The Pianist (2002)
En mänsklig film om en omänsklig tid
En trevlig familj fylld av starka viljor gör allt den kan för att överleva och fortfarande behålla hoppet medan deras liv alltmer förvandlas till en nästan absurd mardröm, liksom för alla andra judar omkring dem. Från att självklara rättigheter gradvis försvinner till ett liv i ett muromgärdat ghetto där fel fråga till en vakt kan besvaras med ett pistolskott går det obevekligt fort och vi vet alla att snart kommer tågen börja rulla ut ur staden. Att det är en sann historia gör förstås bara att denna påminnelse om nazisternas brott och deras offer tar ännu hårdare. Men "The Pianist" följer inte tågen in till Treblinka utan tar en något mer ovanlig väg och följer en av dem som klarade sig. Hårdhänt rycks Wladyslaw Szpilman åt sidan av en troligen välmenande överlöpare och kan bara hjälplöst (men säkert med en skuldtyngd lättnad) se de andra forslas bort mot ett ovisst öde. Därifrån tar en annan sorts kamp för överlevnad över.
"The Pianist" är berättelsen om en man som alltid lyckas överleva. Szpilman (Adrien Brody) som i filmens början är känd pianist och spelar för polska radion är ingen feg karikatyr. Han mutar sig inte fram, han försöker inte smita undan det öde som drabbar andra judar omkring honom när hatyran blåser genom Warszawa. Men på något vis räddas han undan säker död gång efter gång och hinner se många exempel på både det värsta och det bästa hos människor under nazisternas långa ockupation. Genom hans ögon berättas på sätt och vis Warszawas hela historia under andra världskriget.
Om titeln för tankarna till ett kammardrama, så kunde ingenting vara längre från sanningen. Här har Polanski haft pengar och han har använt dem i samma anda som Spielberg i "Rädda menige Ryan", till att återskapa en del av en tid. Det är påkostat, nästan klassiskt historieberättande, men utan sentimentalitet och övertydlighet. Situationen i ghettot och dess nedbrytande effekt på invånarna utgör en ganska stor del av filmen. Små detaljer skapar trovärdighet och närvaro. Summariska avrättningar - eller mord så helt apropå ingenting att till och med ordet avrättning känns som en förskönande omskrivning - skildras rakt på sak men också utan skräckartade närbilder. Vi kommer aldrig närmare än Szpilman själv, och vi kommer heller aldrig därifrån. Att låta nästan all skildring av krigets fasor och händelser utgå ifrån vad han ser, till exempel nervöst tittande genom ett trasigt fönster, är djärvt men fungerar. Det fungerar så väl att det känns rentav självklart.
Extra tydligt blir det när Szpilman tillfälligt göms av goda och modiga människor i en lägenhet som vätter mot ghettomuren. Härifrån kan han hjälplöst se hur en grupp judar, som han känner och tidigare planerat upproret tillsammans med, håller stånd mot en omänsklig övermakt i nästan en månad. "Till vilken nytta?" undrar han efteråt, och svaret han får är upp till en själv att köpa eller inte. Om det finns något särskilt skäl till att Szpilman inte ger upp, till att han "tillåter" sig att räddas när så många andra går under, är det väl behovet av att spela piano igen - någon gång.
Brody gör inte bara ett väldigt övertygande personporträtt, utan ser också ut att ha övat fingersättning och pianoplinkande ganska rejält inför filmen. Det här blev också en Oscarvinnande roll för honom, samma år som Polanski fick sin första regi-Oscar (som Harrison Ford plockade upp i hans frånvaro).
Det här är egentligen inte så annorlunda från många liknande berättelser om samma tid och tragedi, men det är till och med ovanligt bra i en "genre" som närmast per definition tvingar fram det bästa hos filmberättare. Ögonblick av mörk poesi, helt utan pretentioner, samsas utan problem med en nästan pragmatiskt konstaterande ton. Slutet, där allting knyts ihop på ett sätt som får en att tänka på den gamla frasen "verkligheten överträffar dikten", hade i fel händer så lätt kunnat bli riktigt smörigt. När Polanski skildrar detta kan man tro på det, och hitta en liten strimma hopp för mänskligheten.
Polanski, som själv överlevde förintelsen, kan utan problem "förlåtas" för att han berättar en historia om densamma som håller sig utanför koncentrationslägrens stängsel. Faktum är att detta ger filmen en extra särprägel. Faktum är också att det här är en av Polanskis allra bästa filmer. Det är kanske inte en film att älska, men den är - trots att temat använts så oerhört många gånger förr - det näst bästa: viktig.
© Anders Lindahl2004-07-29