationen dubbelt obehaglig.

"Body snatchers"-filmerna utspelar sig visserligen på jorden, men skräcken kommer från rymden. Det finns två riktigt bra remakes på Don Siegels 50-talsklassiker, och ett antal filmer som lånat inspiration och idéer. Philip Kaufmans "Invasion of the Body Snatchers" från 1978 lever högt både på det skrämmande temat och sina välgjorda makeup-effekter, och Abel Ferrara gjorde en riktigt frän version 1993. Namnet "Body snatchers" borgar helt enkelt för kvalité.


Äcklig och ofta rolig skräck

Äcklig skräck är mer än inälvor och blod, annars är det bara äcklig film. Det är en sak att hitta på ett scenario som får tittaren att vilja se bort, en annan att verkligen skrämmas. Äcklig skräck är paradoxalt nog ofta också rolig.

Sam Raimis "The Evil Dead" från 1982, kan verkligen vara otäck, om man lämnar den vuxna cynismen utanför dörren. En mycket enkel historia, filmad för en spottstyver, som lever på sin energi och de fantastiska visuella lösningarna. Tämligen rå och blodig, men även det osmakliga präglas av goda idéer och både Raimis och Bruce Campbells talang syns väl redan här. Den är också ofta överraskande rolig. Uppföljaren "Evil Dead 2" från 1987 är ännu skojigare, men också något mindre otäck.

George A. Romeros trilogi om de levande döda inleddes 1968 med klassikern "Night of the Living Dead", en kornigt svartvit historia om återuppväckta lik med smak för människokött. "Dawn of the Dead" från 1978 är väl den bästa i serien med sin satir och spänning, medan trean "Day of the Dead" från 1985 stoltserar med enastående makeup-effekter men inte riktigt når upp till föregångaren.

Clive Barkers "Hellraiser" från 1987 är inte bara den enda bra filmen i Hellraiser-serien, utan den enda riktigt otäcka film Barker har regisserat. En del effekter må se ganska billiga ut - samtidigt som andra effekter fortfarande imponerar - men den har en rå kraft som det är svårt att värja sig emot och ett gäng bra idéer. Kanske den minst roliga filmen i listan.

Tobe Hoopers "Motorsågsmassakern" från 1974 är egentligen inte alls så blodig som ryktet gjorde gällande på den tiden då den fördömdes från alla håll och kanter, men den har en atmosfär som känns väldigt obehaglig. Även när det inte visas något direkt otäckt ligger det något "äckligt" i luften, på något vis. Samtidigt uppvisar den ett ganska bisarrt sinne för humor. Inte en film för alla ...

Peter Jacksons "Braindead" från 1992 är väl kanske inte så skrämmande, men något av det blodigaste och äckligaste världen skådat, och tillika en charmig, humoristisk historia som gör en både glad och illamående. Hans "Bad Taste" och dockfilmen "Meet The Feebles" bjuder på ungefär samma lockelser.

"Re-animator" från 1985 är ett bra exempel på Stuart Gordons och Brian Yuznas teman och talanger. Mycket löst baserad på en novell av H. P. Lovecraft handlar denna påhittigt vämjeliga film om den smarte Herbert West som kommer på hur man uppväcker de döda, eller kanske bara delar av dem. Många glada skratt och äcklade grimaser utlovas.

John Landis "En amerikansk varulv i London" imponerade 1981 med sina förvandlingsscener, och de ser fortfarande riktigt bra ut. Den är också riktigt skojig ibland.

Smarta spökfilmer

Jag tycker både det är roligt och tråkigt när skräckfilmer vill vara smarta, eftersom det nästan oundvikligen blir på bekostnad av den råa skräcken. Nedanstående filmer är hur som helst både sevärda, otäcka och klyftiga. Huruvida deras smarthet är mest till gagn eller skada låter jag vara osagt; de skräms när de ska skrämmas, iallafall första gången man ser dem.

M. Night Shyamalans "Sjätte sinnet" är en smart ihopknåpad spökhistoria, där psykologen Bruce Willis försöker hjälpa ett barn som ser döda människor hela tiden. Haley Joel Osment utsågs efter filmens premiär av en närmast enväldig kritiker- och tittarkör till Världens Bästa Barnskådespelare.

"The Others" av spanske Alejandro Amenabar är en väl sammanbyggd hemsökt hus-historia, med en underbart tät och otäck stämning. Den mysigt ödsliga herrgårdsmiljön, a la "De Oskyldiga" och "The Haunting" är ett stort plus. Mycket av framgången ligger också i Nicole Kidmans förmåga att utstråla bräcklighet och mod på samma gång


Otäckt på riktigt

Ok, riktigt "riktigt" blir det väl bara om det är på Riktigt, men på russin.nu recenserar vi inte snuff movies, så här är några spelfilmer som är så otäcka att man faktiskt kan ångra att man såg dem.

"Spoorloos" (1988). Du kanske har sett en ganska ruskig historia, kallad "Spårlöst försvunnen" (The Vanishing), med Kiefer Sutherland och Sandra Bullock? Det är George Sluizers mysiga, snälla Hollywood-variant av hans egna holländska original. Originalet är snudd på ondskefullt.

"The Blair Witch Project" gjorde mig så rädd att jag blev glad som en speleman. Tyvärr kanske tåget på sätt och vis har gått för Blair Witch, föregången som den är av sitt rykte och sin framgång. Den är förstås mycket effektivare om den slår klorna i en intet ont anande, oförberedd tittare. Men ändå, om du inte sett den och inte hört alltför mycket om den, ge den en chans. Den har potential att skrämma en rent fördärvad.

John Boormans karga klassiker "Deliverance" från 1972 är fortfarande en riktigt tärande historia. Innan en flod ska förstöras av ett dammbygge bestämmer sig en skara stadsbor för att ta en kanottur i vildmarken, med mörka konsekvenser. Den ständigt obehagliga stämningen, där själva naturen känns fientlig, och det fantastiska skådespeleriet gör filmen sevärt plågsam.


Föredettingarna

Det finns några regissörer som ganska konsekvent har hållit sig i det otäckas nejder, fast med allt mindre spännande resultat. Deras tidiga filmer är att rekommendera.

John Carpenter, till exempel, blev berömd med sin mycket enkla, mycket stämningsfulla "Halloween" 1978. Med sitt underbara foto (se den i widescreen!), suveräna musik och faktiskt riktigt otäcka mördare sopar den golvet med Fredagen den 13:e och de andra lama slasher-filmerna. Carpenters "The Thing" (1982) fungerar också ypperligt, på ett helt annat sätt. Effekt-beroende skräck i Antarktis, med många nästan olidligt spännande scener. Men på senare år har det inte sett så roligt ut. Det började gå utför 1987 med den tama "Prince of Darkness" och bottennappet är "I skräckens skugga" (1995), ett tafatt försök att göra metaskräck utifrån H. P. Lovecraft, varken skrämmande eller så fiffigt som filmen försöker påskina. Hans "Vampires" från 1998 kan väl döda ett par timmar, men glöms snabbt bort.

Wes Cravens sjuttiotals-rysare "Ögon i natten" (The Hills Have Eyes) är mer skrämmande än hans senare produktion sammanslagen. "Terror på Elm Street" är visserligen någon slags klassiker men också ganska opportun och ytlig och hans meta-käcka, glimten-i-ögat-filmer Scream 1-3 kan väl roa för stunden, men särskilt rädd blir man ju inte. "Ögon i natten" är hans variant på det klassiska temat enkla människor ute på landsbygden terroriserar förbipasserande stadsbor. Den gör riktigt ont att se.


Jättebra skräck

Jättebra skräck gör en riktigt rädd, med hjälp av bra idéer. Den använder sig inte av billiga knep och förlitar sig inte helt och hållet på äckel. Om den bryter mot något tabu så gör den det med en annan avsikt än att pubertalt provocera. Här är lite jättebra skräck

Ole Bornedals "Nattvakten" från 1994 är inte bara en ypperlig skräckfilm; den är en bra film över huvud taget. En plågsamt spännande historia om att arbeta nattskiftet på ett bårhus, med en sidohandling om att våga bli vuxen, som fullkomligt kryllar av bra idéer. Bornedals egna Hollywood-remake, med Ewan McGregor i huvudrollen, är nästan identisk, fast lite, lite sämre.

Roman Polanskis "Repulsion" från 1960 gjorde i alla fall mig hjärtligt vettskrämd. Stundtals surrealistisk, stundtals kallt realistisk, oavbrutet otäck.

Robert Wise "The Haunting" från 1963 är en vacker, psykologiskt fascinerande och väldigt otäck film. Den gamla klyschan att "det är otäckast när man inte ser så mycket av hotet" bevisas med kraft.

Adrian Lynes "Jacobs inferno" (Jacob's Ladder) från 1990 hör till den ganska lilla skara filmer som förmår att både skrämma livet ur en och göra en djupt gripen. "Jacobs inferno" kan ses på många sätt - och bör ses om för total förståelse - och förlorar aldrig sin visuella och emotionella kraft. En fantastisk film, och ännu bättre föregångare till "Sjätte sinnet". En director's cut finns nu på DVD.

"Exorcisten", regisserad av William ”French Connection” Friedkin, finns i två versioner, som båda är förskräckande och förunderligt bra. Kanske skulle jag i valet och kvalet välja den nyversion som kom ut runt sekelskiftet på romanförfattaren William Peter Blattys uppmaning. Jättecharmigt barn i de intellektuellas New York tas i besittning av djävulen själv, vilket läkarna och psykologerna inte förmår göra mycket åt. Den oroliga mamman konsulterar till slut i desperation Max Von Sydow för en exorcism. En av de klokaste, mest rörande, välspelade och skrämmande filmer jag vet. Ett mästerverk, faktiskt.


Bubblare

"Cannibal Holocaust" av Ruggero Deodato är en fördömt otrevlig 70-talsklassiker, som lyckas med schyssta medel i vissa scener och i andra stunder känns nästan omoralisk i sin strävan att väcka rädsla eller äckel. Upphittade filmer i djungeln visar hur ett skrupelbefriat filmteam möter sitt rättvisa öde i händerna på en kannibalstam. Ofta välgjord, rå och elak, men kanske en film du vill hoppa över ...

Det mesta av egensinnige kanadensaren David Cronenberg rör sig i gränslandet mellan skräck och ... någonting annat. Det är väl sällan jag blir uppriktigt rädd av hans historier (vilket kanske inte heller är meningen), men de är ofta fascinerande och kan väcka en del obehag. Exempel: "The Brood" och "Scanners". Lite på samma sätt har David Lynch en återkommande tendens att vilja skrämmas (och en förmåga att lyckas), samtidigt som det sällan är huvudsyftet med hans verk. En titt på "Eraserhead", "Twin Peaks: Fire Walk With Me", "Lost Highway" eller "Mulholland Drive" torde förklara vad jag menar.


Avslutning

Sådär, några korta nedslag i skräckens rike. Det är många viktiga filmer jag inte nämnt, helt enkelt eftersom det finns väldigt mycket sevärd skräck, men dem lämnar jag upp till dig att hitta själv.

© Anders Lindahl
2002-10-25

Sök