Blogg / Nyhetsarkiv

Polanski gripen istället för hedrad

2009-09-27, Anders Lindahl

Så blev då Roman Polanski, mästerregissören med det tragedi- och problemkantade livet, gripen till slut och alla rubriker försöker få det att låta som om det är för något han gjorde typ igår, och inte för drygt trettio år sedan.

Ironin i att stoppas på väg till en festival där han skulle hedras är påfallande. Frankrike har alltid vägrat lämna ut Polanski men i neutrala Schweiz har de alltså haffat honom. Nu återstår tydligen att se om de rent juridiskt kan utlämna honom till Staterna.

Om inte "The Pianist" hade varit en så fantastisk film hade man ju nästan undrat ifall regi-Oscarn för den var menad som ett bete för att locka till sig regissören 2003. Han nappade inte den gången, men med samma logik skulle ju då försök två ha varit mer lyckosamt.

Mer på CNN.com

Relaterad film: Pianist

No more Dirty Dancing

2009-09-15, Johan Lindahl

Patrick Swayze avled igår efter att det senaste året ha kämpat mot cancer i bukspottkörteln. Det var förra våren det avslöjades att skådespelaren fått den allvarliga diagnosen med marginella möjligheter att överleva. Dock fortsatte han att arbeta, främst med TV-serien ”The Beast”. Swayze var visserligen mest i ropet i slutet av 1980-talet som dansinstruktör och flickfavorit i ”Dirty Dancing" (filmen som han påstods ha varnats för att medverka i, eftersom det skulle förstöra hans karriär). Dessutom som soldat och kvinnomagnet i serien ”Nord och syd”, skurkaktig surfare i ”Point Break” och inte minst snälla spöket Sam i ”Ghost”. En del kommer säkert ihåg slagskämpen Swayze från ”Road House”, men allvarligt talat: det värdshuset borde aldrig ha öppnat. Han hade knappast pensionerat sig på senare år, även om det oftare handlade om biroller i diverse komedier och thrillers utan samma kioskvältarstatus som under guldåren. Swayze blev 57 år.

Swayze i sammandrag

'De ofrivilliga' blir Sveriges Oscarkandidat

2009-09-15, Anders Lindahl

2008 års bästa svenska film har, hör och häpna, utsetts till Sveriges "Oscarbidrag", alltså den svenska film som först ska försöka hamna på kortlistan för icke engelskspråkiga filmer, och sedan i bästa fall vinna guldgubben.

Det kommer den förstås inte göra. Det är den för egensinnig och bra för. Men vad roligt att vi skickar något som vi verkligen kan vara stolta över!

Läs mer på Filmnyheterna.se

Relaterad film: De ofrivilliga

11:e september - åtta år senare

2009-09-11

Bland ökända datum har dagens dito fått en särställning i det moderna kollektiva medvetandet. Terrorattacken mot bland annat World Trade Center 2001 har förstås också gjort avtryck i filmens värld, i filmer som både direkt och indirekt är ett resultat. I vårt tema har vi samlat några av dessa, vilket det känns relevant att påminna om idag.

Relaterat tema: Tema: 11:e september och därefter

Da capo för stängd studio

2009-09-07, Johan Lindahl

Sent, alldeles för sent på dygnet börjar SVT ikväll (eller i natt, då) reprisera ”Studio 60 on the Sunset Strip”. Det var väl hösten och vintern för snart två år sedan som blev lite ljusare för min del, när den visades första gången. 22 avsnitt skapades, och inte mer, av Aaron Sorkin- tidigare mest känd som mannen bakom ”Vita huset”. En del bekanta ansikten känns igen därifrån även i ”Studio 60", främst Bradley Whitford som tar steget från hyperaktiv presidentrådgivare till TV-regissör som försöker hämta sig från en drogrelaterad skandal (om jag minns rätt) samtidigt som han ska hjälpa till att få fart på en nedläggningshotad komedishow á la ”Saturday Night Live”.

Annars har väl Matthew Perry (ja, Chandler från ”Vänner”) huvudrollen som manusförfattaren med egna problem, en figur till viss del modellerad efter skaparen Sorkin själv, sägs det. Personliga konflikter, prestationsångest och politiska kontroverser kantar duons framfart i en serie som kanske saknar den hysteriska humorfaktor premissen kan ge förhoppningar om, men har flera andra dimensioner och därför lyckas vara både underhållande och tankeväckande. Exakt varför det bara blev en säsong har jag fortfarande inte hittat något glasklart svar på, men förtida nedläggningar har ju inte alltid med kvalitetsaspekter att göra. Ni som har inspelningsbara DVD-anläggningar hemma kan få användning för dem i höst. Faktiskt.

WWII-vecka II avklarad

2009-09-06, Anders Lindahl

Så var vår andra andra världskrigsvecka här på russin.nu över, och för den som missat detta så startade den ju faktiskt ganska lagom till 70-årsdagen av krigets start - det vill säga invasionen av Polen. De här filmerna blev det:

Härifrån till evigheten
Saints and Soldiers
Gå och se
Flamman och Citronen
Motstånd
Inglourious Basterds

Någon gång i framtiden finns det anledning att misstänka att det kommer dyka upp recensioner på sådana klassiker som "Solens rike" och "Den engelske patienten". Men nu blir det nog till att skriva om 'helt vanliga filmer' ett tag igen.

Relaterat tema: Tema: Andra världskrigsveckan 2009

Nolly Nummer Två

2009-09-04, Johan Lindahl

Indien gör flest. Sedan kommer...Nigeria. Åtminstone enligt FN:s kulturdepartement UNESCO. År 2006 (inte dagsfärska siffror, men ändock) klämde Indiens filmindustri, även känd som Bollywood, ur sig 1091 långfilmer. Nigeria - vars motsvarighet numera går under smeknamnet Nollywood - svarade för 872. På tredje plats, ett akterseglat hangarfartyg åtminstone i kvantitetshänseende, landade USA med 485 långfilmer. De flesta från Hollywood kan man tänka sig, men knappast alla. Även där finns ju något som kallas independent-film (men var går gränserna för vad som är vad, egentligen?).

Om detta och mycket mer kan man läsa in artikeln ”Nollywood Rising” av Gbemisola Olujobi på websajten Truthdig. Där kan man lära sig att 56 procent av de nigerianska filmerna spelas in på olika traditionella språk i landet, medan 44 procent på engelska. De senare är antagligen mer attraktiva på exportmarknaden. Enligt en modern legend började också alltihop av en tillfällighet. En nigeriansk affärsman importerade 1992 alldeles för många videoband från Taiwan och visste inte vad han skulle göra med allihop. Så, en film om om en hustrumördande man som hemsöks av hennes spöke spelades in och blev snabbt en publiksuccé. En av orsakerna är att det fanns och finns få biografer och det mesta av filmkonsumerandet sker via video, även om det senare skedde en övergång till digitala format.

USA är dock fortfarande starkast på biomarknaden globalt, vilket kanske inte förvånar. Och vad gäller produktionstakten följdes topptrion år 2006 av Japan (417), Kina (330), Frankrike (203) och Tyskland (174).

Mer om det nigerianska filmfenomenet

Quentin och kriget

2009-08-27, Johan Lindahl

Personligen tycker jag kanske inte att Quentin Tarantinos filmer i allmänhet lånar sig alltför lättvindigt till djuplodande analys, men ändå tycks de ofta nagelfaras från främst våldskulturella och genusrelaterade vinklar. Nu är det hans historieskrivning som är en het potatis. Hans andravärldskrigsepos ”Inglourious Basterds” har väckt frågor om sin hållning till Förintelsen med stort F. Exempelvis webtidningen Salon frågar sig ”Is Tarantino Good for the Jews?”. Filmen handlar ju om ett gäng gerillakrigare, de flesta av judisk börd, som ger igen på tyskarna i något som kan antas vara tarantinesque tappning. Det vill säga troligen med en kombination av drastiska våldshandlingar och rask replikföring (jag har alltså inte sett den än). Salons skribent Andrew O'Hehir ger sig på att dissekera ”Basterds” en smula med tanke på dess kopplingar till verkligheten - som QT ju ofta har ett tämligen flexibelt förhållande till. O'Hehir noterar direkt att det händer väldigt mycket överhuvudtaget i filmen, kanske lite för mycket. Han fokuserar också på en av de judiska gerillakrigarna som spelas av regissören Eli ”Hostel” Roth (vars farföräldrar för övrigt överlevde Förintelsen) och framstår som en fullskalig psykopat.

Producenten Lawrence Bender påstås i ett tillstånd av stormförtjusning ska ha sagt till Tarantino att att manuset var en ”judisk våt dröm”. Men skribenten Jeffrey Goldberg (med en bakgrund i israeliska armén) på tidningen Atlantic citeras också i artikeln och förefaller mer kluven: visst har det sin charm med lite ”judisk spagetti-western”, men det kan också slå över i ”kosher porn”. Är det värt att ödsla krut på Tarantino i sådana här sammanhang eller inte? Läs själv och begrunda! Salon-skribenten O'Hehir verkar själv komma till slutsatsen att Tarantino inte direkt har något allvarligt att säga om judar, nazister eller Förintelsen utan mest är ute efter att leka katt och råtta med publikens förväntningar. Hmmm... är det inte det han alltid gör?

Salon synar storfilmen

Relaterad film: Inglourious Basterds

Virginia Davis McGhee död

2009-08-27

Med anledning av att Disneys första ”levande” filmstjärna har avlidit vid 90 års ålder har Hazzan uppdaterat den fjärde och avslutande Disney-artikeln med en fotnot om damen i fråga. Läs mer om henne längst ner i artikeln och titta på ett YouTube-klipp!

Relaterad artikel: Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 4

John Hughes avliden

2009-08-06, Andreas Hallgren

Den amerikanske manusförfattaren och regissören John Hughes har plötsligt avlidigt.

Hughes inledde sin karriär med manus till komedin "Class Reunion" 1982. Under åttiotalet skrev och regisserade han några av de verkliga klassikerna från årtiondet, bland andra "The Breakfast Club", "Ferris Bueller’s Day Off" och "Weird Science". Hughes sista film som regissör var "Curly Sue" (1990).

Hughes uppges ha fått en hjärtattack under sin morgonpromenad i New York tidigare idag. John Hughes blev 59 år.

Läs mer:
Vi skrev mer om Hughes under vår 80-talsvecka, se länk nedan:

Nyheten hos tmz.com

Relaterad artikel: Det glada 80-talet: Del 3: John Hughes

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>