Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

Drabbande drömliv i ”Djävulens tid”

2022-11-19, Johan Lindahl

- Du låter inte orolig, Lucy. Du låter rädd.
Vargtimmen. Eller tiden där onda krafter ska vara som mest aktiva. Som i rysaren ”Besatt” jag vill minnas mig ha sett på bio för kanske 15 år sedan. Det där att vakna vid en tidpunkt när man inte har tänkt gå upp och sedan har svårt att somna om, är en verklighet för många av oss otrevligt regelbundet eller hur? Fenomenet utforskas kanske närmare i aktuella brittiska serien ”The Devil’s Hour” (eller ”Djävulens tid”).

Kan det ligga något mer bakom? Som för socialarbetaren Lucy. Hon dränks nattetid nästan konstant i drömmar, visioner eller rena hallucinationer. Drastiska sådana som slutar med raskt uppryckande ur sömnens tillstånd klockan 3.33. Som om inte vardagen vore nog, med konkreta samhällsproblem att konfrontera i tjänsten, en egen son som läkarna förgäves försöker diagnostisera för hans avvikande beteendemönster. och en del annat att bita i. I handlingen förekommer även en brottsplatsundersökande polis som själv lider av svårigheter att hantera synen av blod. Kan vara något av ett aber i det jobbet. Och så möter vi en mystisk inlåst man med bister blick. Ingredienser som kan passa i en standardmässig kriminalhistoria eller i något mer utpräglat skräckorienterat. Inledningsvis är det svårt att sätta fingret på precis vilken typ av serie det här ska vara. Ambitionerna spretar, på ett lovande sätt.

Jessica Raine är åtminstone omedelbart övertygande under omständigheterna som stundtals sömnlösa socialarbetaren och veteranen Peter Capaldi behöver inte visa sig många sekunder för att ingjuta respekt med sin behärskat råa intensitet.

Fler fasansfulla fakta om ”The Devil's Hour” från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


Sent sedda: ”Line of Duty” levererar

2022-11-19, Johan Lindahl

Så omhuldad och stadigt omnämnd av, ja - ganska många - med så jämna mellanrum mitt i flödet av allt som släpps. Någon gång var jag bara tvungen att försöka se den från begynnelsen. Sedan vi efter en flytt fick några nya kanaler i utbudet har jag i perioder snöat in på utbudet hos Britbox. Framförallt lagväktarserien ”Line of Duty” som kretsar kring AC-12, en enhet för utredande av misstänkt beteende och rentav ganska grova brott begångna av poliser. Just det, utredare som utreder de egna. Inget säkert sätt att bli populär i kåren. Ett smutsigt jobb, men det måste göras.

Och visst är det här riktigt bra. Serien skapades av Jed Mercurio och sändes i sex säsonger med sex avsnitt var som standard mellan 2012 och 2021. Nu ligger jag långt efter, men befinner mig i slutskedet av tredje säsongen. Eventuellt kommer någon ihåg en annan liknande följetong från samma örike från tidigt 1990-tal, ”Between the Lines”, som jag åtminstone själv har positiva minnesbilder av. ”Line of Duty” är en mer uppskruvad, hetare 2010-tals variant på samma tema. Som vi vant oss vid med brittiska serier fladdrar bekanta ansikten förbi eller intar mer regelbundna roller. Från andra och tredje säsongen kan allestädes uppdykande Keeley Hawes framhållas för sitt ytterst mångtydiga porträtt av en kvinnlig polis misstänkt för inblandning i några kollegors våldsamma frånfälle. Skyldig eller inte? Noterbart är hur skådespelerskan som annars ofta föreställer fashionabla, karismatiska kvinnor här är demonstrativt ickeelegant och närmast asocial. Men som sagt, en person som omgivningen tenderar underskatta - på egen risk.

Något händer i alla fall i princip hela tiden. Berättandet bygger på ständiga förändringar, skiftningar i förväntningarna och insikten om att alla bär på något. Sanningen är väldigt sällan svart och vit. Den envetna ensemblen på AC-12 litar inte riktigt på någon i samhället i stort eller den egna kåren. Ibland inte ens på varandra…

IMDB levererar mer data om ”Line of Duty”.

Relaterat tema: Tema: Snutserier


Störtdykningar i strömningsfloden: ”Like Dogs” (2021)

2022-08-21, Johan Lindahl

Kidnappad, inlåst i något otrevligt spartanskt utrymme och behandlad som en hund. Låter kul. Eller hur? Efter någon tid upptäcker unga Lisa att hon inte är ensam om att tilldelas hundmat och överhuvudtaget sakna alla de vanliga bekvämligheterna. Hur kan de olyckliga hjälpa varandra? Det här är introduktionen till ”Like Dogs”, en av många lågbudgetproduktioner som i strömningssammanhang framförallt poppar upp i menyn hos Amazon Prime Video och inte på så många andra ställen.

Ganska snart kommer en twist. Och några till. Eller åtminstone förvecklingar i handlingen, sådana som är nödvändiga för att det ska bli en handling. Så mycket kan sägas: filmen utspelas i anslutning till ett universitet där någon typ av experiment pågår. Filmen i sig ser också ut som ett verk av en examenselev på filmskola. Med begränsad budget, men ändå fler tekniska möjligheter än motsvarande filmstudenter skulle haft för några decennier sedan. Inte helt utan talang, även om manuset är högst ojämnt och växlar mellan sociologiska ambitioner och skräckestetik på ett inte helt bekvämt sätt.

Skådespelarinsatserna är (som man kan anta i sammanhanget) även de ojämna. Annabel Barrett i huvudrollen är efter omständigheterna den som bär filmen och klarar av att uttrycka tillräckligt mycket för att hålla den vid liv. I övrigt är det påfallande platt rakt över. Och man klarar sig definitivt inte från att kläcka ur sig en rad repliker med klyschvarning. Dessa tenderar att staplas på varandra mer frekvent ju längre allt pågår. Strängt taget blir allting kvalitativt sämre ju mer filmen rör sig in i välbekant skräckterritorium. Välvilligt uttryckt, är ”Like Dogs” synbart en film där ett gäng entusiaster visar att de vill upp genom att leka med formen och åtminstone starta med en idé som har viss potential, vilken sedan leder fram till en allt mer strömlinjeformad historia, trots alla försök att överraska. Men, det är ändå gjort med något slags glimt i ögat och som ett experiment i sig självt. Av personer som kanske kan utveckla sina talanger och sätta sig själva på kartan när de gjort sina, ursäkta, hundår.

Mer om ”Like Dogs” från IMDb


Smygande skrämsel i ”Severance”

2022-08-14, Johan Lindahl

Det här har vi väl alla velat pröva någon gång. Men vad blir konsekvenserna? ”Severance” har prisats ymnigt och känns som något man verkligen borde ge en chans. Även om inledningen är kryptisk och kräver koncentration. Premissen är ändå något som de flesta recensioner redan avslöjat: på en arbetsplats där man sysslar med någon form av datainsamling, har en avdelning kravet att minnena kapas. Delas upp. Genom någon form av kirurgiskt ingrepp (eller vad de nu egentligen gjort) kan de berörda analysarbetarna enbart komma åt sina minnen från arbetet just på arbetet - och resten av livets alla intryck under resten av livet utanför arbetsplatsen.

Bara alla frågor om hur, när, varför och överhuvudtaget om det logiskt går att få ihop konceptet, tarvar förklaringar. Alla kan givetvis inte serveras direkt eftersom det vore dramaturgiskt otacksamt. Serieinledningen smyger sig slugt framåt och släpper ifrån sig bit för bit av informationen vi kan behöva. Om jag inte är säker på att den sterila inredningen och kliniska karaktären under de första 20 minuterna fångar mig fullständigt, är jag ändå fast efter en dryg timme när första episoden klockar in med en ganska betydande ledtråd alldeles i slutsekunderna.

Är det science fiction? Metoden ifråga är något som jag antar ännu inte har praktiserats i ett civiliserat samhälle, men vad vet jag egentligen? Med vardagsmiljöer som ser väldigt nutida ut och arbetsstationer som närmast doftar retro så är samhällsbilden splittrad. Exakt när ska det här föreställa? Splittrade är alltså även sinnena eller åtminstone den cerebrala delen hos utvalda personer som kanske bara är delar av ett experiment, kuggar i ett hjul och förs bakom ljuset av mörkrets krafter. Som det brukar vara i mer konspiratoriskt lagda berättelser. Idén är i alla fall akut intressant. Och den allmänna atmosfären, närmast nedskruvad och melankolisk i ett dystert vinterlandskap utanför kontorskorridorerna, ser väldigt genomtänkt ut. Jag hoppas att allting som ser exakt uträknat ut för att uppnå sitt syfte verkligen är det. Här finns potentialen till en story med smygande skrämselförmåga om en eventuell kommande framtid där vi lämnar över mer ännu kontroll till andra än vi redan gjort.

Mer om ”Severance” från IMDb

Relaterad film: Severance - säsong 1


Mike Myers blandar högt och lågt i ”Pentaverate”

2022-08-14, Johan Lindahl

Hello Mike! Det var ett tag sedan vi sågs, eller? Är det bara en illusion att Mike Myers varit fullständigt frånvarande från showbusiness i sådär ett decennium? För ett antal år sedan tycktes han vara överallt, men en fiaskostämplad komedi om en guru anses ofta i svepande ordalag ha ruinerat hela hans karriär. Mannen bakom ”Austin Powers” kan vara väldigt rolig. Eller sikta för lågt och falla platt. Ojämn, kort sagt. Hans styrkor och svagheter manifesteras om vartannat under de inledande avsnitten av senaste skapelsen ”The Pentaverate”.

Ett hemligt sällskap, som bara inbitna konspirationsteoretiker tror verkligen existerar. Men det gör de. Och de säger sig åtminstone vara trevliga! Även när de ska lösa världens stora problem. Sedan grundandet under medeltiden har de alltid befunnit sig utom allmänhetens synfält. Nu behöver de en ny medlem och kidnappar en forskare vars död de fejkar på ett mindre smickrande sätt, av någon outgrundlig anledning. Flera av skämten är i princip bara ursäkter för Myers att slå under bältet. Kanske lite för ofta. För den andra halvan av konceptet där han driver med sitt kanadensiska hemlands lillebrorskomplex gentemot USA, och med amerikanerna av delvis motsatta skäl, liksom användandet av Jeremy Irons som förklarande speakerröst och andra cameos som krydda på moset, där finns poänger.

Själv spelar Myers som vanligt flera roller parallellt, dels som hjärntrusten i det hemliga sällskapet men även som en äldre medelmåttig journalist på en lokal kanadensisk TV-station. Han är på väg att pensioneras men kämpar för att behålla det enda han säger sig ha kvar i livet, genom att ge sig ut på jakt efter sanningen om ett möjligt scoop som han får sig till livs av just en hängiven konspirationsteoretiker. Högt och lågt i kombination kan fungera och generera stor humor - tänk bara på Monty Python - men riktigt på den nivån rör sig inte ”Pentaverate” så här långt. Efter de tre avsnitt jag tror mig ha sett hittills kan det här både lyfta och sjunka snabbt eller successivt.

Fakta i målet om ”Pentaverate” via IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Fasaväckande fanor i böljan blå - komediversionen

2022-07-17, Johan Lindahl

Tydligen har han funnits på riktigt. Måste kolla det där vidare. Aristokraten Stede Bonnet, som under piraternas guldålder några hundra år tillbaka i tiden i Västindien skaffat sig ett eget skepp och en besättning och ger sig ut för att röva. Utan att veta riktigt hur man gör. Åtminstone som det framställs i den här starkt skruvade historieskrivningen. Han verkar inte ens ha lust att utöva det våld som krävs i sammanhanget. Men genom diverse olyckshändelser och oväntade vändningar dras han in i det dödliga allvaret och kommer dessutom i kontakt med en av de mer beryktade karaktärerna i sammanhanget, herr Blackbeard himself. Just det, serien heter alltså "Our Flag Means Death", om jag glömde nämna det.

Alltså, den möjligen sämsta sjörövaren i historien konfronteras med en av de bästa, om vi ska ranka dem i ren kompetens. Det är lite lojt, men behagligt halvanarkistiskt, inte hysteriskt hyperroligt hela tiden men ändå med en ganska konstant leverans av parodiska iakttagelser kring livet på sjön under en legendarisk era. Hittills har jag väl sett ungefär fyra avsnitt och serien börjar hitta sin form. Framför allt har Svartskägg kommit in i handlingen på allvar, spelad av regissören Taika Waititi som emellanåt även visar sig framför kameran i roller man kanske inte skulle vänta sig.

En räddhågsen klädsnobb (Stede Bonnet alltså) som fruktar sin besättning mer än de fruktar honom, men ändå dras till äventyret och i tillbakablickar visar sig ha haft ett trist, händelselöst familjeliv och verkar allmänt föraktad av hela sin omgivning. Något radikalt kände han sig tvingad att göra - och så här blev det. Var det en bra idé? Och räcker det till en serie som kan lyfta högre än det lättsamt syrliga lågtempogunget i böljan blå som dominerar inledningsvis? Kan det bli en ”Black Sails” med samma kaliber fast i komeditappning? Helt hopplöst är inte företaget i alla fall. Hittills.



Basfakta och annat om

Relaterad film: Our Flag Means Death


Annanvärld nu som ljudbok

2022-07-09, Anders Lindahl

Vi har ju varit reklamfria på russin.nu i mer än två decennier, men ibland måste man väl få göra ett undantag? Till exempel när det gäller russinskribenternas egna verk! Anders fantasybok Annanvärld finns nu nämligen som ljudbok hos Storytel, BookBeat och de andra.

Kort presentation: Som kritiker, om än ideellt arbetande, bör man väl ge sig ut på fältet ibland och själv skapa något? För några år sedan släpptes Annanvärld, en roman för läsare mellan 9 och 109 år, förlagd till svenskt 80-tal och fantasymedeltid. Gillar man Talismanen eller Narnia-böckerna (men önskar att ungarna svor ibland) så kan det vara ett trevligt sommartips!

Följ länken för mer info: http://annanvarld.palaver.se/lyssna/


Här hittar du boken


Trevande start för sydkoreansk version av spansk succéserie

2022-07-08, Johan Lindahl

Originalet har blivit en av de större seriesuccéerna på senare år, enligt de flesta mätmetoder. Det handlar alltså om ”La casa de papel”, även internationellt känd som ”Money Heist”. Ett epos med många tillgångar, inte minst temperament. Det känns som det sistnämnda ordet och dess betydelse borde betonas, för något som kvarlämnar frågetecken efter första avsnittet av den koreanska versionen av samma koncept är den förvånande behärskningen, den nedtonade karaktären i mycket av det som händer. Ett vägval som blir extra tydligt med just den spanska förlagan i förhållandevis färskt minne. Med så många gemensamma nämnare och så många detaljer när det gäller personsammansättning och brottsplats - etcetera - som laddats ner nästan oredigerat, väcks flera frågor.

Bygger inte koreanska filmer och tv-seriers framgångar i egen rätt under 2000-talet till stor del på, just det, temperament? Uttrycksfullhet och ibland effektivt dramatiskt överspel. Teatraliska tendenser som både kan särskilja en kultur och samtidigt göra den attraktiv för andra. Det kanske inte kommer att fortsätta så här efter omständigheterna lugnt och städat. Notera; efter omständigheterna. För det handlar trots allt om ett välorganiserat rån med gisslantagning, skottlossning, rekryterade medbrottslingar som redan har en del på sina samveten samt en statsapparat med våldskapital till sitt förfogande.

Det första över timslånga avsnittet utspelas i en möjlig framtid, när de två i nuläget synligt splittrade koreanska staterna börjar närma sig en förening med hjälp av en gemensam ekonomisk zon, för att kunna samarbeta under organiserade former i väntan på eventuellt mer än så. Enkelt verkar det inte vara, särskilt inte när deras nya gemensamma sedelfabrik tas över av ett gäng kriminella klädda i röda overaller och de två staterna måste skicka sina bäst lämpade krafter för att reda ut situationen. Kulturkrockar uppstår omedelbart och just det spåret borde kunna särskilja nyversionen och skapa en spännande undertext. Men det är som sagt en del som behöver utvecklas och förfinas för att skapa en starkare egen identitet. Är det mödan värt att ta reda på om de lyckas? Hittills är väl bara sex avsnitt aviserade, kanske med förhoppningen att göra något mer utdraget i likhet med föregångaren.

Avdelningen bekantas bekanta: visst är det Sun från ”Lost” som spelar förhandlaren från sydkoreanska sidan? Med lite ansträngning ska man väl kunna lära sig identifiera fler kända ansikten från ”Squid Game” eller så. Men framför allt hoppas jag att Professorn (jovisst kallas hjärnan bakom operationen för det), hans rekryter och motparterna på andra sidan snabbt markerar egna utpräglade personligheter och får ett narrativ som avviker mer från det vi redan sett för att ge serien ett genuint existensberättigande. Den stora frågan är kanske om den överhuvudtaget är tänkt för den internationella marknaden eller i första hand för den inhemska? Förresten, hur mycket nordkoreansk inblandning finns det här? Och är serien i så fall tillåten där överhuvudtaget?


Mer om "Money Heist: Korea" från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix


Fortsatta förvecklingar över de digitala gränserna i ”Upload”

2022-05-28, Johan Lindahl

Kärlek över gränserna är ett vanligt återkommande tema. I första säsongen av ”Upload” (eller ”Uppladdning”) på Amazon Prime, fattade två människor på varsin sida om livets gräns tycke för varandra. Även om grabben i sammanhanget, Nathan (Robbie Amell), nyligen blivit uppladdad. Alltså, medvetandet hade skickats upp i cyberrymden via ett fashionabelt program för avlidna. Ett sätt att leva vidare i en kanske mer än dräglig tillvaro, beroende på ekonomiska tillgångar. I det här fallet betalade av en fästmö han verkar ha blandade känslor för. Mindre blandade blev känslorna efterhand för Nora (Andy Allo), en av assistenterna på det företag som hanterade Nathans digitala efterliv. Och tycket blev allt mer ömsesidigt, i en komediserie med existentiella ambitioner som smög sig in lite från vänster och höll ribban högt hela första säsongen. Nyligen släpptes den andra och för att inte fastna i upprepningar har pjäserna flyttats om i viss utsträckning på brädet.

Nathan har fått sällskap på lyxhotellet som utgör hans nuvarande vardagstillvaro, av - just det - den tvetydiga fästmön Ingrid (Allegra Edwards) som laddat upp sig själv men ändå fortsätter leva på jorden. Ja, det är en aning komplicerat det här. Samtidigt har Nora lämnat Lakeview, uppladdningsföretaget ifråga, och landat bland ludditerna. Som namnet antyder, en rörelse för de teknikfientliga som tar avstånd från allt vad uppladdningar och artificiella livslösningar heter. Kommer hon att bli lyckligare där? Eller blir saknaden efter flirten på andra sidan graven för stor? Förvecklingarna i de första avsnitten av den andra säsongen fortsätter hålla samma lätt satiriska tonläge som tidigare. Men något måste rimligen hända som vänder upp och ner på förutsättningarna igen. Frågan är exakt vad de kommer att vara. Själv är jag i alla fall intresserad av att veta vidare…

Fler artificiella och andra fakta om ”Upload

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon


Okonventionella terapimetoder med Nicole Kidman i ”Nine Perfect Strangers”

2022-04-29, Johan Lindahl

Var det en lysande idé att Nicole Kidmans karaktär skulle vara ryska, med en typ av mer eller mindre uppenbar accent som möjligen gör henne mer synbart excentrisk och lätt mystisk, men inte nödvändigtvis mer genuint intressant? Bara en fråga. Nej, det är inte så att jag i nuläget är ute efter att bojkotta absolut allt ryskt i kulturväg. Oavsett vad landets ledarskap för närvarande är ansvariga för. Frågan är mer övergripande: den här serien vill göra flera saker samtidigt. Ingenting blir väl riktigt 100 procent, men ”Nine Perfect Strangers” (i Sverige visad av Amazon Prime) går ändå i mål efter åtta avsnitt med mestadels positiv eftersmak.

De har inte direkt slarvat i rolltillsättningen och händelserikedomen är det heller inget fel på. Den absoluta trovärdigheten kan diskuteras och det centrala budskapet om vad som krävs för att verkligen lära känna sig själv och starta om på ny kula lämnar sina kvardröjande frågetecken. Något kan man väl ändå lära sig här, vid sidan av att det i första hand har ett underhållningsvärde. I stort sett allt utspelas på en lantligt belägen retreat under ledning av en kvinna som definitivt bär på sina egna hemligheter. Besökarna är alla mer eller mindre traumatiserade och tycks handplockade ur en hög med ansökande. Väl där möter de ett hälsoregemente och en metodik som nog inte tillhör det fullt genomsnittliga i branschen. Frågan är om det fungerar och har avsedd verkan? Och vilka etiska barriärer som korsas när husfrun Masha (alltså Nicole Kidman), skruvar upp tempot i handlingsplanen - ibland trots medarbetarnas uttryckliga tveksamheter.

En av hjärnorna bakom serien är David Kelley som med förkärlek skildrat advokater i olika serier genom åren men även varit inblandad i sådant som ”Big Little Lies” ganska nyligen. Av detta kanske vi kan förvänta oss lite vad som helst. Kärnfrågan är troligen var balansen går mellan det lättsmälta och det mer eventuellt djuplodande. Och den frågan är fortfarande svår att besvara efteråt. Vad är realistiskt, vad är pseudovetenskap och har någon brytt sig om att bestämma vad som är vad? Nej, man kanske inte ska grubbla alltför många timmar över sådana detaljer. Det har sin tjusning i att se de här skådespelarna matchas mot varandra, oavsett logiska luckor och emotionellt inkonsekventa lösningar på de flesta problem som skildras.

Mer om serien från IMDb

Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Hulu


Nästa 10 >>





     

Dela |