Russin.nu 20 år!

Den traditionsenliga tillbakablicken som vi gör varje decennium

---

Vilket märkligt år detta har varit. Ett väldigt dåligt år, på många sätt. 2000, året då russin.nu grundades av ett gäng forna studentkompisar, var också dramatiskt - inte minst politiskt - men inte i jämförelse. Presidentvalet i USA kommenterades inte på sociala media, eftersom det inte fanns några sociala media. När vi startade vår filmsajt kunde man möjligen tillåta folk att skriva kommentarer på artiklarna.

Och vi själva var väl ganska unga, även om vi inte tyckte det då. Skillnaden är i alla fall så stor att man ibland ser med andra ögon på en del musik, litteratur och förstås film. Här tittar vi tillbaka på några filmer vi recenserade för länge sedan och ser om vi håller med våra forna oss.

Andreas Hallgren

Älskade hundar

Det är få bioupplevelser som hänger kvar efter 20 år men "Älskade hundar" är faktiskt en sådan. Nej, när jag läser om min recension från januari 2001 minns jag inte detaljer från filmen i sig, och jag har inte heller sett om den sedan dess, men jag minns känslan jag hade efter att ha sett filmen på bio. Säkert har mycket i filmen åldrats vid det här laget, men jag tror också att den äkta skildringen av en våldsam vardag tyvärr är minst lika aktuell idag. "Älskade hundar" var Alejandro Iñárritus långfilmsdebut och han gick sedan vidare och regisserade bland andra "Babel" (även den med Gael Garcia Bernal i huvudrollen), "Birdman" och "The Revenant". Får du tillfälle att se "Älskade hundar" på nytt, så ta gärna chansen. Det kommer jag göra.

Johan Hultgren

Forrest Gump

Jag är fortfarande inte övertygad av Robert Zemekis och Tom Hanks berättelse om den lagom förståndsutmanade Forrest Gump, men kan i efterhand tycka att min analys av berättelsen var lite enkelspårig och att min summering av filmens budskap: "gör vad Mamma, Gud och Staten säger åt dig så kommer det gå bra för dig i livet, hur dum i huvudet du än är" var en smula brysk och ungdomskaxig på ett plumpt sätt.

There will be Blood

En av mina första texter som började spridas på andra sajter var en recension på Paul Thomas Andersons ”There will be Blood” – men inte som exempel på god skrivkonst – utan som en text att hånflabba åt, då textförfattaren (undertecknad) enligt smädarna inte hade förstått ett dyft av filmen. 12 år har förflutit sedan dess och jag fattar tyvärr fortfarande inte vad som är grejen med den här filmen, så jag får väl helt enkelt kapitulera.

Leo


Jag gav Josefs Fares hämndrulle ”Leo” högsta betyg när det begav sig, och tyckte den var omskakande och en ”milstolpe för svensk film”. Det var jag ganska ensam om visade det sig och filmen passerade tämligen obemärkt förbi. Jag säger inte att jag var fel ute. Jag har inte sett om den sedan jag såg den 2007, men jag misstänker att om jag gjorde det skulle jag kanske inte sätta den på samma nivå som mina andra fullpottare. Med det sagt – den här typen av genrefilm saknas helt i svensk film idag och det är lite sorgligt.

Anders Lindahl

Aliens

Ja, jag hade rätt. Den är på sitt sätt ett mästerverk och fem russin är inte överbetyg. Men visst … kanske tar jag i lite väl i mitt hyllningstal … ”James Cameron blandar John Woos och Stanley Kubricks bästa egenskaper i filmer som både känns och imponerar. Må hans budgetar aldrig sina.”

Pianot

Här har jag gått lite i ”rebellfällan”: alla verkar älska den så jag ska bara påpeka det negativa och förstärka det, så att det ”jämnar ut sig”. Jag tycker fortfarande att det är en kall film med en kvinnosyn som borde fått fler att reagera, men skådespeleriet ”ska förstås vara så” och den ska väl betraktas som konst snarare än drama. Två russin är den nog värd.

Apocalypse Now

Ok, jag erkänner. Jag gjorde det till min grej att vara Den Som Dissade "Apocalypse Now". Och jag hade kanske inte helt fel. Conrads korta roman krossar Coppolas långa film fullständigt. Men filmen är inte så ytlig och tom som jag gjorde gällande. Jag var onödigt kategorisk. Några scener här är filmkonst i bästa bemärkelse. Som Sheens glädje när de till slut tar sig ifrån 'Duvalls strand' eller sista bron över floden Nung. Eller mer jordnära, när Sheen är lite lagom ärlig med det övriga manskapet (”We’re going up pretty far"). Eller det tragiska och bisarra mötet med Playboymodellerna. Men mötet med fransmännen i den förlängda versionen är bara för tradigt, för föreläsande. Hypnosen bryts. Den är i alla fall bättre än jag påstod.

Det var ju roligt det här med att återbesöka sina sågningar. Vem vet. Om tio år kanske jag hyllar Bessons ”Lucy”. (Spoiler alert: knappast troligt!)

Johan Lindahl

Snuten i Hollywood

Enligt vår interna kronologiska sammanställning var det här den första recensionen jag publicerade på russin. Vi etablerade redan från början principen att skriva om både gammalt och nytt, vare sig det var rena klassiker, underskattade pärlor eller överskattade verk från olika genrer. Själv placerade jag alltså Eddie Murphys genombrott i den sistnämnda kategorin. Inte så mycket på grund av Murphy som på allt annat i filmen. Hade jag fel? Det var länge sedan jag såg den. Och allvarligt talat har den inte utövat sådan dragningskraft att jag brytt mig om att gå in och göra någon omvärdering. Det är nog helt enkelt en hyggligt underhållande polisactionkomedi som förärats en status den inte fullt ut förtjänar. Ibland måste man ta ner en upphöjd skapelse på jorden och påminna om att den också är dödlig.

Waterworld

Däremot skulle jag förmodligen värdera "Waterworld” en aning högre nu än för 20-talet år sedan om jag skrev en ny recension. Ingen drastisk uppgradering, men en lite positivare ton överlag. Tror jag.

Filmer som kanske borde haft högsta betyg….

Det är, skulle jag hävda med bara aningens tvekan, roligare att inse när du varit aningen för snål. Snarare än överilat generös, åtminstone när vi rör oss i de högre sfärerna. Vissa filmer växer efterhand, ibland till att framstå som några av höjdpunkterna under ett decennium - eller till och med landa bland ens personliga alla-tiders-favoriter. Ta ”Children of Men”, ”Almost Famous” eller ”Interstellar”. Låt oss i alla fall slå fast att de där fyrorna jag delade ut i första skedet bär en synlig guldkant. Och hur är det med Hitchocks ”Fåglarna” - är den egentligen perfekt i sitt slag?

Generellt finns givetvis formuleringar utspridda under 20 års tid som jag förmodligen inte skulle ha utformat exakt likadant i dag. Det är bara en del av livet och utvecklingen. Det kan handla om olika former av ironi som kanske inte är lika monumentalt glasklara för alla mottagare som det är för en själver vid tangentbordet. Borde jag ge något konkret exempel? Kanske, men… Det du en gång skrivit ner och publicerat vid ett tillfälle motsvarar vad du tänkte och ville uttrycka just då. Deal with it.

Christer Lundevall

Jag kan inte påstå att jag ändrat åsikt om någon av de 61 filmer som jag recenserat. Många av filmerna minns jag inte ens att jag har sett.

Det som slår mig är mängden av skit som jag tagit mig tid att recensera - tio filmer har betyget noll eller ett russin. Förmodligen tyckte jag att det var väldigt roligt att använda sågen längs fotknölarna.

(Som The Substitute 3, fortfarande en av sajtens bästa sågningar, red anm)

---

Tio år till?

Uppmärksam läsare har kanske noterat att vi inte håller samma skrivtakt som under de gyllene åren (när vi nästan vann ett pris och allt!). Men vi har inga planer på att lägga ner. Ni är varmt välkomna att fortsätta att lojt halvfölja oss på vår resa mot ett hattrick i decennier på nätet.

(Och här är 10-årsartikeln, där man kan läsa om det där priset, med mycket mera.).

© Anders Lindahl
2020-09-22

Sök