Blogg / Nyhetsarkiv
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
Störtdykningar i strömningsfloden: Bloody Pit of Horror (1965)
2021-05-31, Johan LindahlItaliensk B-thriller med dålig dubbning till engelska? Check. En inte helt felfri överföring från originalformat till digitalt? Check. En obekväm men styckevis omedvetet avväpnande blandning av skräck och komedi. Kort sagt en del av det där oväntade under ytan-utbudet som plötsligt uppenbarar sig i streamingbiblioteket hos Amazon Prime Video. Där går att hitta både det ena och det andra. Till exempel det här. Regisserat av en signore Massimo Pupillo under pseudonymen Max Hunter med den italienska originaltiteln ”Il boia scarlatto” anno 1965.
Kultvärde i högre eller lägre grad kanske kan tillskrivas en del av de här budgetbegränsade och begåvningsberövade produktionerna från mitten av 1900-talet. En del är oväntat sebara fortfarande, medan andra framförallt har kuriosavärde. Som när en grupp omslagsmakare till billiga kioskdeckare locationscoutar för att hitta ett lämpligt slott att ställa upp sina tjusiga modeller och skapa storverk. Tyvärr borde de hållit sig borta från just det här slottet där först ingen verkar vara hemma, innan den tillbakadragne ägaren motvilligt låter gänget stanna över natten och snabbt klara av sitt jobb. Om de ändå inte hade väckt upp en tidigare dömd och avrättad seriemördare från valven nere i källaren, det vill säga de delar av fästningen som de uttryckligen beordrats att hålla sig borta ifrån. Vad kan gå fel? En hel del. Även om den första olyckshändelsen under fotosessionen inte direkt hanteras på ett omdömesgillt sätt. Jobbet måste göras, oavsett oplanerat svinn i personalstyrkan.
Dialogerna är antingen dödfödda eller dråpliga mot sin vilja. Specialeffekterna är i regel svindlande primitiva men det finns något rakryggat rättrådigt i hur åtminstone några av de infångande gästerna agerar. De gör sitt bästa under omständigheterna, även om de borde ha varit smartare på ett tidigare stadium. Här finns också en del hyfsat uppfinningsrika fällor. Samt en antagonist med övermänniskoideal av en bekant sort. Spikmattor och olika varianter av järnjungfrun, infernaliska spindelnät, isvatten och sträckbänkar. Bland annat. En ond ande tycks ha farit in i bodybuildern Mickey Hargitay (1926-2006), kanske mest känd för sitt äktenskap med Jayne Mansfield som bland annat resulterade i dottern Mariska Hargitay, i sin tur främst förknippad med långköraren ”Law & Order: Special Victims Unit”.
Det här är kitsch. Lättklädda kvinnor i fara. Monumentalt överspel på flera fronter och slående underspel på andra. Främsta säljargument: ”Bloody Pit of Horror” är konsekvent kitschig på ett sätt som trots allt blir en smula underhållande, åtminstone i slutskedet. Men - bara för att understryka det eventuellt uppenbara - är det konstnärlig verkshöjd och visuell finess du söker för stunden, prioritera något annat.
Mer kött på de blodiga benen från IMDb
The Walking Dead - S10 - De där extraavsnitten
2021-05-11, Anders LindahlSom en kompensation för att vi fick vänta så länge på finalavsnittet i säsong 10 av ”The Walking Dead” (pga covid, ni vet) har det under våren 2021 släppts några extraavsnitt. De är inte att betrakta som en ny, kort säsong, snarare en bonus, och är till stor del en serie ganska lugna betraktelser över livet efter att världen förändrades. Men de har också en hel del av vikt att bjuda på. Och nu har jag sent om sider sett allihop.
Det är en sextett relativt minimalistiska avsnitt med ganska stort fokus på Daryl och Carol, och gärna det. De bistra tu har numera en gnisslig relation som blir fokus för två avsnitt. Men stämningen dem emellan är solskensglad jämfört med den mellan den återkomna Maggie och en viss Negan.
Det avslutas med ett högklassigt avsnitt om den sistnämnde som faktiskt lyckas skapa en backstory där hans synnerligen motstridiga drag ryms och förklaras.
Men för varje säsong blir det ju också uppenbart att nya spelare måste introduceras. Det kan kännas lite som en loop ibland. Som en kontrast till den senaste nemesisen, viskarna, verkar de senaste vara allt annat än skitiga ludditer i äckliga masker. Det finns rentav två varianter (varför nöja sig, liksom!), varav den ena kanske inte nödvändigtvis måste vara en fiende. Den andra varianten lämnar inte plats för mycket till tvivel ...
Jag ser fram emot att titta vidare när säsong 11 väl kommer, för att nämna det viktigaste. Inte bara för att TWD är en av serierna jag valt att vara lojal mot, utan också av nyfikenhet över vad den underbart dåliga stämningen i sista avsnittet ska utmynna i.
Relaterad film: Walking Dead: Säsong 10
Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan. Igen.
2021-04-25, Johan LindahlFåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.
Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.
Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.
Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.
Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…
Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två nominerade på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.
Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.
Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.
Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” - någon som vet?
Regi: Är det inte Choé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.
Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.
Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” - som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.
Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.
Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.
Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också DET DÄR. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.
Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.
Visuella effekter: Christopher Nolans ”Tenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?
Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.
Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.
BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.
…and that’s a wrap. For now.
Årets nominerade med mera från Oscars.org
Relaterat tema: Tema: Oscar för bästa film
Mer spanskt sex och våld i ”Sky Rojo”
2021-04-10, Johan LindahlPå flykt. Undan ett otacksamt kneg och inte minst en hämndlysten hallick. Dagen och kvällen har inte blivit riktigt som vanligt. Inte för att det brukar vara så bra i vanliga fall heller, men nu är det kaos. Tre trallande jäntor på tur. Inte direkt, de är prostituerade och har hamnat där av lite olika orsaker. Hur det gått till, vad jobbet innebär och vad som nu har hänt rullas upp i portioner via den numera välanvända berättartekniken att hoppa fram och tillbaka i tiden. Intensivt i knappt halvtimmeslånga avsnitt och med den nypatenterade (?) spanska frenesin vi lärt känna från serier som ”La casa de papel” (och som av en händelse är upphovsfolket delvis detsamma). Det kan vara lite för mycket av allting, med blandningen av det grymma och rent sadistiska, det absurda och insikten att ännu en gång ska publiken både förfasas och fundera på om de återkommande inbjudningarna till skratt ska fastna i halsen eller inte. Det här är på liv och död. Och samtidigt stor show. Hur bra egentligen - på djupet? Finns det något djup? Hittills har vi betat av ett par av de första avsnitten hemmavid, så fortsättningen får snällt - eller inte så snällt - utvisa…
Basfakta med mera från IMDb
Relaterad film: Sky Rojo - säsong 1
Mexikanskt mordmysterium i mer bemedlade miljöer
2021-04-01, Johan LindahlSåpopera med större budget? En av mina spontana reaktioner efter ett par avsnitt av mexikanska ”Vem dödade Sara?”. Snabbt slängs vi in i prologen, där en vanlig trevlig utflykt med racerbåt på sjön för ett gäng mer bemedlade ungdomar - sådana som ibland småsyrligt sorteras in i kategorin ’whitexicans’, en grupp företrädesvis lite mer europeiskättad än genomsnittet och som enligt en del av sina landsmän anses leva i sin egen lilla överklassbubbla - slutar med något mer otrevligt. Förlustelser med hängglidning i fallskärm efter båten slutar med ond bråd död. Nästan två decennier senare släpps en skäggig, bitter man ur fängelset, målmedveten och framförallt hämndlysten.
Mannen är helt övertygad om att han fick ta smällen för någon annans misstag eller än mer troligt - brott. Var det verkligen en olycka? Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad hände på sjön och innan utflykten? Vad har de inblandade familjerna för relation till varandra? Här ska storföretag hållas igång och en patriark driver på sina barn utan förbarmande även sedan de blivit vuxna men inte vunnit hans gunst. Helt uppenbart har här förekommit fuffens. Och mannen som satt i fängelse borde nog inte ha fått göra det, inte så länge i alla fall. Spännande. Sällan trist. Så himla sofistikerat i grunden är det kanske inte, men en ’telenovela’ med lite mer resurser kan bli skapligt underhållande. Vad månde bliva?
Mer om serien från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Snårigt och spänt i säsongstart för ”Mayans”
2021-03-25, Johan LindahlDet har blivit vanebildande på ett sätt jag inte fullt ut kan förklara. Intrigerna i och kring en motorcykelklubb, i en serie relaterad till tidigare succén ”Sons of Anarchy” men som samtidigt står starkt på egna ben. Eller hjul. Ett ödesdrama med snåriga familjerelationer och grupptillhörigheter, förbjudna förbindelser och oheliga allianser i en enda röra. Men som sagt, en vanebildande röra. Väl berättad. Nu har tredje säsongen dragit igång på HBO Nordic. Med en gränsstängning mellan USA och Mexiko som påverkar affärerna. Många affärer, inte bara motorcykelklubbens utan en hel småstads ekonomi. Samt överhuvudtaget flera ansträngda relationer. Jo, snabbt slås an en ton av att här finns mycket kvar att berätta. Förhoppningsvis har de det också.
Barslagsmål mellan MC-klubbens medlemmar och några militärer får vi redan i första avsnittet. Liksom en nervös kvinnlig kurir på väg genom en poliskontroll. Efterdyningarna av en drastisk uppgörelse med en rivaliserande klubb från förra säsongen dryftas. Är det över eller inte över? Överhuvudtaget är det flitigt med efterdyningar från saker som hände i slutet av senaste säsongen. Vilket man nu kan påminna sig, var ganska stora scenförändrande saker, om man följt med på resan så här långt. Och har man inte det så kan jag rekommendera att börja från början. Om konceptet överhuvudtaget verkar intressant nog.
Relaterad film: Mayans - säsong 1
Experimentell kakofoni i ”Calls”
2021-03-21, Johan LindahlVad är detta? Är det ens TV? Hur skulle det fungera i något annat format? På något sätt fungerar det i alla fall i det första avsnittet som faktiskt inte liknar något annat jag kan komma på just precis nu. Folk ringer varandra men vi förstår att allt inte är som det ska i deras relationer. Medan samtalet, eller snarare samtalen, pågår verkar besynnerliga saker hända. Skrämmande saker… Vi ser ingen av de inblandade personerna. Vi ser egentligen ingenting förutom diverse bildeffekter och textremsor som hjälper oss urskilja vad de egentligen pratar om. Annars skulle inte allt vara helt glasklart, som det kan vara med långa distanssamtal. De cirka 15 minuter som utgör det första avsnittet väcker i alla fall något slags nästan motvilligt intresse för fortsättningen. Vänta, är det här slutet på någonting - och vad har i så fall hänt innan? Och är det här den nya given för att revolutionera mediet i en tid när vi av olika orsaker är alltmer isolerade och avskilda från varandra? Många frågor kan ställas. Men som sagt, det hugger i alla fall tag förvånansvärt fort. Om skaparen Fede Alvarez et al kan uppehålla intresset med den här berättartekniken är en senare fråga. ”Calls” finns ute på Apple TV+ nu.
Mer om ”Calls” från IMDb
Sent ska Selena serialiseras
2021-02-18, Johan LindahlHon är ett känt, lagom legendariskt namn i en viss kultursfär. Tyvärr - spoiler alert - levde hon inte så länge. Men legenden kanske har vuxit sig starkare på grund av det. Musikaliskt handlade det om en form av dansvänlig popmusik som främst slog an i spanskspråkiga sammanhang. Selena Quintanilla slog igenom i slutet av 1980-talet med södra Texas och norra Mexiko som bas. Men karriären (och livet) kortades av permanent under tragiska omständigheter.
Selena har tidigare porträtterats med Jennifer Lopez i huvudrollen 1997, då i form av en film. Nu kommer serien. Hur började allt och vad var hemligheten bakom framgångarna? Först betas barndomen av, där den begåvade tioåringen placeras som frontfigur och sångare i familjebandet som kämpar med att hitta sin publik, i första hand genom covers på engelskspråkiga hits. Några år passerar men lyftet uteblir. Något fattas, men vad? Familjens finanser står i spillror. De måste knäcka koden till att komma upp sig och verkligen bygga en plattform. Den ständigt envise fadern söker och söker efter formeln, tills det slutligen står klart att spanska språket är en del av hemligheten. Där hans rötter finns, men där barnen inte har sin självklara kulturella hemvist. De är uppfödda som amerikaner, talar engelska och gödda med en annan musikalisk diet. Klarar de att göra förändringen som krävs?
Det gäller att tjata. Det är en läxa man kan lära sig av de här kämpande åren som familjen företar sig där inte minst fadern är pådrivande, nästan över gränsen till det påfrestande och hela familjen lever hårt för att överhuvudtaget få ihop till hyran och allt annat. Men givetvis kommer genombrottet - förr eller senare…
Ett av de tidiga avsnitten utspelas till stor del i min hustrus forna hemstad Matamoros, men det är ganska uppenbart att de spelat in sekvensen någon annanstans. Terrängen i verkligheten är, försiktigt uttryckt, inte riktigt så kuperad som man kan få intryck av när gränsen vid Brownsville passeras i turnébussen. Liksom en del andra avslöjande detaljer. Där tilldrar sig i alla fall en av de viktiga strategiska spelningarna, när Texas-familjen tar sig över gränsen in i det ”riktiga” Mexiko, ett land som inte alla av dem tidigare besökt, närheten till trots. Och just det där återkommande dilemmat, att de lever mellan två kulturer, med två parallella språk och kommersiellt måste satsa på ett av dem i första hand, fortsätter vara en underliggande röd tråd.
Det här är inte hela historien om artisten ifråga, men ryktesvis är en andra säsong på gång för de hungrande…
Seriefakta från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
GFF2021 är igång
2021-01-31, Anders Lindahl2021 års upplaga av Göteborg Film Festival beskrivs som "11 dagar av exklusiva filmpremiärer, intervjuer och festivalatmosfär hemma i din egen soffa" och betyder helt enkelt att allting streamas, det självklara valet i Coronatider.
Och jag måste säga att det är bra gjort. Utöver smått briljanta påhitt som The Isolated Cinema, där en ensam person ska binga film ute på Pater Noster, så är ju förstås frågan ifall besökaren kan få någon som helst festivalkänsla. En aktiv webbsajt är förstås viktigt, men en så enkel sak som att man måste passa på att se filmerna innan de försvinner är också något som känns helt rätt. Istället för att man lägger till dem i "min lista" på sedvanligt streamingmanér och sedan helt enkelt glömmer bort dem, så har man ett incitament att faktiskt se dem när de är färska. Apparna funkar dessutom bra och gör jobbet.
Men visst ser man fram emot trängseln och sorlet från en Riktig Festival. Nästa år, törs man väl hoppas?
goteborgfilmfestival.se
Relaterat tema: Tema: Göteborg Film Festival 2021
Ted Lasso - trevlighetens apostel?
2021-01-17, Johan LindahlDe säger att den är så trevlig. Ganska många TV-tyckare faktiskt. Hittills har jag till slut hunnit syna ett par inledande avsnitt. Och det kanske stämmer, trots allt. ”Ted Lasso” har något gemytligt, sympatiskt över sig som kanske behövs i dessa tider. Vi kan känna igen honom från ”Saturday Night Live”, Jason Sudeikis, som för all del kan göra andra typer av roller också, men på något sätt passar perfekt till just det här. Alltså som en coach med erfarenheter exklusivt från amerikansk idrott. Av på ytan svårutgrundlig anledning har han värvats som ny tränare för ett mindre framgångsrikt fotbollslag i England. Alltså den typ av fotboll vi européer känner igen som fotboll, vilken Ted har ytterst begränsade kunskaper om. Men den utåtriktade attityden och det positiva tänkandet, det har han i drivor - vilket kan krävas. För egentligen är han kanske här som kanonmat. Eller som ett hittills oklart led i en skum strategi från den rika ägarinnan (Hannah Waddingham) som har sin egen agenda och är lite allmänt ute efter hämnd på världen, möjligen främst på grund av hennes tidigare makes oförrätter. Det här är oftast lättsamt komiskt, ibland mer än så, inte minst med insticksskämt som bara kommer utan förvarning och ibland är oväntat spetsiga, mitt i den där trevligheten jag redan hamrat in.
Mer om ”Ted Lasso” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
