The Walking Dead: Säsong 10 (2019)

Den oavslutade säsongen

4 russin

I säsong tio (!) av en serie jag ibland lojalt envisas med att titta vidare på och ibland bara måste titta vidare på ser vi inte bara en kraschad sovjetisk satellit, fiskebåtar och andra intressanta exempel på det mer vardagliga utan också några nya chocker och svek, lite vänskaps- och kärlekstrubbel och humor. Som vanligt. Och kanske är det det största problemet serien har att tampas med. I stort sett allt de kan hitta på nu är en variant av ”som vanligt” i en värld där darwinistisk överlevnad med barmhärtighet som högst eventuell bonus är det nya normala.

Viskarna, som avfärdat allt av mänsklighet och även den simplaste vardagslyx till förmån för ett flockbeteende i naturen tillsammans med de vandrande döda, passar förstås dessa teman som handen i handsken. Samantha Mortons sluga och utseendemässigt fåfängefria flockledare (”Alpha”) är våra gamla vänners värsta hot och hennes hjärtlösa kraftdemonstration i slutet av förra säsongen får Negans klassiska diton att verka riktigt rimliga. Säsong tio berättar allt mer om dem och de blir kanske lite intressantare, men det är fortfarande en ganska färglös skara. De visar sig dock ha en hejaramsa på temat att de är fria.

Ett annat större tema är vänskapen mellan Daryl och Carol, som både värmer och utsätts för prövningar. Det är nånting med de här två (originalmedlemmar i bandet båda) som utstrålar sådan integritet.

”I could never hate you.”

Vi får veta att en viskare inte kan omvändas med syltmackor allenast men att vissa av dem faktiskt kan nås. Vi får chans att undra både en och tre gånger var en viss persons lojaliteter faktiskt ligger. Eugene, vars konstant metaforiska repliker fortfarande kräver en underhållande form av avkryptering, får en radiovän. Siddiq får nästan ett helt eget avsnitt, präglat av sömnbrist, ångest och en riktigt tung överraskning. Även Carol får tampas med sömnbrist och tar en del olämpliga beslut. Negan får en fanboy som på ett ovälkommet vis påminner honom om den han en gång var. Och till slut drar det ihop sig till en sådan där utdragen konfrontation som är något av seriens signum. Och faktiskt fungerar det den här gången med.

Där några av lockelserna i vad som jag med viss häpnad konstaterar är tionde säsongen av ”The Walking Dead”. Som också handlar om vanliga vänskaper och förhållanden, daglig drift och plötsliga kriser. Mycket man glömmer innan nästa avsnitt börjar men även somligt som etsar sig fast. De kan fortfarande leverera svek och chocker och vem som helst kan imponera eller göra en besviken. Ett avsnitt ruvar på en så grym och uppenbart välplanerad twist att det maler i huvudet dagen efter, vilket måste ses som gott betyg. En klassisk cliffhanger (i en gruva minsann) inför halvtidsvilan garanterar tittaråterkomst men också en viss deja vu.

Men andra halvan lyckas faktiskt bli nagelbitande spännande. När zombier förlorat det mesta av sin skrämselkraft kan vanlig grottklaustrofobi göra jobbet. Särskilt i samarbete med zombies. Men lite prime Negan och en rejält vrickad ’kärleksscen’ levererar också djärv komik. Uppbyggnaden inför urladdningen är klassiskt spännande, med plötslig död och oväntade ljusglimtar. De skruvar åt och spetsar till konflikten och man får faktiskt den där gamla känslan igen: att man hejar på sitt lag i den här trasiga världen. För de kanske ”inte är perfekta, men de är mänskliga”. Och när stämningen och hotet tätnar inför ännu en hopplös batalj är man verkligen tillbaka och minns varför serien en gång naglade fast en totalt i tv-soffan.

När de är nedbrutna och splittrade på gammalt klassiskt manér och karaktärer man börjar få hopp om snöpligen dör, känns det verkligen sådär vresigt men övertygande och fängslande som serien är när den varit som bäst. Judith tvingas Carl-likt axla alltför stort ansvar och Daryl tröstar på sitt typiska ordkarga vis. Och med allt detta blir också en enstaka grym triumf trovärdig. För att citera Carol efter en särdeles viktig vändning: ”Took you long enough”.

Men andra halvlek bjuder också på en ambitiös alternativ historieskrivning för Michonne i ett avsnitt med de där Lost-vibbarna som serien någon gång emellanåt hänger sig åt utan att ändå ändra sina regler. Hur hade hennes postapokalyptiska karriär kunnat se ut ifall hon valt en annan väg? Allt detta inbakat i en sidohandling på en nästan öde ö. Ett experimentellt och ganska slagkraftigt avsnitt med ett gravt nyfikenhetshöjande slut som nästan känns som en säsongsavslutning.

Men då finns det faktiskt tre avsnitt kvar. Vi får veta att en viskare har ett förflutet som countrystjärna. En liten expedition mot eventuellt hopp företas, ledd av en person som tidigare erbjudit falskt hopp. Ett avhugget huvud blir tillfälligtvis en karaktär. Och vi får se en storstad igen. Det var länge sedan. En stad som förvandlats till en vrickad temapark.

Fotnot
Men den där konflikten får inte sin upplösning än. Det där sista avsnittet är ännu i skrivande stund osänt. Pga covid-19, ni vet. Att se serien under coronatider är väldigt märkligt i största allmänhet, men pandemin kan även påverka postproduktion. Så är fallet här – enligt ett uttalande från AMC, som låter meddela att finalen istället kommer sändas någon gång senare i år.

Så kan det gå. En liten sak i det stora hela, förstås. Men om du tänkte fly vår tids fullt verkliga elände genom att djupdyka ner i något tungt men uppslukande så vet du nu alltså hur det ligger till.

© Anders Lindahl
2020-04-21





Originaltitel: The Walking Dead: Season 10
USA, 2019
Skapare/show runner: Frank Darabont Angela Kang

Genre: TV-serie
Teman: Zombies


Ingår i följande teman


Zombies





     

Dela |