ER - The Complete Ninth Season (2002)

Nytändning eller omladdning?

Välkomna till ER - The Next Generation! Ett intensivt första avsnitt tar vid där cliffhangern lämnade oss senast, mitt i ett misstänkt utbrott av smittkoppor som föranleder karantän och en uppsjö oförutsedda (och ovälkomna) följdverkningar, både på kort och lång sikt.

Den tjurige chefskirurgen Romano ser sitt liv vändas upp och ner efter att ha kommit för nära en helikopterpropeller och förlorat ena armen. Den sys tillbaka, men inte i full funktion. En läkare blir tagen som gisslan av upprörd beväpnad patient. Två av de senast tillkomna läkarna går varann på nerverna till dess att handgemäng uppstår mellan dem. Två andra råkar ut för en bilolycka i ett avsnitt à la ”Memento”, alltså med omvänd kronologi. Nästan en hel familj mejas ner av en drucken bilförare. Personalens utfodringshak Doc Magoo's utsätts för ett brutalt rån...

Ingen kan säga att ingenting händer eller att det berättas helt utan stil, men ändå sker det utan riktigt samma övertygelse och omsorg som tidigare, tycker jag. Och, inte att förglömma, utan veterandoktorerna och ledargestalterna Greene (Anthony Edwards) och Benton (Eriq La Salle). Efter att hjärntumören besegrat den ene och familjeprioriteringar fått den andre att söka sig till jaktmarker med mer regelbundet schema, återstår (undantaget en del regelbundna insticksrollinnehavare, mest sjuksyrror) egentligen bara John Carter av originalensemblen. Jag säger egentligen, efter Susan Lewis lite otippade comeback i föregående säsong.

Det är till största delen högkvalitativt höghastighetsdrama på ovansidan av de flesta TV-genomsnitt jag kan tänka mig, men för mig personligen är det ändå den minst engagerande säsongen så här långt. Hade jag kunnat sätta tre och ett halvt russin i betyg hade jag gjort det. Det här kanske biter bättre och djupare på dem som hoppat på tåget nyligen och kan se med fräschare ögon. Detaljer som det där karakteristiska ljudpaketet när dörrarna slås upp och bårar rullas in med patienter i behov av akut livräddande insatser; har de rationaliserat bort det helt och hållet - eller är det jag som inte märker det längre?

Bland de mer minnesvärda gästspelen finns i alla fall Don Cheadle som en läkaraspirant lite äldre än de flesta, intelligent men med en stark personlig utmaning att kämpa med om karriären ska fortsätta. Bruce Weitz (Belker från "Hill Street Blues”!) dyker upp som en av stadens mer inflytelserika män, vilket inte gör honom osårbar. Och är han ett helgon eller en syndare, eller både och? Sally Fields kommer igen som den manodepressiva modern till syster Abby (Maura Tierney). Numera är mamman rätt stabil, men Abbys bror har ärvt anlagen och uppträder oberäkneligt. Carter och Abby är för övrigt numera ett 'item', men inte heller där är stabiliteten i relationen det mest påfallande draget.

Det pågår - som vanligt, är man böjd att inskjuta - maktkamper i sjukhusledningen. Nu är det framförallt Kerry Weaver och den rehabiliterade Romano som hamnar i luven på varann. Men de två vassaste avsnitten är nog de ändå de två sista. ”When Night Meets Day" utspelas i två tidsplan och följer delvis samma fall under dag- respektive nattskiftet. Så intrikat att jag nog borde se om det för att hänga med i alla svängar. Och finalen ”Kisangani" utspelas helt och hållet i Kongo-Kinshasa, dit Kovac och Carter sökt sig för lite uppfriskande miljöombyte. Nåja, så naiva är de väl inte, i varje fall inte Kovac med sina egna minnen från Balkan-krigen i bagaget. Men nu får båda på nära håll se världens blodigaste konflikt sedan andra världskriget på nära håll. Det är också i sluttampen av säsongen som seriens första märkbara referenser till 9/11 och dess efterverkningar kommer, om än i förbigående.

I ganska viss mån är det här fortfarande en stadig klippa att luta sig mot, när det aktuella serieutbudet svajar. Men den är inte riktigt lika hög och med samma spetsiga toppar som under guldåldern.

© Johan Lindahl
2008-11-04

DVD / Blu-ray

Årets varningstext på kartongen låter så här: ”Contains strong bloody medical detail, sex references and violence”. Enligt brittiska filmcensuren bör man ha fyllt 15 år innan man ser det här. Extramaterialet består, i ungefär vanlig ordning, av en del offentligt oförbrukade scener. Fortfarande saknas svensk textning, medan norskan kommit in som alternativ de sista åren.

Dela |