Blogg / Nyhetsarkiv

Allt flyter...ihop

2011-02-08, Johan Lindahl

Så var det slut igen. Göteborgs internationella filmfest, som jag missat några gånger när jag varit borta från landet men annars är något som lyser upp vintern. Sedan är det ständiga dilemmat att man bara skrapar på ytan och chansar sig fram i det omfattande utbudet. "Att ta del av allt på festivalen är omöjligt, att söka trender är meningslöst och att missa höjdpunkter är ofrånkomligt" sammanfattade Gunder Andersson i Aftonbladet i söndags (6 februari). Jag kan bara instämma. Teman finns ju alltid, som man kan välja att fokusera på - eller inte. Själv har jag i år helt försummat både rumänska nya vågen och det kufiska men kuriosa-relaterade Red Western-spåret med gamla äventyrsfilmer från kommunistblocket. Det har jag inte så dåligt samvete för, men möjligen borde jag ha ansträngt mig mer för att se mer av 9/11-temat.

En personlig målsättning brukar vara att se något från varje världsdel och det tror jag lyckades den här gången. Med en kombination av biobesök och inventering av festivalens videotek för murvlar blev det sammanlagt 13 eller 14 filmer, om jag räknar rätt nu i hastigheten. Att avgöra vad som verkligen kan ha ett bestående värde riskerar givetvis att bli godtyckligt; särskilt om du åtminstone för tillfället fått en överdos av globala sociala problem och existentiell ångest. Hur är det nu, är exempelvis mexikanska "Abel", regisserad av skådespelaren Diego Luna, en liten pärla eller ännu en parentes bland andra medelmåttor i mängden? Den svenska novellfilmen "Tvillingen" gav mig ännu mer huvudvärk (eller om det var akut magsår). En halvtimmes historia som både är fyndig och frustrerande. Idén med ett alter ego som föds genom halsen och utmanar sin forne fysiske värds självbild är nog originell och möjligen fullkomligt genial, men den här gången stod just den mig upp i...halsen.

Vanligtvis brukar jag prioritera fram åtminstone tre visningar på festivalens kronjuvel Draken, men i år räckte det med en och det blev "Blue Valentine" som var en värdig final för min del. Annars påminns jag om att Capitol är en rymlig och lagom stor biograf medan Stadsbiblioteket och Pusterviksteatern är funktionella för ändamålet, men inte mer. Aftonstjärnan var faktiskt en ny bekantskap som jag hittills undvikit av praktiska skäl eller något annat lättjerelaterat, men den har sin charm.

En av årets utlovade höjdpunkter var geniförklarade manusförfattaren Charlie Kaufmans seminarium, som jag totalt bommade eller med tveksamhet valde bort. Annat som gick mig förbi var storfilmer som den snabbt fullbokade "Black Swan", men den liksom andra högprofilerade produktioner à la "Flickorna från Dagenham", japanska "Norwegian Wood", Clint Eastwoods "Livet efter detta" och brittiska "The King's Speech" lär ju vara möjliga att se vid ett senare tillfälle om man så önskar. Men apropå den sistnämnda; kan den verkligen vara så bra som ryktet säger - hur kul är kungahusskildringar egentligen, om de inte innehåller en stadig dos dekadens, dödliga ambitioner och regelbundna dekapitationer?

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Majewski målar på megaduk

2011-02-05, Johan Lindahl

- Folk har sagt till mig att filmen behöver ses flera gånger...
Polske regissören Lech Majewski är medveten om att hans film "The Mill and the Cross" inte är den mest konventionella som skapats på senare år. När han möter publiken på Göteborgs filmfestival, vid en visning på biograf Capitol berättar han gärna om sin långvariga fascination för 1500-talsmålaren Peter Bruegel, vars verk "Way to Calvary" ligger till grund för hela filmen, på ett väldigt synligt sätt.

Arbetsprocessen tog tre år, avslöjar Majewski, inklusive turnéer på landsbygden i länder som Polen och Tjeckoslovakien för att hitta rätt inspelningsplatser och inte minst statister. Målningen innehåller hundratals individer. Bruegel var också väldigt 'modern' enligt regissören som försöker förklara hur flera olika perspektiv använts i fresken, något som vilseleder ögat. Postproduktionen krävde flera personers arbete med datorer och blue screen under två år och han är imponerade av sina unga medarbetares tålamod och hängivenhet. Varför valde han just den här konstnärens verk som inspirationskälla och matris då?
- Jag älskade Bruegel redan i tonåren. Han hade en speciell dragningskraft på mig. Du kan 'gå in' i hans målningar och stanna i dem, till skillnad från modern konst som vill kasta ut dig, hävdar Majewski med ett snett leende.

Bruegel ville också enligt honom beskriva hela världen, både genom det vardagliga och det historiska perspektivet. Han porträtterade godhet och ondska, bibliska motiv och sin egen tids verklighet - samtidigt. Majewski målar själv ibland och komponerar även musik. Däremot är han inte överdrivet intresserad av utdragna dialoger, vilket märks i filmen.
- Jag gillar riktiga ljud, men inte ord som kastas emot dig hela tiden, klargör han och påpekar att ljuden vid klippningen av materialet kan skapa kompositioner i sig.
I filmen syns konstnären själv (spelad av Rutger Hauer) vandra omkring och betrakta livet som han vill åskådliggöra, samtidigt som hans arbete kommenteras av andra (främst en man spelad av Michael York). Sådant stämmer med verkligheten i den betydelsen att konstnärer ofta utför sitt arbete i det öppna och andra kikar över axeln på dem under tiden. Men det behövs också något sådant som narrativt grepp i en film av den här typen, precis som en kriminalhistoria kräver en 'whodunnit', frågan om vem som är skyldig, förklarar Lech Majewski. Vars egen senaste skapelse alltså kan förefalla en aning mer krävande än en typisk deckare. Själv räknar jag i alla fall inte med att få se något liknande det närmaste året...

Recension: The Mill and the Cross

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Ljudet av två händer som klappar

2011-02-04, Andreas Hallgren

Att klappa med händerna som en form av gillande har en uråldrig historia. I de allra flesta fall applåderas någon som utfört något man tyckt om. Skådespelarna applåderas efter att pjäsen är slut, musikerna när stycket är slut och, av någon märklig anledning, piloten på charterflyget när denna har landat planet. Gemensamt är att den som är orsak till applåden finns i rummet och kan höra den. Att visa sitt gillande och ge beröm är liksom hela poängen med klappandet.

Filmer applåderas däremot sällan, just för att döda ting som en filmremsa har svårt att ta beröm. Förutom på filmfestivaler där det applåderas utan hejd. Visst, möjligheten att filmskaparna själva finns i salongen är större på en filmfestival än på en vanlig onsdagskväll på den lokala biografen, men så vanligt är det ändå inte. Ändå applåderas det. Som till exempel vid den riktigt dåliga film jag såg igår, där applåderna mest måste varit av ren artighet. Vem man var artig mot är oklart för någon filmmakare fanns inte i närheten. Jag förhåller mig oartig.

Vad tycker du? Bör man applådera efter en film?

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Lasse på laxfiske - mer lovande än det låter

2011-01-27, Johan Lindahl

Det låter som ett vansinnigt uppslag och är det antagligen också. Men en timid, plikttrogen och och i vissa fall väldigt kunnig tjänsteman på ett engelskt fiskeridepartement låter sig efterhand inspireras och engageras i ett projekt som ska förnya och förbättra relationerna mellan den gamla kolonialmakten och ett av de mer problemfyllda hörnen av mellanöstern. En jemenitisk schejk med gott om pengar vill plantera in laxar i sitt hemlands vattendrag uppe i bergstrakterna, och han behöver experthjälp. Brittiska regeringen ser en möjlighet att skapa goodwill och hänger på tåget, med viss reservation och lynnig inställning från högsta ort...

Den är rätt rolig, romanen "Laxfiske i Jemen" som jag läste nyligen under de sista månaderna av min egen vistelse i det landet. Paul Torday har dock skrivit, eller snarast komponerat den med en lapptäckesteknik som ytligt sett inte verkar låna sig till en filmatisering. Men ändå, tänkte jag, skulle det kunna bli en ganska underhållande film också. Inte för att jag brydde mig om att researcha fakta i målet just då. Häromdagen upptäckte jag dock att det faktiskt redan (hm) sjösatts ett sådant projekt, med en viss svensk regissör vid rodret. Lasse Hallström, eller Lasse Armstrong som han kallas i Yemen Today, arbetar från ett manus av Simon Beaufoy ("Slumdog Millionaire") och med bland andra Ewan McGregor och Kristin Scott Thomas i rollistan.

Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 (förhoppningsvis med viss marginal till hela världens undergång enligt maya-kalendern och Roland Emmerich, kan man brasklappligt inflika här) och bör vara "... a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen". Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.

Enligt BBC började inspelningarna av "Salmon Fishing in the Yemen" (som originaltiteln lyder) i augusti. BBC Films är för övrigt med och betalar kalaset. Filmbloggen Scriptshadow lyckades redan för ett halvår sedan få tag i ett manusutkast och tycker det verkar lovande; överraskande intressant med tanke på den (enligt skribenten) sövande titeln...

Yemen Today om laxfilmprojektet

Vilka får Oscars? Såhär blir det:

2011-01-25, Anders Lindahl

Oscarsnomineringarna är nu officiella, och för den som inte orkar vänta in galan presenterar jag nu de rätta svaren i toppkategorierna, fullt medveten om hur pinsamt fel jag kommer visa mig ha när den dagen kommer.

BÄSTA FILM
Toy Story 3
Förklaring: bara för att de inte kommer kunna motstå frestelsen att rösta på en animerad film i den här kategorin.

BÄSTA REGI
David Fincher för The Social Network
Förklaring: den är välregisserad och det är dags för Fincher nu.

BÄSTA SKÅDESPELERSKA
Natalie Portman för Black Swan
Förklaring: Alla tycker om Portman, även om hon är ojämn, så när hon är riktigt bra vill alla passa på att hylla.

BÄSTA SKÅDESPELARE
Jesse Eisenberg för The Social Network
Förklaring: för att han övertygar fullständigt, och inte kunnat förlita sig på stora känsloutspel för att vinna publikens hjärta.

Ja, någon måste ju gissa helt fel också!

Kloka och intressanta reflektioner inför filmfestivalen

2011-01-12, Anders Lindahl

Se där, där damp programmet ner i brevinkastet, och finns nu också på webben i något slags halvkäckt PDF-visningssystem. It's that time again, som det stod i den roliga reklamfilmen för några år sedan där Samuel Fröler spelade en odrägligt berusad sig själv. Det är filmfestivaldags i Göteborg, tiden då man förenar arbetarklassvurmen med lite stjärnglans. Och får det att funka! Den 28:e januari börjar det hela.

Nytt för i år är att den ?-åriga traditionen Tältet fått stryka på foten. Istället flyttar efter- och förefilmen-hängandet och en massa events till det nyrenoverade Lagerhuset precis vid vattnet. Det känns väl ganska logiskt. (En annan ny grej är att festivalpasset blir ett plastkort. Jag har inget intressant att tillföra till detta faktum.)

Dragon Award, det stooora långfilmspriset, ligger nu på en mille. Och heter numera alltså Dragon Award och inget annat. Några nya andra priser har förstås tillkommit - nu finns det fler än man kan hålla reda på. Om ett par år kommer det nog låta såhär i Lagerhuset (eller var man nu håller hus i framtiden):

Gråsprängt skäggig farbror med svart polotröja under den gråa kavajen:
"Var det inte den som vann FIPRESCIs kortfilmspris för regidebutanter från södra Norden?"
Demonstrativt MacBook Air-viftande filmstudent med slokhatt:
"Nej, nej! Det var den som vann *Svenska kyrkans* kortfilmspris för regidebutanter från södra Norden!"
"Jaja, hur som helst så dekonstruerade den våldsfilmen på ett väldigt intressant sätt..."
"Ja, verkligen."

Charlie Kaufman hälsar på, det är inte kattskit det. Han får förstås ett nyligen instiftat pris. Tipsa mig om den första tidningsartikel du läser om detta besök som inte använder ordet "egensinnig", så ska du få en eloge online! Men oftast är det ju någon i salongen kvardröjande regissör du aldrig hört talas om, efter en film du såg nästan av misstag, som kommer bli årets festivalstjärna i dina ögon.

Vad verkar värdast att se då? Tja, helt spontant:

Danny Boyles nya, "127 timmar", om en äventyrare som fastnar i en klippskreva och vill komma därifrån. Jag tror jag har sett ungefär den här historien på Happy Tree Friends, men Boyles rulle ska vara osannolikt häftig med tanke på den enahanda miljön. I beskrivningen till baletthrillern "Black Swan" omnämns ofta "Repulsion". Detta och regissörsnamnet Darren Aronofsky väcker intresse! Hideo Nakata filmar på engelska och synbart utan övernaturligheter i thrillern "Chatroom". "Live!", en hård, rysk, existentiell jaktthriller i vildmarken, verkar sevärd. "Never Let me Go" verkar fundersamt mystisk. "Meek's Cutoff" framstår som något lite snällare, men ändå inte alls snällt, för den som gillade "Van Diemen's Land". Och hur är Clintans nya?

Dokumentärt, då?

För den som älskade "Capitalism: A Love Story" men vill veta mer är nog "Inside Job" med Matt Damon som röstciceron ett hett tips. Den seriösaste delen av mig är också sugen på "Years Eaten by Lions", om krigshetsande serbiska journalisters efterkrigskarriärer. "The Parking Lot Movie" är tydligen en dokumentär full av åsiktsstinna och välformulerade parkeringsvakter vid ett amerikanskt universitet; jag blir av någon anledning riktigt nyfiken.

"Exit Through the Gift Shop" är hemliga gatukonstnären Banksys omtalade dokumentär / mockumentär om en stackare som försöker göra en film om honom - en given "festival-snackis". Och när vi snackar eventuella mockumentärer med snackis-potential så kommer det nog bli svårt att få biljetter till norska Blair Witch-liknande kassavältaren "The Troll Hunter".

Bland kortfilmerna så är "För min skuld" baserad på den roligaste idén. Slutresultatet vågar jag inte sia om.

I övrigt kör de en samling Red Westerns - kommunistiska western-filmer. Är det lika roligt att se filmerna som konceptet är kultigt? Vem vet!

Festivalens webbplats

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Krig är pengar

2010-12-28, Johan Lindahl

"Top Gun" och "Black Hawk Down" fick den. "Plutonen" och "Apocalypse Now" förvägrades och filmmakarna var kanske friare utan; Pentagons välsignelse och därmed praktiska stöd i ryggen under produktionen. Åtminstone enligt TV-magasinet "Empire" på den internationella nyhetskanalen Al Jazeera English, som i veckan intresserade sig för det symbiotiska sambandet mellan Hollywood och den amerikanska försvarsmakten. Pentagon beslutade sig för ett bra tag sedan att försöka påverka vilken bild av deras verksamhet som sprids genom film, och det innebär i praktiken att manus som faller dem i smaken kan betyda exempelvis ekonomisk uppbackning och utlåning av viktig utrustning. Hur ser man som utomstående betraktare skillnaden? Inte så självklart som det kan verka. Amerikanska militära rollfigurer KAN tillåtas bete sig illa (enligt Pentagons definition) - om de straffas för det på något sätt inom handlingens ram. Men det finns tydligen flera exempel på filmmanus som justerats för att tillfredsställa det militärindustriella komplexet, som "Charlie Wilson's War", enligt Al Jazeera.

Dilemmat för filmskapare är att antingen 'förlora självständighet eller mycket pengar' som någon uttryckte det i programmet. Om jag minns rätt var det David Robb, en av flera författare som fascinerats av fenomenet ifråga.
- Kriget är heligt och Pentagon är en kyrka. Du kan inte kritisera soldater på film, för de är präster, kommenterade regissören Oliver Stone krasst i studion som han gästade tillsammans med lika kontroversiella kollegan Michael Moore och författaren/tidigare utrikeskorrespondenten Chris Hedges.
Den sistnämnde skriver flitigt om utrikespolitik och andra aktuella ämnen, främst för websajten Truthdig, och jämför synen på krig i den amerikanska kulturen med en illusion och en 'evig infantilism'.
- Vårt imperium imploderar, det är en illusion.
Den mest optimistiske i trion var Moore, som hävdar att amerikaner ofta blir förda bakom ljuset, men när de väl får sanningen klar för sig kommer de i regel att reagera på rätt sätt. Själv insåg han att hans film "Fahrenheit 9/11" är en av ytterst få filmer med anknytning till Irak som gått med vinst. Flera av dessa har haft en kritisk hållning men inte gått hem hos publiken, som kanske föredrar lättsmältare underhållning efter en hård arbetsvecka och inte vill bli påminda om sin delaktighet i problemet, spekulerade Moore. Han var också tveksam till storheten hos Oscar-vinnaren "The Hurt Locker" (väl att märka, gjord utan Pentagon-stöd) och menade att den byggde på enkla trick, typ ”vem sprängs i luften nästa gång?”. Däremot gillade han "Green Zone" med Matt Damon på jakt efter de påstådda massförstörelsevapnen i Irak efter invasionen.

Nationalism är inte unik för USA, påminde Hedges, men problemet är att landet kan bruka våld på ett sätt som få andra.
- Det gör oss farliga.
Vietnamkriget tvingade landet att ställa frågor de inte gjort förut, enligt honom, men Ronald Reagan ”återuppväckte krigets goda namn”. Mycket av det som produceras på film idag kallar han "war porn" för att sedan poängtera skillnaden mellan makt och maktlöshet. Ska man verkligen förstå krigets natur måste man kliva ut ur arméförbanden till dem som inte har någon makt alls, tycker Hedges som sett en del av den verkliga varan på nära håll som reporter.

Överlag ett intressant program lett av Marwan Bishara, uppenbart vinklat men absolut en av de mer minnesvärda diskussioner på temat som jag kan minnas. Via länken nedan ska det förhoppningsvis gå att ta del av meningsutbytet webbvägen.

Hollywood och Pentagon - en kärlekshistoria?

Relaterad film: Fahrenheit 9/11

Snabblänk till julefilmerna

2010-12-19, Anders Lindahl

Som seden bjuder bjuder vi generöst i juletid på en snabblänk till russins tips om "julefilmer", alltså rena julfilmer eller filmer med någorlunda grad av jul uti.

Nya för i år på listan är bland andra Zemeckis "Disneys - En julsaga", som egentligen varken är Disneys eller Zemeckis utan Dickens, men hur som helst sevärd.

Relaterad artikel: Julefilm

Leslie Nielsen: 1926 - 2010

2010-11-29, Anders Lindahl

Leslie Nielsen, en av Hollywoods mest älskade lustigkurrar, har lämnat oss.

Inledningen på karriären präglades av mer seriösa roller, särskilt inom TV. Filmklassikerna inkluderar bland andra "Forbidden Planet". Men de flesta av oss förknippar honom med serier som "Police Squad" och filmkomedier som "Den nakna pistolen" och "Titta vi flyger", samt kanske något mindre lustiga genrekusiner från senare år som "Superhero Movie." Avväpnande fånig ordhumor, gärna påhittad i samarbete med den en gång i tiden hyllade trion Abrahams / Zucker / Zucker, var något av hans signum.

Rumack (Nielsen): Can you fly this plane, and land it?
Ted Striker: Surely you can't be serious.
Rumack: I am serious... and don't call me Shirley.

Leslie Nielsen blev 84 år.

Russin-medarbetare njuter av sjöäventyr

2010-11-20, Johan Hultgren

Fick låna Atlantics box med de samlade "Hornblower"-filmerna av min bror för ett år sedan. "Hornblower" är en brittisk/amerikansk miniserie från slutet av 90-talet om kadett Hornblower som tar värvning i brittiska flottan i början av 1800-talet. Boxen samlade damm ett bra tag innan jag slängde in första skivan .. och blev fast. Drygt tretton timmars tittande senare så kan jag bara konstatera att det varit en riktigt trevlig stund.

"Hornblower" är klassiska äventyr, gott mot ont - men med nyanser som gör det hela intressantare. Och det är helt enkelt jäkligt kul att se alla pampiga sjöslag, samt att det hela känns hyfsat historiskt korrekt. Hornblower själv spelas av walesaren Ioan Gruffudd (mer känd som den stele Reed Rickards i "Fantastic Four"-filmerna) men här spelar han en klassisk hjältefigur som räddar liv till höger och vänster och ständigt stiger i graderna men som aldrig ger sig själv kredd.

Rekommenderas alltså, både till vuxna och lite äldre barn.

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>