Blogg / Nyhetsarkiv


Nästa 10 >>

"Dels Silver Surfer, dels en matador”: en titt på BD-utgåvan av The Shape of Water

2018-07-09, Anders Lindahl

©Fox Searchlight Pictures
En tämligen traditionell Hollywood-film är mitt personliga intryck av Del Toros crowd pleaser. Lite för angelägen att behaga, lite för okreativ för att verkligen fängsla. Skönheten och odjuret goes Jeunet och Caro. Enkel och elegant. En film som med självsäkra steg och ett vinnande leende travar upp till juryn och säger ”Hej, jag är här för att hämta min Oscar”, varpå de kollar sina listor och nickar bekräftande. Det mest överraskande är de ibland ganska ’vuxna’ inslagen. Det minst imponerande är hur traditionell och beprövad den trots allt känns, med sin totala brist på gråskalor och sin allt mindre påhittiga story. Vad som än sägs i extramaterialet har vi varit ungefär precis här många gånger förut.

Men snygg är den och teman tar den upp ...

30-minutersdokumentären på BD-skivan följer den mall jag tror att vi alla börjat tröttna på lite, där skådisarna som öppningsnummer höjer regissören och hans vision till skyarna på mer eller mindre kreativa sätt (”Han är en alkemist...”). Här framgår dock också att detta är med hans och branschens mått mätt en mindre film (från Fox Searchlight, ju). Del Toro själv levererar en snygg sammanfattning i form av ”en Skönheten och Odjuret-film där odjuret aldrig förändras”. Och ”vatten och kärlek är de mest kraftfulla och formbara ämnena i universum”, typ.

Det framstår som den mytiska ”alltid velat göra”-film som filmskapare tenderar att få producera när de nått en viss framgång. Dessa filmer har inte alltid nått upp till det löftesrika i detta ("Femte elementet", någon?). Det här är mycket bättre än så, men alltså en liten besvikelse i mina ögon.

Hur som helst: roligt att höra Sally Hawkins prata brittisk engelska (jag blir alltid lika glatt förvånad av skådisars förmåga att byta dialekt, och här försiggår ju en rolig twist på det fenomenet - när karaktären bara använder teckenspråk).

När hyllningssektionen med sina nötta repliker är över ger de sig in på smink och annat mer konkret. Här får Doug Jones, från bland annat ”Pans labyrint”, mer utrymme. Instruktionerna inkluderade beskrivningen ”Du är dels Silver Surfer, dels en matador”. Extramaterialet utforskar dock till min förvåning inte alls likheterna och skillnaderna mellan vattenmannen här och Abe Sapien i Del Toro-filmade "Hellboy". Som alltså också spelades av Jones.

Art design och arbetet med att fånga tidsandan, berättande med färger, sådant är alltid intressant att höra om även när det inte är så subtilt (röda skor!). Du är förresten ursäktad om du inte noterade den där japanska målningen med vågen halvt dold på Elisas lägenhetsvägg. Mycket möda för ingenting eller ett mycket elegant påskägg, bedöm själv. Sist lite om den fina musiken, komponerad av den produktive Alexandre Desplat.

I kortare dokumentärer plockas ett par specifika scener itu och presenteras konstnären till en alternativ filmposter. Ja, det där sista var ju lite kreativt!

Avslutningsvis några nedslag från en föreläsning kring filmen inför initierad publik, en så kallad Master Class. Intressant.

Relaterad film: Shape of Water


Wakanda forever: en titt på BD-utgåvan av "Black Panther"

2018-06-25, Anders Lindahl

De featurettes som inleder extramaterialet på skivan lägger ett tydligt fokus, knappast oväntat, på filmens unika roll i den vanligen opolitiska Marvel-världen, med sina glasklara inslag av rasfrågor och självsäkra vinkling på dem. Figuren Black Panther tillkom tydligen redan på 60-talet, mitt under medborgarrättsrörelsen, och var nog ett ganska vågat drag.

Mer: Ryan Cooglers researchresa till Afrika för att samla visuella idéer och symboler till det fiktiva Wakanda. Här har de kombinerat inslag från hela kontinenten. Språket som huvudsakligen talas är Xhosa, lär vi som inte själva lyckades höra detta. Mer featurette-typiskt är skapandet av elitstyrkan med ’Michonne’ i spetsen. Det blir förstås en del prat om vibranium också, metallen med serievärldens fånigaste namn.

Gag-reelen är småkul men mer matnyttig än både denna och featuretterna är ett tjugominuters samtal mellan filmskaparna och ett knippe serieförfattare, bland dessa gamle Don McGregor som tillför bakgrund och genuin entusiasm över filmen. I det här partiet kommer historiken och sammanhanget som de bara snuddar vid i det andra extramaterialet, och en spännande känsla av att den här filmen betyder mer än man kanske först uppfattar.

En sammanfattning av de första tio MCU-åren (snabba klipp, kommentarer från skådisar och Kevin Feige) är avslutningsvis den perfekta uppladdningen inför ”Infinity War”.

[Skivan släpps 2018-06-29]

Relaterad film: Black Panther


Nervigt ända in i kaklet i ”La casa de papel”

2018-05-30, Johan Lindahl

Perfekt planerad stöt. Dubbelspel och bedrägerier. Hjärnornas krig mellan rånare och lagens långa arm. Och så ett stycke Stockholmssyndrom.

Sammandrag efter vad som åtminstone i Netflix-versionen varit 22 avsnitt - om jag räknar rätt i hastigheten. Informationen kring den i två sjok levererade spanska thrillerserien ”La casa de papel” (rakast översatt som ”Pappershuset”) har varit lite motstridig ibland. Är det slut nu? Nej, det ska vara en tredje säsong utlovad till 2019. Frågan är vad den ska rikta in sig på. För, utan att avslöja för mycket, ett slags avslut har man nått efter de avsnitt som nu finns och utgör en sammanhängande story.

Man skulle kunna frestas att göra det här till ett exempel på hur serieproduktionen ser ut idag och problematisera lite. Vad har seriemakarna för ambitioner, vad är värt att emotionellt ’investera i’ och när ska vi förvänta oss ett avslut, ett mål eller åtminstone ett reellt delmål? Eller så kan vi koncentrera oss på innehållet. Och konstatera att det här är rakt av något av det mest konstant spännande som släppts det senaste året i TV-sammanhang.

På gott och ont, kanske. Även om nu handlingen tilldrar sig under en knapp vecka och formatet skulle inbjuda till ’bingewatching’, att beta av i ett svep, vilket är en konkret möjlighet för dem som skulle sätta igång från scratch i dag. Ändå rekommenderar jag nog att man inte umgås med det här så intensivt under en kort tid. ”La casa de papel” släpper sällan greppet. Det händer alltid något. Mellan det som pågår i berättelsens nu-plan på det kungliga spanska Myntverket eller nu terminologin lyder, och tillbakablickar på hur denna lite osannolikt sammansatta grupp förbrytare planerar sitt tilltag, är det en grundkurs i hur människor manipulerar varandra och hur vi som publik manipuleras av en snårig intrig.

Flera färgstarka personligheter har passerat revy. Den till synes tillbakadragne, ytterst intelligente men socialt obekväme professorn som planerat alltihop från början. Hans ostyriga gäng utförare av olika åldrar och högst olika personlighetstyper. Gisslan, som börjar splittras och några sympatiserar mer med rånarna än andra. Raquel, polisens förhandlare och ledare av operationen för att lösa situationen. Berättaren, en ung kvinna som tillhör rånarna och liksom flera av dessa haft en ostadig uppväxt och tidiga tragedier bakom sig. Listan kan göras lång. Agerandet är i stort sett fläckfritt.

Det här har nerv. Ibland kanske till överdrift. Jo, det är sant. För att hålla dramat igång drabbas serien av en släng ”24”-syndrom; man gör sig beroende av ibland ologiska handlingar, irrationella beslut och mindre sannolika konsekvenser av uppkomna situationer. Säger det mer om hur människor verkligen är och agerar under press eller om författarnas behov av att hålla ångan uppe? För det gör de. Sällan några döda punkter här. Och så den där känslan av att inte veta vilken sida vi själva ska välja. Det finns många tvivelaktigheter i brottslingarnas beteenden och åtminstone en av dem kan klassificeras som en intelligent och ofta övertygande, men dock - psykopat.

Visserligen är det tänkt att kuppen ska vara oblodig och egentligen inte ha några offer. Men ger man sig in i leken med sådana här insatser och så många vapen inblandade, lär en del saker ändå gå snett. De psykologiska förutsättningarna förändras under press och situationen är ständigt labil. Samtidigt pågår ett drama utanför myntverket där personer som rimligtvis inte borde närma sig varandra ändå gör det. Är det en del av planen eller tillfälligheter? Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…

Basfakta om ”La casa de papel” från IMDb


”Westworld” vänder blad mot en osäker framtid

2018-04-29, Johan Lindahl

Det är tätt med seriestarter - och inte minst omstarter - just nu. Svårt att hänga med? Jo, så är det för många av oss. Och nu har en av mastodonterna precis sjösatt sin nya säsong på HBO efter nästan två års uppehåll. Med den inkluderade bonusen för oss här i norr att två svenskar är med i omstartselvan; Gustaf Skarsgård och Fares Fares. Båda introduceras tämligen omgående efter en liten prolog, i samband med den upprensningsaktion som är av nöden tvungen. Första säsongen, om ni kommer ihåg, slutade med en ganska drastisk ommöblering i ensemblen. Och en förändring större modell större i den exklusiva nöjespark med artificiella existenser där serien utspelas.

Ett fullskaligt uppror vars konsekvenser nu börjar förtydligas i ett kaotiskt och knappast maximalpacifistiskt första avsnitt av den nya söndagen. Rollerna är ombytta. Och de skapade värdarna, humanoiderna, slår tillbaka. Men vad ska nu storföretagets reaktion på det bli? Är det ett krig som har inletts, en variant av civilisationernas kamp? Här tvinnas också vidare på flera olika trådar sedan sist. Individuella uppdrag, självpåtagna eller beordrade. I det stora hela anas en berättelse om vad som kan hända när man radikalt bryter sig ur invanda mönster och uppgjorda regler. En form av evolution. Kanske en revolution. Den timslånga återintroduktionen är nästan ständigt suggestiv, osande av ond bråd död och osäkerhet. Vem har kontrollen? Och vart är allt på väg?

Om inte annat - välkomna tillbaka. Vi är några som väntat på svaren. Eller ännu fler frågor…

Relaterad film: Westworld - säsong 1


Dråplig dödsdans i ”Killing Eve”

2018-04-28, Johan Lindahl

De är populära nu. Yrkesmördare. I det här fallet en kvinnlig sådan som åtar sig delikata våta jobb runtom i Europa och vars vägar korsas med likaledes kvinnlig representant för en av säkerhetstjänsterna i Storbritannien. En som delvis är av likartat excentrisk och lite udda formatering som den förrädiskt oskuldsfullhetsutstrålande dödsängeln Villanelle (Jodie Comer). Agenten Eve (Sandra Oh) är en smula socialt obekväm, ibland impulsiv och med aningen oförutsägbara reaktionsmönster - men också utrustad med goda instinkter som kan vara till hjälp i jakten på någon som skickligt men lite för demonstrativt avlivar inflytelserika individer på beställning av - ja, vem exakt? Hon börjar se ett mönster i morden som inte alla andra gör och rekryteras till en oglamouröst inhyst men ambitiös insatsgrupp i ärendet.

Thrillerserie med absurda inslag eller en sotsvart men frekvent fyndig fars? Vad är ”Killing Eve” i första hand? Är inte riktigt säker. Något i den här kombinationen av kufiska karaktärer på väg in i dödlig (?) tvekamp med varandra är i alla fall infernaliskt inbjudande. De två första avsnitten på HBO Nordic lever i första hand på sina pikanta personligheter och dråpliga dialoger, dock regelbundet avbrutna av lite lagom bestialiska blodsutgjutelser, avhandlade med något slags distanserad men inte komplett kallhamrad insikt om livets bräcklighet. Kanske handlar det framförallt om hur allmänt absurda människor i grunden egentligen är, manifesterat genom några i olika avseenden spetskompetenta systrar ur släktet som i nuläget dominerar denna planet. Lovande!


Just det, basfakta om ”Killing Eve” från IMDb

Relaterad film: Killing Eve - säsong 1


”Barry” - komediserie kantad av kulhål

2018-04-06, Johan Lindahl

Barry Block. Det är inte hans fullständigt riktiga namn, men något ska man hitta på om man försöker sig på en ny karriär. Om det är det han försöker göra. Den melankoliske mordmästaren från mellanvästern. Livet saknar lyster, men han är fortfarande duktig på en detalj han lärt sig i det militära. Att ta kål på folk på beställning. Men nu är han i Änglarnas stad och kommer i kontakt med några unga skådespelarpretendenter. Nya idéer uppstår, vilket inte rimmar med hans vanliga knäck.

Företaget att försöka se det mänskliga och inneboende komiska hos folk som har yrket att ta död på andra är inte helt nytt. Så frågan är vad HBOs nya giv ”Barry” kan tillföra. Nu är stundtals snedleende stenansiktet från ”Saturday Night Live”, Bill Hader vid rodret och han är på sitt sätt idealisk för rollen som han uppenbarligen gett sig själv. De två första avsnitten som visats lovar faktiskt en del. Inte minst huvudpersonens infernaliska interaktioner med en tjetjensk maffiaklan. Just det, sådant där som är svårt att göra utan att vada i klyschor men ändå på något sätt kan förlåtas om man hittar en tillräckligt skevt underhållande vinkel på det.

Naturligtvis är det kontrasterna man vill åt här också, mellan de oskuldsfulla aktörsaspiranterna med sin excentriske mentor (veteranen Henry Winkler) och Barrys bakgrund som han försöker komma ifrån utan att vara helt framgångsrik. Den bakgrunden föder också en väntad oförmåga att ledigt och obehindrat konversera med de nya kompisarna på kursen. Kommer serien att treva sig fram till en idealisk tonträff? Fortfarande är det för tidigt att säga hur konceptet slår ut i längden. Och hur mycket det tillför en redan omfångsrik kanon av satir och svart komik som slår mynt av osannolika omständigheter och oväntade möten, samt inte minst mörka hemligheter som förr eller senare måste vädras, med följder vi i det här fallet än så länge får försöka gissa oss till.

Basfakta om ”Barry” à la IMDb

Relaterad film: Barry - säsong 1


Snårig men spännande start på ”Collateral”

2018-04-02, Johan Lindahl

Ett pizzabud mördas efter en till synes rutinmässig hemleverans. Vem skulle göra något sådant och framför allt varför? Det blir upprinnelsen till en mordutredning med synliga förgreningar utöver det förväntade. Ja, de flesta brott av den här typen vi ser i seriesammanhang har ju kopplingar någon annanstans, längre bort än man tror. Men vart ska de leda den här gången?

London. Det är Brit Crime av en modell vi kan känna igen, med fokus på ett antal folkliga företeelser och en överblick över samhället som det ser ut i dag överhuvudtaget. Liksom hur människor relaterar till varandra. Bakom ”Collateral” står David Hare, en erfaren manusförfattare och ibland regissör som häromåret besökte Göteborgs filmfestival och berättade en hel del intressanta saker i samband med visningen av hans thriller ”Page Eight”. Mycket i den kretsade kring underrättelseverksamhet och de organ som bedriver sådan i Storbritannien. Dessa verkar indirekt inblandade även den här gången. Men först introduceras i rask takt olika individer som berörs av brottet. Den gravida polisutredaren Kip (Carey Mulligan) som tidigare haft en del andra jobb, till exempel lärare, ’innan det blev för våldsamt’. Den ensamstående mamman som beställde pizzan och hörde skottet, en inte alltid helt lättbegriplig dam som visar sig vara ex-fru till en parlamentsledamot, som även han har beröringspunkter till andra indirekt berörda personer, inklusive ett vittne till skjutningen. Offret kommer från Syrien och släktingarna som är flyktingar dras in i utredningen. En kvinnlig präst som kommit ut ur den proverbiala garderoben. En kvinnlig TV-programledare som har något slags förhållande med parlamentsledamoten, vilken för övrigt verkar vara en hyfsat anständig kille och inte omedelbart identifierbar som korrupt skojare. Et al…

Ja, det är lite snårigt. Det går undan. Första avsnittet ritar dock upp en karta som gör att det känns akut angeläget att fortsätta följa. ”Collateral” är också en miniserie med vad som i dagens TV-klimat känns som ett lagom antal avsnitt värt att investera i. Så här långt i alla fall. Visas i Sverige av Netflix.

”Collateral”-kunskap från Internet Movie Database

Relaterad film: Page Eight


Intresseväckande första timme av ”Trust”

2018-03-30, Johan Lindahl

Olja. Det kan smörja ekonomin. Vilket en del mäktiga klaner och allt mer finansiellt framgångsrika nationer har erfarit, inte minst under de senaste decennierna. Några tiotal år tillbaka, i det tidiga 1970-talet, utspelas ”Trust”. En serie på tio avsnitt vars första del nu släppts ut i det fria för allmän beskådan (eller åtminstone för kanalens abonnenter) av HBO Nordic.

Regissören till det här första avsnittet och ett par av de kommande är ingen mindre än Danny Boyle. Och för manus står hans samarbetspartner från ”Slumdog Millionaire” och ”127 timmar”, Simon Beaufoy. Ytterligare ett exempel på prestige-TV, åtminstone på papperet, med andra ord. Så här inledningsvis kan jag inte säga att resultatet genomsyras av de mest vildsinta visuella extravaganser som regissören visat sig kapabel till. Men det är knappast ambitionen heller. Vad som däremot slår igenom direkt är att någon med känsla för stilistik och en idé om hur det här ska berättas finns bakom spakarna. Och dialogen är enkelt uttryckt snärtig på ett behärskat och oftast distingerat sätt.

Nu ger titeln inte många fingervisningar om vad det egentligen handlar om. Så till saken: ämnet är detsamma som i en rätt uppmärksammad film i höstas, Ridley Scotts ”All the Money in the World”. Den där en av rollinnehavarna byttes ut och nya scener levererades rekordsnabbt efter en #MeToo-relaterad skandal, om ni minns. Alltså, handlingen kretsar kring kidnappningen av en yngre ättling till en av världens rikaste män, J Paul Getty. Arvingen ifråga introduceras en bit in i pilotavsnittet som annars domineras av patriarken, den krävande och dömande men öppet hedonistiske härföraren för affärsimperiet. När denne spelas av Donald Sutherland vet vi av erfarenhet att andra i närheten kommer att få kämpa för att konkurrera i rampljuset. Men rolltillsättningen verkar överhuvudtaget omsorgsfull. Magnaten omger sig med ett eget litet haren av kvinnor, som på något sätt tycks ha accepterat sina roller. Mer eller mindre i alla fall. Eller som en av dem, spelad av rutinerade Anna Chancellor, formulerar det:
- Jag är hans flickvän. De andra är dekorationer.

Men den här storfamiljen och superklanen är definitivt inte befriad från spänningar, att döma av det vi serveras under inledningstimmen som framför allt utspelar sig på ett brittiskt residens även om godsherren själv är amerikan. Godset får Downton Abbey att framstå som i bästa fall en genomsnittlig mellansvensk herrgård från brukspatronernas tidevarv något eller några sekler tillbaka. Eller något mindre ståtligt än så.

Här etableras också kraftfulla kulturkrockar av den typ som lämpar sig bra för dramatik. Den stormrika familjen som ska uppehålla ett sken av sofistikation och distinktion. Den unge ättlingen som susar in från hippieland och inte riktigt passar in, försiktigt uttryckt, i ett pilotavsnitt som egentligen är en uppbyggnad och karaktärsintroduktion inför det man kan ana är den verkliga röda tråden. Och den hinner vi bara börja nysta i nu. Men då har det som hittills presenterats skapat ett sug efter resten, åtminstone för min del.

”Trust”-fakta hos IMDb


Musik och mystik matchar varandra i ”Coco”

2018-03-04, Johan Lindahl

Alla talade svenska. Vi hade hoppats kunna se den på originalspråk, vilket i det här fallet är engelska. Eller kanske borde vara spanska, men det är ju en amerikansk produktion. I småstadsvimlet har de svenskdubbade visningarna dock blivit snart sagt det enda alternativet. Så. En lördag eftermiddag i sällskap med ett antal barnfamiljer blev det av.

Och den här hyllningen till mexikansk folklore är en frejdig, fartfylld och färgglad historia. Trots eller tack vare att en stor del av handlingen utspelas i dödsriket. Här presenteras nämligen en ganska glättig och glittrig metropol på andra sidan graven. Men det finns ändå problem att lösa och filmen närmar sig många mörka platser.

Miguel är en ung pojke som växer upp i ett hushåll där skomakeriet är upphöjt till ett kall. Däremot, som han säger, är de kanske Mexikos enda musikhatande familj. Något har hänt i det förflutna som orsakat ett traumatiskt förhållande till den ädla tonkonsten. Allt utövande av densamma har strikt förbjudits. Men Miguel är lite av en rebell och försöker ändå. När det är dags för högtiden ’De dödas dag’ så försöker han slå sig in på den lokala talangjakten för att kunna bryta sig in på den bannlysta banan, kosta vad det kosta vill. Men med sin enda gitarr sönderslagen av upprörda familjemedlemmar är det svårt att släppas upp på scen. På lite mystiska och svårförklarliga vägar som ändå hänger ihop med filmens egen logik, travar han i stället över bron till den andra sidan...

För att sedan förstå alla referenser till folktro och föreställningsvärlden som skildras kan det vara en fördel med en mexikansk fru att fråga efteråt. Som jag råkar ha. Det finns traditioner som går tillbaka till tiden före den spanska invasionen. Synkretism och olika föreställningar där katolicism och andra idéer om eftervärlden kombineras. Inte minst vikten av att komma ihåg de avlidna för att de inte ska förintas helt och hållet. Framför allt är det här kanske en historia om hur man håller sig till familjen. Varför det blir som det blir. Hur man kan förenas igen på outgrundliga vägar.

Och, eftersom ni undrade: ”Coco” fungerar faktiskt bra även med svenska röster. Förvånansvärt fint. Men jag hoppas återkomma vid senare tillfälle med synpunkter på en engelsk- eller spanskspråkig version. Bara för att.

”Coco”: The Bare Bones enligt IMDb

Relaterad film: Coco


Niander Wallace vs Elon Musk: En titt på Blu-rayutgåvan av Blade Runner: 2049

2018-02-25, Anders Lindahl

Foto: Alcon Entertainment/UIP
Sent om sider har även jag sett Denis Villeneuves hyllade men knappast kioskvältande uppföljare på Ridley Scotts scifi-klassiker, och jag tycker verkligen om den. Den är kanske ”för långsam”, men Roger Deakins foto, det otroliga ljudarbetet och den kontrollerade tonen skapar verkligen en känsla som kan mäta sig med originalet.

BD-utgåvan är värdig filmen.

Prologerna
Eftersom filmen utspelar sig 30 år efter ettan och inte är direkt proppad med krystad exposition har istället Denis Villeneuve låtit ett par filmskapare han gillar skapa prolog-filmer som ger lite mer kött på benen. Shinichiro Watanabes ”2022: Blackout” berättar i ganska brutal animéform om det replikantuppror som nämns i filmen, och skälen till det. Tankarna går till ”Animatrix”, och inget fel i det. Det var ju ett coolt koncept.

Luke Scotts ”2036: Nexus Dawn” är live action i ungefär samma stil som huvudfilmen, och visar hur Niander Wallace (Leto) övertygar makthavarna om att hans replikanter minsann aldrig kommer vara olydiga. Effektfullt om än väldigt bekant, någonstans ifrån. Samma regissör berättar sedan om replikanten Sapper (Bautista) som år 2048 genom en våldsam men hedersam handling avslöjar sig, vilket leder fram till första scenen i huvudfilmen.

Jag tycker att det är ett lyckat koncept att helt avstå från flashbacks och istället presentera mer bakgrund så här. Själva filmen tillåts bibehålla sin täta stämning utan störande tidshopp men den som vill veta mer får här chansen.

Övrigt
På BD:n finns förstås också helt vanligt extramaterial, där bland annat Ridley dyker upp. Vi träffar också filmfotografen Roger Deakins, som förstås är en stor del av filmens impfaktor, och allsköns formgivare och inblandade. Men framför allt får förstås Denis Villeneuve och skådespelarna lägga ut orden, och när de sistnämnda levererar de sedvanliga lovorden om produktionen finns det skäl att tro dem. Dessutom: Syd Mead!

Somligt som jag inte riktigt fattade fullt ut i filmen förklaras i förbigående, så att jag kan låtsas att jag förstod det från början.

Bäst är nog ändå Jared Leto som i bakommaterialet jämför sin karaktär Wallace med Elon Musk:

”If Elon Musk wasn’t such an underachiever”.

Relaterad film: Blade Runner 2049


Nästa 10 >>





     

Dela |