Blogg / Nyhetsarkiv

Byt spår!

2009-06-17, Johan Lindahl

Bannlysning är väl inget som filmentusiaster brukat förorda i första andetaget, men... ska vi kalla det här en skarp åthutning om återhållsamhet och bättre omdöme? En herr Brandon Kim på sajten IFC (Independent Film Channel) tyckte i alla fall ganska nyligen att det var dags att säga ifrån. Somliga sånger har använts så ofta i olika filmer att de aldrig borde höras igen, åtminstone inte på film. Typexempel är Leonard Cohens "Hallelujah” (senast hörd under sexscen i ”Watchmen” som jag själv inte sett än) eller soulklassiker som ”Let's get it on” och ”I feel good”. Filmskapare måste förtjäna sin rätt att exploatera sådana sånger, resonerar Kim. Andra låtar var inte ens bra från början och borde aldrig höras överhuvudtaget, enligt artikelförfattaren, som dock inte nöjer sig med att klaga utan även föreslår alternativ.

Men vilka är nu de låtar jag själv helst inte vill höra igen på film? Visst måste det finnas givna exempel, men av någon anledning har jag mycket lättare att så här i denna föregivet ljuva årstid våndas över de svenska sommarhits som brukar gödslas över oss i alla upptänkliga sammanhang. Tänk artister som Tomas Ledin, Gyllene Tider och Peter Lundblad och vad de har ställt till med i sammanhanget. Och deras dåligt förklädda dansbandsplågor var knappast något att hänga i midsommarstången ens från början.

Sånger någon helst vill glömma

Värdigt slut på akut

2009-06-16, Johan Lindahl

Visserligen har jag inte följt de sista säsongerna av "Cityakuten” (även känd som ”ER”) särskilt noggrant utan tagit igen både gamla bekanta omgångar och det jag missat på DVD i tur och god ordning i stället. Men nu när det verkligen närmade sig det absoluta slutet föll jag faktiskt till föga. Gårdagens avsked med ett extra långt specialavsnitt skapade en del nostalgiska vibrationer, särskilt efter den föregående dokumentären (eller vad man nu ska kalla promotionprogram som ordnats fram av producenterna själva). I finalen hade man verkligen ansträngt sig att ge känslan av en epok som går i graven men där livet i den fiktiva skapelsen ändå går vidare och får ett nästan cykliskt förlopp. Någon slutar, någon kommer igen, någons dedikation har gått i arv till en ny generation - och så vidare. Värdigt, på något sätt.

Vad gäller DVD-upphämtningen har jag sett fram till säsong 12, men frågan är om eller när jag får ihop några riktiga recensioner av 11:an (som är en mellanperiod med ganska splittrad karaktär) och 12:an (som är ett steg i rätt riktning igen). Tillsvidare finns tio omgångar recenserade här, men det kan ju vara en jämn och fin siffra att stanna på. Kanske, om inte supernördshjärnan tar över och till varje pris vill bokföra allt...

Tillsvidare får jag väl enkelt sammanfatta sviten med ett käckt ”Kan nån kan Carter!”.

Relaterad film: ER - The Complete Tenth Season

D-dagen fyller 65 - TV-kanalerna missar båten

2009-06-06, Anders Lindahl

Att ingen av de vanliga svenska kanalerna, eller ens filmkanalerna, visar vare sig "Rädda menige Ryan" eller "Den längsta dagen idag" är ju snudd på obegripligt. Av åtminstone vissa förväntar man sig lite historiskt perspektiv när D-dagen firar 65-årsjubileum.

SVT, jag tittar på dig... Men istället får vi "Howard's End" och "Pistvakt". Nog för att subtila dramer om människor som är fast i konventionerna är viktiga, men kunde de inte åtminstone bytt ut Howard's End mot en dokumentär om landstigningen på Omaha Beach?

Relaterad film: Den längsta dagen

Kung Fu-legenden har vandrat vidare

2009-06-04

BBC News rapporterar på sin webbplats att David Carradine hittades död i sitt hotellrum i Bangkok på torsdagen. Den thailändska polisen lutar åt att den 72-årige skådespelaren tog sitt eget liv, men dödorsaken är ännu inte fastställd.

David Carradine är mest känd från många års vandrande och slagsmålande i sent sänd teve under titeln "Kung Fu-legenden", men fick något av en pånyttändning i karriären i och med Taratinos "Kill Bill"-filmer. Carradine befann sig i Thailand för att spela in filmen "Stretch".

Relaterad film: Kill Bill: Volume 1

Roller att dö för

2009-06-03, Johan Lindahl

Dödsscener involverande de stora, riktigt stora filmstjärnorna, brukar allmänt anses vara en bristvara. Eller hur är det egentligen? Amerikanska Premiere har intagit en strikt vetenskaplig och kyligt matematisk attityd till ämnet och kommit fram till att det inte stämmer tillfullo. Vissa Stora Namn gör det dock betydligt oftare än andra ungefär Lika Stora. Dör på film. Men vilka? Börjar vi nysta i det här är det väl dags att hissa varningsflaggan för annalkande Spoilers redan nu. Will Smith, Harrison Ford, Mel Gibson, Denzel Washington, Robert De Niro med flera - skillnaderna är faktiskt överraskande stora i mängdhänseende. Av någon anledning är det bara grabbarnas gräsbitande som granskas. Men det kanske ligger en kvinnlig motsvarighet i Premiers pipeline, vad vet jag. Och vill du kolla facit, med allt vad det kan innebära av eventuellt oönskat vetande - följ länken nedan.

När du går över floden...

Vad - är de inte alltid nöjda?

2009-05-27, Johan Lindahl

- Läs min bok i stället, snälla!
Fler än en författare vars bok omvandlats till film har skriat i öknen, antingen för döva eller väl hörande öron i omvärlden. Nu presenterar The Onions A.V. Club (ja, jag har nog bloggat om någon av deras listor förut) 13 oturliga exempel på hur förlagornas sjösättare gett de efterföljande filmerna på båten.

Clive Cussler råsågade ”Sahara” med Matthew McConaughey som äventyrareen Dirk Pitt för fyra år sedan. Och utan att ha läst boken misstänker jag att han kan ha en poäng i det. Brian Garfield var inte heller överförtjust över hur filmversionen av ”Death Wish” (1974) förvrängde hans ursprungliga, mer komplexa budskap. Och att Stephen King tyckte att Stanley Kubrick totalt missförstått vad "The Shining” handlade om, det är kanske det mest kända exemplet av alla, som The Onion konstaterar. Serietecknaren Alan Moore å sin sida tar i princip på autopilot avstånd från alla försök att filma hans berättelser.

Överraskningar? Stanislaw Lem gillade tydligen ingen av de två inspelningar som gjorts av ”Solaris", filmer som jag pinsamt nog inte har sett men som bevisligen gjort intryck på många, särskilt Tarkovskijs tolkning 1972. ”Forrest Gump” älskades av....ganska många, men författaren Winston Groom var missnöjd. Filmbolaget lyckades på något listigt sätt få hela företaget att framstå som en förlustaffär och Groom fick gå till domstol för att tjäna någon liten hacka på rättigheterna överhuvudtaget. Shit happens, som Forrest skulle ha sagt. Men han förstod sig väl inte på pengars värde. Det viktigaste är att man har en ask choklad.

I som här inträden låten hoppet fara...

Relaterad film: Solaris

Inofficiell Disney-vecka?

2009-05-27

Det är faktiskt en slump, men visst är det ganska mycket Disney den här veckan! Utöver recensionerna av två DVD-samlingar, den ena med Kalle Anka och den andre med den betydligt mindre kända karaktären Oswald, har Hazzan inkommit med en tredje artikel om Disneys filmer - denna med fokus på musikfilmerna.

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 3

Hur bra var X-men egentligen?

2009-05-23, Johan Hultgren

Fick hem den nya blu-ray-boxen med de tre "X-men"-filmerna i, och har således suttit och pressat ett tag framför tv:n nu. Härlig bild - framför allt på 2:an och 3:an, men som helhet känns inte trilogin så värst het. Jag stör mig nog lite fortfarande på att 1:an är så seg och fattig på minnesvärda scener. Man får liksom inte den där starten man behöver som exempelvis "A new hope", "Sagan om ringen", "Matrix", "...Lost Ark" etc. En stark förstafilm känns som ett måste i en lyckad trilogi.

Nor...yeah!

2009-05-17, Johan Lindahl

Det är väl bara att gratulera - igen. Norge schlog osch med häschtlängder i schlager-EM - igen. Den bulgariska videon jag skrev om häromdagen räckte inte ens för att ta dem vidare till finalen. Och det är klart, det är en fördel om låten hänger ihop också. För övrigt var mina personliga favoriter Armenien, både audiellt och visuellt - tror jag. Vem vet säkert hur väl man egentligen skiljer de egenskaperna åt numera? Island och Estland var två andra bidrag jag uppskattade. Och apropå det här med video; när gjorde Sverige senast något spännande i den vägen, i det här sammanhanget? Vi borde väl ha kapaciteten? Några rader om Vinnaren, också, kanske. Visst, han är käck och frejdig och levererar en snabbfästande refräng, samtidigt som hela paketet skapar lite för mycket av samma ”tyck-om-mig-snälla-ALLA”-vibrationer som filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Men hellre det än de Riktiga Grekerna den här gången...

Bulgarien som förebild?

2009-05-12, Johan Lindahl

Ja, faktiskt. I kväll ser jag nog semifinalen i Schlager-EM, där Sverige för första gången försöker kombinera eurodisco med opera. Förvånansvärt lyckat också, i mina öron, men tack och lov har vi inte hypat oss själva lika hårt som förra året och året dessförinnan - visa av erfarenheten kanske. Men numera betyder ju den visuella presentationen lika mycket som musiken. Och av bidragen jag sett hittills i förhandsprogrammen är det ju Bulgarien som satsat hårdast på videon, med en ohejdad hyllning till... ja, sex och våld, men i sammanhanget ändå på ett imponerande stilfullt sätt. Om det nu hjälper dem på scen är ju en annan historia. För övrigt har jag inte fallit i den norska fiolfällan som en annan Hristo Stoitchkov i straffområdet på det härliga 90-talet (apropå Bulgarien) men lyckas man skapa en sådan utbredd masspsykos i förhandstipsen, så kanske man sitter på en vinnare trots allt...

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>