Alien (1979)
Snygg, otäck, klassisk
Ett ensamt fraktfartyg glider genom rymden, klumpigt till sin konstruktion och till synes gigantiskt. En ganska liten besättning vaknar ur sin hypersömn och tror sig snart vara hemma på jorden igen. Jorden får vi dock aldrig se, och knappt heller i uppföljarna - förutom genom fönstret på en rymdstation i "Aliens" och precis i slutet av "Alien 4". Skeppsdatorn har nämligen snappat upp en signal från okänd källa nere på en planet och enligt kontraktet måste sådana signaler undersökas.
Under ett visst knotande, särskilt från två besättningsmedlemmar, landar de på universums kanske minst gästvänliga planet och en expedition skickas ut på dess vindpinade, steniga yta. Vad de finner är ett märkligt utformat skepp, där ett omänsklig skelett sitter kvar i kaptensstolen. Ett hål i bröstet vittnar om att hans död varit ytterst otrevlig. Längre ner i skeppet hittar de en enorm samling ägg, där vaga former rör sig under det slemmiga skalet. En nyfiken blick, lite för nära, och sedan är det klippt.
"Alien", som när den var ny avfärdades av vissa som en dum, upphottad monsterfilm modell 50-talet, skiner idag som en odiskutabel klassiker, efterapad som få men fortfarande på något sätt bäst. Den är inte perfekt, men så inflytelserik, spännande och snygg att alla med intresse för film borde se den minst en gång.
Alien fungerar allra bäst på två plan: som en fest i cool inredningsdesign och teknologi, och som ren, plågsamt spännande skräckfilm.
Skeppet, med dess maskineri som idag känns mysigt retrofuturistiskt, är en plats man sällan glömmer. Rena, vita interiörer och i "källaren" smutsiga maskinrum. En huvuddator kallad "mother", som huserar i ett mångkantigt rum där väggarna är helt täckta av små blinkande lampor frånsett en liten och helt vanlig datorskärm. En fest för ögat, utsökt filmad.
Skräcken kanske inte infinner sig hos alla, särskilt så här 20 år efter tillkomsten, men om man sugs in i Scotts ganska realistiska värld och tror på det hela blir det nästan olidligt spännande, på ett ständigt stegrande vis. Konceptet, där en efter en dukar under inför ett hot de knappt förstår, var inte nytt då, och har överutnyttjats frenetiskt även efteråt, men aj vad det fungerar bra när det görs på rätt sätt. Här är alla skådespelare mycket bra och det är inte karaktärernas egen dumhet och arrogans som i första hand blir deras öde. De har otur, och har inte alla fakta på hand. Man kan alltså varken avfärda dem som karikatyrer eller tycka att de får skylla sig själva, vilket förstås gör det hela mer spännande än, tja, valfri "Fredagen den 13:e"-film.
Monstret, som börjar som en liten maskliknande sak med tänder, växer snabbt och blir en drygt manshög historia, konstruerad enbart för att döda andra och själv överleva. Den märkliga, biologiintresserade konstnären H. R. Giger designade monstret med fantasi och intelligens, och resultatet är fascinerande. Varför är huvudet så långt? Är det dubbla munnarna så himla praktiska egentligen? Är det inte skadligt i längden att ha syra som blod? Inte vet jag, men det är udda och faktiskt väldigt coolt.
En faktor som ofta hyllas med "Alien "är att monstret sällan syns, och än mer sällan i helbild. Om jag skulle invända något är det faktiskt att monstret syns lite för väl ibland, trots detta. Scott kunde gott ha hållit Gigers skapelse än mer i skymundan vid några tillfällen, då man som tittare kort förlorar tron på det hela vid åsynen av en ganska statisk och livlös gummifigur. Det är när hans närvaro mest anas, syns som en prick på en skärm eller blinkar förbi i ett ultrakort klipp som han eller hon skräms bäst.
"Alien" innehåller flera sådana där scener man aldrig glömmer, åtminstone för mig. Begravningen, där kaptenen efter sitt korta "är det någon som vill säga något?" skickar ut Kanes vita kista i den tomma rymden, till de suggestiva tonerna från Jerry Goldsmiths makalösa musik. Ripley som, kippandes efter andan av skräck, sjunger "lucky, lucky star" medan hon förbereder ett sista desperat försök att göra sig kvitt fripassageraren. Middagsscenen behöver jag väl inte ens nämna ...
En stark fyra till en film som klarat tidens test och faktiskt bara blivit bättre.
© Anders Lindahl
2001-04-04
Originaltitel: Alien
Storbritannien, 1979
Regi: Ridley Scott
Med: Sigourney Weaver, Tom Skerritt, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton
Genre: Sci-fi, Skräck
Teman: Alien
Relaterade artiklar
Skrämselfilm
Ingår i följande teman
