Den längsta dagen (1962)

"This is one hell of a war"

4 russin

Det finns två sorters krigsfilmer. Okej, det finns fler, men låt oss för enkelhetens skull säga att det finns två.

I kategori 1 får vi följa en begränsad skara soldater genom strid, tragedi, triumf och kamratskap och de större sammanhangen är ofta nästan abstrakta skuggor i bakgrunden. Vänskap i stridens närhet och plötsliga chockerande reduceranden av den stridande skaran är återkommande inslag. Ibland har de ett specifikt (eventuellt "omöjligt") uppdrag, ibland inte.

I kategori 2 ska stora skeenden sammanfattas, gärna med hjälp av otaliga storstjärnor och kanske till och med flera regissörer. Det blir gärna lite opersonligt, fragmentariskt och pedagogiskt, med pliktskyldiga och halvfärdiga personporträtt.

"Den längsta dagen" tillhör kategori 2, vilken inte är min personliga favorit, men hör helt klart till de mer sevärda exemplen. Händelserna före och under landstigningen i Normandie, i juni 1944, ska skildras 18 år efter att det begav sig, med nedslag hos både allierade och tyskar. Regissörerna är många till antalet (men hjärnan och den kreativa drivkraften bakom filmen var legendariske producenten Zanuck) och stjärnorna desto fler, även om Sean Connery vid den här tiden knappt visste att han var superstjärna. Förutom första Bonden ser vi här för övrigt två blivande bondskurkar: Gert Fröbe och Curt Jurgens. Fröbes karaktär heter - ännu mer för övrigt - sergeant Kaffekanne!

Ambitionen var ett nästan dokumentärt och sakligt skildrande av den omvälvande dagen, och till största delen lyckas man. Ofta filmades det på exakt rätt plätt i Normandie, ofta med autentiska fordon och prylar. Visst lyser (främst amerikansk) patriotism igenom ibland, men det är ett till huvuddelen lika övertygande som häftigt filmbygge utifrån verkliga händelser.

Häftigt men tålmodigt. Inledningen är närmast dyster. Rengtunga skyar föranleder en tro hos de tyska ockupanterna i Frankrike om att den väntade invasionen kommer dröja lite till. I väntan förbereds ännu ett "kriegsspiel". Någon enstaka smarting gissar sig till att de allierade tänker överraska dem både vädermässigt och platsmässigt, några personliga hälsningar över radion verkar suspekta, men inget är nog för en riktig mobilisering eller ens för att väcka Führern, som tagit en sömntablett och inte får störas. Därmed inte sagt att stränderna är obemannade; tyskarna har grävt ner sig ordentligt, byggt massiva försvarsverk och placerat ut otaliga tunga kanoner riktade mot havet.

På andra sidan kanalen väntar också alla på startskottet. En vidskeplig kille ser till att förlora alla sina tärningspengar så att han inte ska ha otur på slagfältet. John Wayne kan inte komma till skott fort nog, Robert Mitchum är mer behärskad. Richard Burton (tydligen ledig från arbetet med Fox stora pengaslukare vid den här tiden, "Cleopatra") har just förlorat en vän och kollega och är sådär butter som han ska vara.

Från tyska farhågor och allierad rastlös- och hoppfullhet går filmen gradvis över till att försöka sammanfatta själva invasionen, en snudd på omöjlig uppgift i filmformat, men som man antar med gott mod. Först anländer "låtsassoldater" i en konstig men tydligen sann avledningsmanöver, sedan fallskärmstrupperna som ska säkra vissa transportleder och förstöra andra. Och sedan kommer skeppen, en jätteskara fartyg som tvivlande tyskar plötsligt ser lösgöra sig ur dimman.

Det hela kostade bara en femtedel så mycket som jämngamla "Cleopatra", men Zanuck använde sin budget klokt (med tillskott från den egna kassan när Fox pengar tröt) och särskilt i scenerna från landstigningen ser det rejält påkostat ut. Även om ett fåtal klipp uppenbart är tagna från journalfilmsmaterial (och en ganska lång scen i början är nästan omöjlig att ta till sig, pajad av riktigt dålig back projection) så är det mesta både filmiskt snyggt och överdådigt övertygande. Det är svartvitt på bästa vis: skarpa, välkomponerade bilder med tryck i. Sanningen att säga finns det också en koloriserad version, men ni vet vad man säger om sådana: just det, ingenting att ha.

På de flesta vis är "Den längsta dagen" överlägsen både den något ostyriga "Slaget om England" och den relativt torra "Tora! Tora! Tora!". Här besöker vi officerare och generaler, så som genren kräver, men de är mer levande än vad som brukar vara fallet och pratar för övrigt alltid "rätt" språk. Scenerna från krigets brinnande mitt har en nerv som inte alltid återfinns i de här mer episka skildringarna. När invasionen återberättas i brottstycken och episoder med hjälp av några återkommande karaktärer finns det en fantasi och ett liv som höjer filmen över mängden. Flera små händelser nitar sig omedelbart fast i minnet. "I heard two clicks", insisterar en soldat, det sista han gör, efter att han trott att klicket från en tysk soldats Mauser är svaret på hans "syrsa".

Vid "Omaha Beach" fastnar en hoper amerikaner tills Mitchum får nog och äntligen lyckas delegera igång sina mannar, vilket resulterar i spännande sprängscener. Wayne, med bruten fot, haltar omkring på sitt vanliga stridismanér tills han hittar några stackare med en kärra som kan skjutsa omkring honom på landsbygden.

Filmskaparna förstår att en viss jordbundenhet och behärskning krävs för att deras filmatiserade hyllningstal till de allierade ska fungera. Tyskarna vi ser blir alltså inte några monstruösa karikatyrer och amerikanerna blir (oftast) inte överdrivet hjältemodiga. Vid ett tillfälle undrar en tysk "vems sida Gud är på egentligen" och hans tankar ekas lite senare av John Wayne på andra sidan kanalen. Britterna är som vanligt i de här sammanhangen lite torrare i tonen medan skottarna får stå för något slags comic relief, anförda av en säckpipespelare. En handfull franska kommandosoldater intar, eller raserar, ett kasino i en av filmens tätaste scener, bland annat skildrad med en helikopterburen kamera i en lång och enormt imponerande tagning. Slutligen får några "resistance"-fransoser, inklusive en riktig babe, visa på civilbefolkningens kamp i det fördolda. Det är en rejält internationell produktion, som synes, och på gott och ont en rent militär betraktelse. Faktum är att filmen aldrig ens nämner förintelsen eller andra illdåd.

Klassisk krigsspänning blir det gott om, men valet av slutscen (nästan) är intressant. Två soldater från varsitt land samspråkar på morgonen efter den längsta dagen, en av dem ihoplappad med hjälp av säkerhetsnålar av en sjukvårdare som tappat bort sina grejer vid landningen. En oväntad dialog, kanske mest genom hur den inte försöker sammanfatta hela filmens kärna.

Tillsammans med "Rädda menige Ryan" blir "Den längsta dagen" en väldigt gedigen sammanfattning av händelserna denna historiska och blodiga dag. Om man sedan vill följa några av de allierades fortsatta färd in på kontinenten, rekommenderas mer än gärna serien "Band of Brothers".

© Anders Lindahl
2006-07-19


DVD / Blu-ray

Till Fox jubileumsutgåva måste det ha jobbats ordentligt med bilden, för det ser lysande ut måste jag säga. Kontrastrikt och tjusigt är det.

På skiva 2 ligger en kort men intressant dokumentär med avstamp i producenten Darryl F. Zanucks dröm om att blåsa liv i sin karriär igen. I dokumentären "D-Day Revisited" återvänder Zanuck till Normandie 25 år efter D-dagen och kombinerar nytt filmmaterial med scener från "Den längsta dagen". Intressant? Ja, lite.
The Longest Day: Fox

Originaltitel: The Longest Day
USA, 1962
Regi: Ken Annakin Andrew Marton Bernhard Wicki Darryl F. Zanuck
Med: John Wayne, Richard Burton, Robert Mitchum, Paul Anka, Henry Fonda, Red Buttons, Gert Fröbe, Curt Jurgens, Christian Marquand, Sean Connery, Roddy McDowall, Rod Steiger, Robert Wagner, Sal Mineo

Genre: Historia, Krig
Teman: Andra världskriget

Relaterat ur russinbloggen
2009-06-06: D-dagen fyller 65 - TV-kanalerna missar båten


Ingår i följande teman


Andra världskriget





     

Dela |