Blogg / Nyhetsarkiv
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
Många munkar måste mördas igen - ”Rosens namn” nu som serie
2021-01-17, Johan LindahlSka man våga? Var det verkligen en bra idé?
Filmer kan vara fantastiska utan att vara fullkomliga. En sådan är ”Rosens namn” från 1986. Den är som den är och har lämnat närmast outplånliga intryck på mig, tveklöst förstärkta av återbesök då och då med ett antal års mellanrum. Romanen av Umberto Eco läste jag någonstans däremellan för 20-talet år sedan. Nu är TV-serien här. Av de tidiga intrycken att döma språkas främst engelska, med inbrytningar av latin, samtidigt som större delen av produktionen tycks vara italiensk. Hur troget kommer de att följa förlagan? Nu finns den i alla fall ute på SVT Play och vare sig det här borde ha producerats eller inte, måste jag givetvis ge konceptet en chans.
Här har John Turturro iklätt sig kaftanen som den vise fransciskanermunken William of Baskerville (Sean Connerys roll 1986). Han blir läromästare till unge novisen Adso som trotsat sin mäktige faders vilja för att lämna världsligheterma bakom sig och träda in i ett annat tillstånd. Med mer speltid till sitt förfogande är det givetvis troligt och önskvärt att man vill teckna bilden av ett större sammanhang, och visst får vi tidigt fler inblickar i vad som försiggår i kyrkopolitiken på 1300-talet. Konflikten mellan påvedömet, olika makthavare och inte minst olika ordnar inom katolska kyrkan (ja, det här var innan protestantismen ens existerade) med inbördes varierande värderingar och prioriteringar.
Att en munk i det iögonenfallande men ödsligt belägna klostret uppe i bergen har fallit mot sin bleka död precis innan fader William med lärling kommer dit, är bekant om vi sett filmen eller läst boken. Liksom flera andra saker under introduktionen. Tonen, estetiken och annat har uppenbart inte riktigt den där förfiningen som filmen hade. Lite mer ordinärt, är känslan rakt över inledningsvis. Men med Turturro i centrum bör det väl ändå kunna bli något intressant av det här, eller? Och visst är det bångstyrige Ben Linus från ”Lost” (Michael Emerson) vi ser som abboten, en man som gärna önskar brotten lösta, men inte nödvändigtvis är beredd att avslöja allt som pågår inom klostermurarna för utomstående utredare. Framförallt inte när en påvligt sanktionerad inkvisitionsdelegation är på väg dit också. Spänningen stiger, och ja - jag tänker nog fortsätta följa utvecklingen. De två första avsnitten har inte avskräckt mig helt och hållet. Perioden och ämnet har sin ohjälpliga dragningskraft, om inte annat.
Diverse basala fakta om ”Rosens namn” från IMDb
Relaterad film: Rosens namn
Hugh Laurie regerar i ”Roadkill”
2020-12-13, Johan LindahlDär är han igen. Hugh Laurie. Nu som en distingerad och framgångsrik, delvis fritänkande politiker med en image som folklig och relaterbar konservativ makthavare. Han har precis vunnit en seger i domstolen, där han stämt en tidning för förtal. Vilket i sin tur leder till att en ung kvinnlig och ambitiös reporter abrupt sparkas av sin redaktionsledning på grund av den ekonomiska skada som förorsakats av fallet. Redan strax utanför rättssalen anas dock att allt inte precis är kosher. Låg det något i de anklagelser som tidningen riktat mot ministern Peter Laurence (alltså Laurie)? En minister som kanske är på väg att uppgraderas till en högre post. Relationerna är ganska röriga, men blir snabbt intresseväckande i miniserien ”Roadkill” (tillgänglig på HBO Nordic). Många karaktärer gör omedelbart intryck. Som den lika distingerade och slugt beräknande kvinnliga premiärministern. Eller den driftiga men för tillfället stukade journalisten Charmian Pepper (Sarah Greene) som förlorat i rätten mot ministern. Hon har en historia av alkoholproblem och tror sig riskera att falla ner i träsket igen, men får oväntat omedelbar hjälp och rådgivning. Och vad händer egentligen på det där kvinnofängelset, där en intern hävdar att hon lärt känna en annan ung inlåst kvinna som säger sig vara dotter till ministern som det mesta tycks kretsa kring?
Saker händer hela tiden. Oftast inte av det extremt våldsamma slaget. Den typen av dramatik dyker upp i snabba instick. Men vi får frikostigt med karaktärsfördjupning, familjeband, hur det privata och det professionella börja flyta ihop och marken blir mer ostadig, kanske på väg att rämna under en högst publik figur. En man som visserligen hör hemma i det konservativa lägret men ändå uppfattas som folklig, rättfram och kanske till och med ärlig. Han vågar vara obekväm och är inte rädd för att uttala sig fritt ur hjärtat i det offentliga rummet. Hugh Laurie utövar sin karisma utan ansträngning och ser ut och för sig som en riktig politiker. Han näpsas ganska regelbundet av den mycket bestämda kvinnliga premiärministern (Helen McCrory). En av hans döttrar har personliga problem och börjar bekymrat syna familjens inre sammanhållning närmare. Reportern som just åkt på en snyting och kvaddad karriär får en sista chans och drar iväg till USA för att efterforska källor. Allt hänger ihop men snirklar sig runt olika axlar, samtidigt som det är uppenbart att allting på något sätt har med allt det andra att göra. Troligen.
David Hare. Vet inte om namnet låter bekant, men den brittiske veteranen har skrivit en hel del och emellanåt regisserat. Filmer som ”Timmarna” bär hans stämpel. Liksom ”The Reader” och miniserien ”Collateral” häromåret. Det här är kanske hans hemmaplan; korruption och storpolitik, spänningar i samhället och fokus på individer som slits mellan att följa sina ideal och sina begär. Drifter och storslagna visioner utesluter inte varandra. Människor är komplexa. Och det är han duktig på att beskriva, Hare. Inte minst genom dialogerna, som är väldigt vassa rakt över. Det handlar om undersökande journalistik med höga risker. En populär politiker med stora personliga brister. Vad som förenar familjer, institutioner och samhället i stort. Pretentiöst, kan det låta men saknar verkligen inte sting.
Möjligen kan jag invända mot att finalen efter fyra avsnitt erbjuder mer av en lektion i realpolitik än en riktigt rafflande upplösning. Mer av en studie i hur människor fungerar under press, vilka beslut de fattar när de har mer att förlora på att ta risker än de har att vinna. Att mycket i livet handlar om beräkningar och avvägningar snarare en komplett ärlighet. Och att egenintressen ofta väger tyngre än höga ideal. Ja ja, säger någon, vad är nytt under solen? Och det kanske det inte är. Själv önskar jag ändå mer av den här varan. Serier som fokuserar på en koncentrerad sammanhängande story, är omsorgsfulla med dialogerna och inte drar ut i all oändlighet.
”Roadkill” enligt IMDb
Ödesmättad återkomst för ”The Alienist”
2020-11-27, Johan LindahlKommer någon ihåg den? Första säsongen av den här lätt gotiska sekelskiftesdeckaren - det vill säga sekelskiftet för något mer än 100 år sedan - i ett New York indränkt i poliskorruption; befolkat av psykotiska seriemördare från överklassen och introverta psykologer (som ännu inte är psykologer eftersom titeln inte finns) försvann väl för många ur den tilltänkta publiken i flödet. Det är lätt hänt med så mycket på repertoaren. Själv gillade jag den i alla fall. Var det i första hand atmosfären, den infernaliska intrigen, den klassiska Goliat kontra David-tematiken eller känslan av att några få klartänkta människor kämpade oförtrutet mot en rutten övermakt för att söka sanningen i ett samhälle genomsyrat av klasskillnader och orättvisor? Någonting var det i alla fall. Sedan en tid finns andra säsongen ute på Netflix. Med nya mysterier att lösa, och vad som ser ut som ett rent justitiemord, med berått mod begånget av rättssystemet redan i första avsnittet. Kort sagt; inledningen lovar en del. Och se gärna första vändan om du inte redan gjort det...
Mer om ”The Alienist” från IMDb
Relaterad film: Alienist
Explosiv andra säsong av ”The Boys”
2020-11-27, Johan LindahlSuperhjältarna bekämpar superskurkar, samtidigt som de ledande superhjältarna egentligen är de stora superskurkarna. Ja, så var premissen när ”The Boys” drog igång i fjol på Amazon Prime Video. Och i sin tur drog igång diskussioner kring om den verkligen var så smart och synbart subversiv som den själv tyckte sig vara. Underhållande var det i alla fall. Och en välbehövlig vinkel på hela fenomenet med just överjordiskt utrustade heroiska figurer.
Själv tyckte jag trots allt att serien levererade vad den såg ut att leverera från början. Med en del chockartade vändningar, kanske fler komplikationer än det först verkade och en betoning på obekväma antihjältar som försöker göra det rätta men inte alltid kan komma överens om hur. Vad korruption, storhetsvansinne och korporativ makt kan leda till. Den andra säsongen kunde ta lite olika vägar, och i det stora hela väljer de intressanta sådana. Den är inte precis mindre våldsam än den första. Absolut inte. Snarare skruvar de upp splattersekvenserna ett varv till när de kan. Det mesta är lite lekfullt anarkistiskt och samtidigt elegant.
Försöker de säga för mycket på en gång om ämnen som ligger i tiden; dold rasism, faran med deep fakes och diskussionerna kring om det finns beständiga sanningar, liksom underförstådda kommentarer kring propaganda och politisk korrekthet som kanske döljer något helt annat?
Kanske. Men jag klagar inte. Fantasin finns där och det är fortfarande möjligt att bli överraskad. Vem ska vara lojal mot vem, och hur bekämpar man egentligen motståndare med övernaturliga krafter när man själv inte har sådana? Tja, kanske genom att liera sig med andra som faktiskt har fått mer tillskott av stärkande substanser än andra. För just orsaken till att Superhjältar överhuvudtaget existerar i seriens universum utgör en av de röda trådarna. Liksom intåget för den nya kvinnliga medlemmen i De Sju, stjärnorna i toppen på superhjältebygget. Hon marknadsförs som Storm Front och är kaxig så det går att gödsla med. Dessutom tycks hon vara duktig på PR-området och verkar lite lagom progressiv. Men vem är hon egentligen?
Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara - ibland mer i kubik av detsamma - så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.
Relaterad film: Boys - säsong 1
Sent sedda: ”Inlåst” - skruvad spansk fängelsedramatik
2020-11-15, Johan LindahlFängelser. Där har en och annan film tagit plats genom åren. För att inte tala om serier, inte minst på senare år. Kvinnofängelsegenren har väl det senaste decenniet framför allt representerats av ”Orange Is the New Black”. I vårt hushåll följde vi den ganska troget under, säg, två säsonger. Men, någonstans i konkurrensen och med det förhållandevis beskedliga berättartempot så tappade vi trådarna. Den spanska motsvarigheten ”Vis a vis” med svenska titeln ”Inlåst” har legat ute på Netflix ett tag, men exakt hur länge? Nu har vi i alla fall betat av den första säsongen, som har en del gemensamma nämnare med Spaniens mest framgångsrika TV-export på senare år. Ni vet vilken jag menar: Pappershuset, eller ”La casa de papel”. Delvis samma upphovsmän, ett par skådespelare som syns på båda ställena och slående likartad karaktär à la ’allt går från illa till värre i en aldrig sinande ström av infernaliska intriger’. Lätt överskruvad, ständigt på gränsen till att bräcka all trovärdighet men med samma känslomässiga intensitet och inlevelse parat med förmågan att hela tiden skapa nya problem och lösningar, och ett tonläge som svänger friskt men samtidigt ändå har någon slags konsekvens.
Ung kvinna från vad som verkar vara ’fin och hederlig’ familj buras in för förskingring, vilket hon hävdar sig ha blivit lurad till av sin chef/älskare. Därinne väntar nya bekantskaper och utmaningar för att klara dagen, minst sagt. Internerna är en provkarta på vad som brukar finnas i fängelseserier, liksom en stab där inte alla är 100 procent hederliga heller. Dessutom dras huvudpersonen Macarenas (jo,hon heter verkligen så) familj in i malströmmen och börjar fatta egna beslut som inte göra sakerna enklare. Avsnitten är i regel över en timme långa och den första säsongen har elva stycken av dem. Sällan eller aldrig tråkigt, snarare konstant överspänt och en aning nervpåfrestande. Men det lever och värker och hugger tag. Fyra säsonger finns ute, om jag minns rätt. Hur många orkar man med och i vilken takt?
Diverse grundläggande fakta om ”Inlåst” från IMDb
TWD s10 ep16 - finalen äntligen här
2020-10-14, Anders LindahlSå släpptes den till sist, sista delen av säsong 10 av The Walking Dead, efter att Covid satte stopp för postproduktionen någon gång i våras. Till slut får vi veta hur Det Gick, i två handlingstrådar med enorma implikationer.
Och jag gillar det. Jag gillar särskilt en nattlig scen med 80-talsmusik. Det är absurt men man är där. Spoiler eller inte, pun not intended, så är annars inte detta ett avsnitt som lämnar en i mörkret. Mycket känns rent tillfredsställande, snudd på publikfriande - men behärskat även i det storslagna.
De planterar också några nya mysterier, som sig bör. Man minns Michonnes första mystiska entré för nästan ett decennium sedan. De mest rörande scenerna involverar förstås Daryl och/eller Carol, de två lågmälda och lite dystra hårdingar som på sätt och vis blivit seriens hjärta.
Det är ett avsnitt man hade kunnat plocka isär och skärskåda i sömmarna och säga "här håller det inte riktigt". Istället konstaterar jag att jag gillar det.
Relaterad film: Walking Dead: Säsong 10
Sent sedda: ”Goliath” - Billy Bob söker sanningen
2020-09-17, Johan LindahlDavid mot Goliat. En liten oberoende advokatfirma, ja egentligen inte ens en firma utan ett par mindre bemedlade men durkdrivna advokater tar upp kampen mot ett stort företag i det militär-industriella komplexet, vilka i sin tur backas upp av en betydligt större och mer ansedd juristbyrå. Som av en händelse, en byrå där en av de numera oberoende lagvrängarna en gång arbetade och rentav var en av delägarna, innan personliga problem och konflikter kom emellan. Klassisk dramaturgi. Och amerikansk TV älskar advokater, på gott och ont.
”Goliath” som lanserades för ett par år sedan av Amazon Prime, har dock några saker som höjer standarden. En nästan löjligt kapabel casting: Billy Bob Thornton, Molly Parker, Maria Bello och William Hurt - till att börja med. En bluesig, nerdekad och omväxlande tillbakalutad attityd. Högdramatik kontra vardagslunk. Glamourösa, arkitektoniska underverk och miljardaffärer kontra alkoholiserade veteraner som fallit i onåd och har sin hemvist i motelliknande komplex av den där typen vi om inte annat kan stifta bekantskap med via just TV-serier och filmer där lägre amerikansk medelklass får förekomma.
Misstänkta konspirationer, vittnen med trovärdighetsproblem, plötsliga dramatiska dödsfall och interna intriger hos de mäktiga, såväl som de mindre mäktiga. Inte mycket som egentligen kan kallas originellt, men det får ändå ett lyft av den rutinerade ensemblen. Det slitna konceptet med antihjälten som slår ur underläge och samtidigt brottas med sina egna demoner, levereras så övertygande det går efter omständigheterna. Första säsongen är lätt att sugas in i. Kanske inte dra i sig i ett svep utan mer i portioner. Själva domstolsfallet, ärendet som sätter igång händelseutvecklingen, blir efterhand mer underordnat och mindre intressant än de invecklade personliga relationerna och frågorna om vad lojalitet och personlig moral innebär. Jag sade ju att det var ganska typiska ingredienser och grundplåten inte alltför banbrytande. Men resultatet efter de första åtta avsnitten har trots allt en pondus och vitalitet över genomsnittet. Det ska finnas ett par säsonger till, men dem kan jag hittills inte svara för.
Mer kött på benen om ”Goliath” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon
”En casa” - kontinental karantänfilmkonst
2020-06-14, Johan LindahlÄr det så här det kommer att se ut i framtiden, eller i alla fall den närmaste tiden? Nu presenterar HBO i Europa en svit episodfilmer producerade i Spanien under viruspandemin. Kortfilmer av varierande längd, inspelade under de förutsättningar som gällt i landet under våren. Den första, cirka tre kvart lång, skildrar ett par, i stort sett isolerade som de flesta andra förutom att kvinnan går ut med jämna mellanrum och gör viktiga ärenden. Mannen börjar efterhand undra vem det är som egentligen kommer tillbaka. Det ser ut som hans flickvän, men små skillnader kan skymtas i utseende och inte minst beteende, enligt hans uppfattning. Vad är egentligen sant? En liten kuriös historia som påminner till viss del om det subtila science fiction-dramat ”The One I Love”. Man kan göra ganska mycket med små medel, som här, graverat med mobilkamera och bara två personer i bild. Sedan har bevisligen en serie medarbetare bidragit med efterbearbetning, musik och klippning. Ganska enkla förutsättningar, men i dag är det ju lättare än förut att åstadkomma något fullt sevärt med mindre resurser än tidigare. Vi får se om de övriga filmerna i serien håller måttet. Så. Är det början på en ny trend, av nöden framtvingad? Och låter det lovande?
Mer om ”En casa” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från HBO
Underhållande, fartfylld framtidsvision i ”Upload”
2020-05-16, Johan Lindahl- Det här är första dagen på resten av ditt liv efter detta!
Allt går att laddas upp och ner. Det vet vi redan. Eller det mesta. Men hur blir det i framtiden? Ett försök att teckna en vision av vårt digitala liv nu och även i det nästkommande tycks vara grundbulten i nya serien ”Upload”.
Slut är alltså inte slut. I alla fall inte om man betalat för tjänster som erbjuds av olika företag, mer eller mindre fashionabla. Minnen lagras och används för att bygga upp en tillvaro på andra sidan floden Styx, bildligt talat. Så mycket tid att smälta själva förutsättningarna för livet i den här nya världen får vi kanske inte i det inledande avsnittet. Tempot är högt och snabbt introduceras individer som inrättar sig i den nya vardagen, liksom programmerare som arbetar med att konstruera den nya virtuella verkligheten för de hädangångna.
Skådespelarna är generellt sett inte de mest bekanta. Men det händer något hela tiden. Tonen är lätt sarkastisk. Slick design. Självkörande bilar. Alla är inte lika mentalt redo för en ny virtuell existens. Det är väl en sak om man redan var på sin ålders höst eller stadd vid svajande hälsa och länge varit beredd på att lämna jordelivet. Men det kan gå fort. Olyckor inträffar. Vad finns då att anpassa sig till och vilka val ska man göra? Känner du igen dig själv i din nya skepnad eller har något viktigt justerats? I värsta fall har du inte själv full kontroll över dina önskemål, utan har i hastigheten låtit någon efterlevande få lite för mycket insyn, inklusive lösenord till ’köp inuti appen’ i det programmerade paradiset. Hur mycket måste rattas in rätt, från frisyrer och finmotorik till hela den fysiska verkligheten som inte längre är fysisk?
Något med det här upplägget är åtminstone vid första anblicken friskt och fartfyllt. Ganska lovande. Frågan är om det kan fungera i längden som, säg ”The Good Place”. Eller om de bränner slut på energin och idéerna efterhand. Facit väntar någonstans på andra sidan.
IMDb berättar mer om ”Upload”
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon
”Homeland” sätter punkt med halvöppet slut
2020-05-03, Johan LindahlÅtta säsonger. Nu är det slut. Serien som varit med om att definiera ett decennium. ”Homeland” har väl kallats allt från systemkritisk till propagandistisk, till rasistisk kontra antiimperialistisk och, ja, i princip - allt. Allt.
Allra bäst var den kanske trots allt under de första åren. Trovärdighetsfaktorn slutade jag i alla fall delvis grubbla över någon gång kring femte säsongen eller så. Viktigare frågor: är det intressant? Engagerande? Nu har ekipaget gått i mål. Med en bitterljuv finish, en tvetydig ton jämförbar med slutet på ”The Americans” (som sett till helheten var ännu bättre, det ska sägas). Men det finns mycket att säga om ”Homeland” också.
Saul och Carrie. Ett av 2000-talets radarpar på TV. Så mycket symbolik som kan klämmas in där. Ibland har jag varit på väg att släppa dem och hela serien, men sedan dragits in igen som en annan Michael Corleone. Blir man själv gisslan i detta drama? En nyckelfras i finalen var uttrycket ’priset för att göra affärer’, ingenting kommer gratis när man sysslar med underrättelser och utbyten av information på en internationell skala.
Är det så här världen ser ut? Om inte i alla detaljer så på ett grundläggande plan? Offer krävs. Alliansen måste skifta. Det stora syftet måste prioriteras. Men alla kan inte se det så klart som Saul och Carrie gör, oavsett hur ofta de hamnat på kollisionskurs och mer eller mindre förrått varandra. Carrie må vara instabil men hennes instinkter får de flesta kollegor att verka insiktslösa, fantasilösa, i bästa fall principfasta men ineffektiva och ofta rentav kontraproduktiva. ”Homeland” lyckades med konststycket att äta kakan och ha den kvar; vara ett språkrör för supermakten USA och samtidigt kritisera den. Ryssland utmålas gärna och inte oväntat som ett hot, men relationen mellan staterna kompliceras ändå betydligt. För att världen och maktbalansen är komplex.
Har serien haft någon som helst betydelse för allmänbildningen kring psykisk obalans, specifikt bipolär sjukdom? Det överlåter jag åt andra mer insatta personer att bedöma. Men framför allt har den vidhållit ett ganska gammalmodigt sätt att berätta om den nya världen. Serien lyckades alstra spänning utan att vara särskilt stiliserad eller flashig, åtminstone sett i relation till det samlade utbudet i dagens TV-klimat. Snarare klassiskt men närgånget. Vad sade jag nu igen? Ibland var jag på väg att ge upp, men...
Slut. Det var nog dags. ”Homeland” kommer kanske att saknas, men valde ändå att sätta punkt. Med ett halvöppet slut där vi själva får fylla i resten.
Relaterad film: Homeland - säsong 6
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
