Blogg / Nyhetsarkiv

Spioner som hamnade i kylan

2012-02-11, Johan Lindahl

De har inte haft det lätt de senaste tio åren, de engelska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6. Det avslöjade David Hare, manusförfattare och regissör till "Page Eight" när han efter en av visningarna mötte publiken vid Göteborgs filmfestival. Just det förresten, vad är det för skillnad mellan dem?
- För er som sett James Bond-filmer så jobbar han för MI6, de som arbetar utanför Englands gränser.
MI5 håller sig inom sagda gränser och är enligt Hare 'mycket tamare och tråkigare'. Men de stod å andra sidan emot trycket från premiärminister Tony Blair att ordna fram bevis för massförstörelsevapen som skulle göra det lättare att motivera landets medverkan i invasionen av Irak; medan MI6 föll till föga och fixade fram en del för ändamålet passande bevismaterial som senare visade sig mindre sanningsenligt. Och det är om de gråare, tristare och till synes hederligare MI5-människorna filmen handlar.

David Hare tyckte att det behövdes en film om spionvärlden under det senaste decenniet, liksom framförallt John Le Carré beskrev den verkligheten under kalla kriget. Och resultatet av hans vedermödor visar i regel upp en mer sympatisk sida av tjänstefolket som söker underrättelser, än av de politiker som har användning för upptäckterna. Ändå ser Hare sin skapelse - premiärministern som spelas i en liten biroll av Ralph Fiennes - som en mer begåvad, intelligent och resolut personlighet än de flesta verkliga motsvarigheter som funnits i nationen. Och han poängterar att världens ledare, i de fall han kommit i närheten av några, är annorlunda än andra människor. Västerländska politiker överlag drivs av en övertygelse att vår civilisation är under attack från muslimska fundamentalister och att allt de gör kan rättfärdigas på grund av detta hot, med tillägget att Obama är smartare än genomsnittet i den kategorin.
- Hotet kan finnas, eller inte. Men filmen handlar om med vilka medel vi bekämpar det. Och många människor inom MI5 har uppenbarligen känt olust inför en del av de metoder som så lättvindigt anammats av politiker.

Huvudrollen spelas av Bill Nighy, som Hare samarbetat med flera gånger. Rollen skrevs inte medvetet för honom, men efter ett tag blev det uppenbart att det ändå "var" han. Och Nighy hade absolut ingenting emot att anta en aura av mystik parad med att alla kvinnor attraheras av honom.
- Det är alla skådespelares dröm...
Överhuvudtaget berömmer regissören sitt stall av aktörer, som alla visste vad som krävdes när inspelningstiden var begränsad till fem veckor. Michael Gambon och Judy Davis är knappast några duvungar, men den senare är så ansedd i sitt hemland Australien att hon knappt gör några roller alls numera, hävdar Hare. Så han fick kämpa en hel del för att få med henne på tåget. Rachel Weisz hade han aldrig jobbat med förut, men beundrat.
- Det var en äckligt lycklig familj, sammanfattar han med samma brittiska torra humor som genomsyrar många av resonemangen under frågestunden.
Största problemet var en låg budget, vilket i likhet med den korta inspelningstiden berodde på att "Page Eight" producerades för TV. Annars hade hela processen förmodligen tagit flera år, förklarar han. Förutsättningarna hade för- och nackdelar, eftersom de inblandade kanske skärpte sig extra för att hålla schemat.
- Jag skulle ha hatat att göra det här med sämre skådespelare, men de här personerna kan göra vad som helst.
Helt uteslutet med en eller ett par uppföljare är det heller inte, medger Hare. Men vilka premisser handlingen skulle utgå ifrån i så fall vill han inte avslöja för mycket om. Och med tanke på temat gör han kanske rätt i att hålla inne med så mycket av informationen som möjligt. Man vet aldrig vem som lyssnar.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Tecknat om tigrar

2012-02-07, Johan Lindahl

För många deprimerande eländesvandringar under den nyss avslutade filmfestivalen i Göteborg, även i kortfilmssammanhang? En typ av motvikt kunde vara "Earth Savers"-serien av David Sandberg och Claes Lundin. De har skapat en dryg handfull kortfilmer i genren tecknad dokumentär. Alltså, verkliga personer och öden skildras med hjälp av ljudinspelningar som sedan återges i tecknad form, en teknik som även användes i den uppmärksammade israeliska krigsskildringen "Waltz with Bashir" för några år sedan.

Under den här festivalen var det framförallt avsnittet om den indiske 'tigerpojken' Madhav Subrahmanyam som exponerades. Han är tolv år gammal och samlar med olika metoder ihop medel för att rädda några av de tigrar som finns kvar i hans hemland. Under det senaste seklet har den skaran decimerats kraftigt och i hela världen finns nu uppskattningsvis 3500 kvar. De har överlevt mycket men inte anpassat sig för att klara sig mot människans framfart. Förutom Madhav medverkar ekologen Bittu Sahgal i avsnittet. Sandberg och Lundin presenterar själva sina produkter som "a feel-good series about the end of the world" och ser som sitt syfte att leta efter ljus i mörkret, främst vad gäller just miljöfrågor med hjälp av olika exempel från runtom i världen.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Fler besökare, färre biljetter, festivalledningen nöjd

2012-02-07, Johan Lindahl

33284 besökare. Så många räknade arrangörerna själva till, totalt under den gångna festivalveckan i Göteborg efter den sista visningen på måndagen. Det innebär en ökning med två procent sedan förra året. Däremot såldes något färre biljetter än ifjol: sammanlagt 128 097 mot förra årets 130 620. En förklaring som anges är att antalet platser var något färre sedan man inte längre använder Folkteatern och Pusterviksteatern för visningar. Och ärligt talat, jag vet inte hur många som verkligen saknar dem, beroende på hur högt man värderar komfort gentemot festivalstämning i alla fall. De båda teatrarna är sannolikt starkare i det senare avseendet än det första. Ledningen för Göteborg International Film Festival tar i alla fall resultaten till intäkt för att tro på en fortsatt framtid.
- De här siffrorna är ett bevis på att publiken gillar att gå på bio och att den vill ha ett rikt och varierat utbud från hela världen, noterar festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla i ett pressmeddelande.
I år visades 429 filmer från 80 länder, utspridda på 750 visningar, samt 35 seminarier som samlade sammanlagt 8000 deltagare.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Kortfilm om karriärkvinna i kar

2012-01-31, Johan Lindahl

Livspusslet. Nu är vi där igen. Populärt ämne, som tacklas i kortfilmen "Middag med familjen", regisserad av Stefan Constantinescu och med Fanny Risberg (känd från senaste "Hamilton"-filmen) i huvudrollen. Kvinna i karriären och med familj, boende i Göteborg (etablerat genom spårvagn i öppningsscenerna) kommunicerar via mobilen med kollega innan det bär av hem. Först handlar det om jobb, men väl hemma i badkaret går det över i allt djärvare, rent erotiska SMS fram och tillbaka. Medan övriga familjen väntar i köket med färdig middag och vin. Svajande simultankapacitet, hemlighetsmakeri och praktiska problem ger en överdos av...ja, just det där livspusslet. Men vad den här knappt kvartslånga kortfilmen egentligen säger om samhället i stort går förbi mig i alla fall. Det kanske inte var meningen heller. Det blir mest en putslustig parentes, med en torr form humor trots att det mesta tilldrar sig i badrummet. Filmen av en av årets nominerade i kategorin Startsladden för svenska kortfilmer, men vann inte.

Årets nominerade kandidater till Startsladden

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Skapligt äkta scifi-känsla i svensk regi

2012-01-22, Johan Lindahl

Så nu ger sig svenska dramafabriken in i den artificiella intelligensvärlden - om jag vågar mig på en generalisering. Just här har vi väl inte producerat så mycket på det temat med någon högre ambitionsnivå hittills. Rätta mig gärna om jag har fel. Själv tänker jag i alla händelser mest på förlagor som "Terminator", Spielbergs "A.I." och framförallt "Battlestar Galactica" när det svenska samhället nu invaderas av hushållsmaskiner, hantverkare och hembiträden som ser väldigt mänskliga ut. Men inte så mycket att de inte kan skiljas från den 'äkta varan' - vad det nu egentligen innebär. Man kan förmoda att titeln "Äkta människor" bär på en del dubbeltydigheter. De första två avsnitten sändes i följd på SVT denna kväll.

- Du kanske tänker oss vi bara ska lägga oss ner på marken och långsamt ladda ur.
Några av 'hubotarna' är på rymmen, medan andra arbetar vidare åt sina ägare där de kan åstadkomma både bättre ordning som allvarliga spänningar i relationerna. Svartsjuka, frågan om de kan användas som sexleksaker, maskiner som tänker för mycket och inte bara lyder order... Det finns en del väntade komplikationer som serien givetvis inte kan hålla sig ifrån. Men hur många oväntade och helt originella uppslag kommer de att kunna presentera framöver? Inledningen är i alla fall ganska lovande, tycker jag. Återhållet oroande atmosfär där man väntar på att fasaderna ska krackelera och någon sorts metaforiska bomber brisera, vilket de i viss mån redan gjort. Och hundregin är inte heller helt hopplös...

Har serien tänt till på alla möjliga cylindrar redan? Nej, inte än, men jag hoppas på en stegrande spänning söndagarna som kommer.

Mer om serien från SVT själva...

Inför GIFF 2012

2012-01-11, Anders Lindahl

Jo, det blir en filmfestival i Göteborg i år också. Vad kan vara värt att veta om den?

Tja, exempelvis att invigningsfesten inte ska gå av stapeln på Trägår'n, utan på Clarion Post Hotel - alltså gamla posthuskolossen vid centralstationen, nu med intern miniskyskrapa. Ett tillfälle att granska detta hajpade nybygge i sömmarna på samma gång, alltså.

Det blir både danskt och arabiskt tema på filmerna.

Programmet som "smyglästes" på Lagerhuset redan den 10:e, är nu ute på webben. Givetvis finns här de obligatoriska möjligheterna att besöka slumområden i olika delar av världen, vilket kan vara nog så intressant, men här finns också internationella kioskvältare och spännande jokrar i leken. Några nedslag:

The Sorcerer and the White Snake
Ett fajtigt sagospektakel av min gamla idol Ching Siu-Tung.
I'm there, dude.
(Jet Li är visst tillbaka i sitt rätta element också.)

Faust
Ryske Aleksandr Sokurov, som gjort massvis med film men är kändast för inte-ett-enda-klipp-rullen Russian Ark, har tagit sig an Goethes Faust. Kaxigt. Och fett, av allt att döma.

Cave of Forgotten Dreams
Werner Herzog brukar lyckas göra intressanta saker även på teman som vid en hastig anblick kan verka mindre exalterande. Såsom franska grottmålningar.

Alper
Grekiska Alper har en spännande idé: människor som försörjer sig genom att spela döda människor, så att de som saknar dem kan interagera med de hädangångna. Med tanke på att Lanthimos förra film, Dogtooth, var en riktigt prissamlare verkar han också ha förmågan att göra bra film av sina idéer, så det här kan mycket väl funka fint.

Carnage
Roman Polanski må vara landsflyktig, men bergen kommer till honom. Eller, åtminstone stjärnskådespelarna, i det här fallet Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz och John C. Reilly. Carnage är ett pjäsbaserat kammardrama om hur fyra vuxna människor gradvis tappar fernissan när de diskuterar ett bråk mellan sina barn. Polanski gör ju sällan något tråkigt.

Margin Call
Margin Call, ännu en film om den finansiella krisen men lämpligt nog med en lägre budget än vanligt, har fått mycket fin kritik under året. Kevin Spacey lånar sig ju gärna åt politiska historier som faller honom på läppen och här har han också sällskap av bland andra Jeremy Irons. Säkerligen sevärt.

Vi måste prata om Kevin
Lynne Ramsays rysardrama känns som en solklar snackis. Utifrån vissa beskrivningar kan man tro att det är en uppdatering av The Omen, men Gus van Sants Elephant är nog en bättre referens.

Gudar och människor
Den här omtalade filmen om trappistmunkar i Algeriet under inbördeskriget är inte ny för svenska biodukar, men ingår i det arabiska retrot. Kanske är det dags för mig att hörsamma tidigare givna order om att se den?

Nattvakten
I samband med festivalens danska tema ges tillfälle att se en av de absolut bästa nordiska rysarna någonsin på bio. Ole Bornedals moderna klassiker från 1994 är bra på en hel massa sätt, och dessutom jäkligt läskig!

I kategorin "Filmer som inte jag tänker överanstränga mig att se, men som kanske intresserar just dig" hittar vi bland annat följande:

Dark Horse
Cirka 47 procent av alla cineaster älskar Todd Solondz.
"Ha-HA, jag ÄLSKAR Happiness! Den är så SJUKT bra!!"
Är du en av dem så vet du vad du ska göra. Den här dock ska visst vara lite mer lättsam än vanligt. Lite...

W.E.
Vänner av Madonna och / eller The King's Speech kanske vill ta en titt på W.E., om Wallis Simpson, kvinnan som fick Edward VII att avsäga sig tronen så att Colin Firth kunde få en Oscar. Nej, Madonna spelar inte huvudrollen - hon har regisserat. Hmm. Vid närmare eftertanke kanske vänner av King's Speech borde hålla sig borta ...

Den officiella sajten

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Like a boss!

2011-12-14, Anders Lindahl

"Boss" verkar, efter ett avsnitt, kunna vara tröstpriset för oss som tycker att varken "Borgias" eller "Boardwalk Empire" lever upp till sin potential.

Osannolikt nog blir dagens Chicago intressantare än både förbudstidens amerikanska östkust och 1400-talets Italien. Ännu osannolikare nog är Kelsey Grammer helt fantastisk (nej, han var inte så bra i Frasier som du tror ...). Kathleen Robertson (Beverly Hills-Clare) är inte heller dum, för att inte tala om iskalla Connie Nielsen.

Smattrande dialog och illusionslöst som tusan, men med känsla. Tappa inte bollen här nu, bäste van Sant och Farhad "vem är det?" Safinia!

Kanske ska man akta sig för att dra för stora slutsatser av ett avsnitt (även nämnda Boardwalks pilot föranledde en förhastad blogghyllning från min sida, när jag tänker efter) men det är ju roligare att vara optimist än pessimist. Det här verkar riktigt bra.

Filmtips 70 år efter Pearl Harbor

2011-12-07, Anders Lindahl

Ja, vad ska man se på 70-årsdagen av "a date which will live in infamy", som Roosevelt så citatvänligt kallade den 7:e december 1941?

Vi har förstås Michael Bays och Bruckheimers "Pearl Harbor", där just attacken mot flottbasen skildras med föredömlig intensitet. Men den är ju så dålig i övrigt ...

Jag föreslår därför den äldre, mer sansade och informativa, "Tora! Tora! Tora!"

Namnet betyder för övrigt Tiger x 3 och var koden som användes av japanerna för att efter lång radiotystnad meddela att fullständig överraskning uppnåtts.

Relaterad film: Tora! Tora! Tora!

Varning för Mupparna!

2011-12-06, Johan Lindahl

Det var väl bara en tidsfråga innan sanningen skulle stå klar för oss alla. Mupparna fyller oss med planekonomisk propaganda och förakt med det marknadsbaserade systemets förtjänster. Jo, det är amerikanska Fox News som på fullt allvar framför den kritiken mot den kommande filmen med våra gamla (för vissa av oss, i alla fall) barndomshjältar. Eller antihjältar. Problemet är uppenbarligen att den nya filmens skurk är en oljebaron, kallad Tex Richman och spelad av den vanligtvis övertygande karaktärsförkroppsligaren Chris Cooper. I övrigt är det tydligen inte så mycket av miljöfrågeproblematik som dryftas, men...

Fox vredesutbrott har noterats av bland andra amerikanska Huffington Post och svenska Dagens Nyheter (se länk nedan). Filmen är regisserad av Jason "Dumpad" Segel och har nyligen haft premiär i USA. Till Sverige kommer den preliminärt i mars nästa år. Bäva månde alliansregeringen. Eller? Statsminister Reinfeldt har såvitt jag vet ännu inte recenserat resultatet av Segels återupplivningsprojekt.

DN-bloggaren Leonel kommenterar kommunistskräcken kring Mupparna

Kan nån kan Kermit

2011-11-10, Johan Lindahl

Att leda Oscar-galan är ett prestigefyllt uppdrag som en del utvalda klarat med större bravur än andra. I vintras fick den multibegåvade James Franco mycket kritik för sitt sätt att... ja, även han har väl sina begränsningar. Nu pågår en kampanj på bland annat FaceBook där en för många bekant ensemble lanseras som kandidater att ta hand om jobbet nästa gång: Mupparna. Och Josh Jackson från tidskriften Paste framför några väl valda argument i frågan. Varför inte den svenske kocken som expert på utländska filmer, den bistre örnen Sam som politisk kommentator, andra giftiga analyser från de griniga gubbarna på balkongen, Statler och Waldorf. Och så naturligtvis Miss Piggy på röda mattan när stjärnorna anländer följt av - vem annars? - Kermit som kvällens konferencier No 1. Kan det slå fel? Nej, tänker jag spontant. Här finns ju ett fantastiskt tillfälle att verkligen pröva något nytt. Både familjevänligt och förhoppningsvis fräckt. Visualisera exempelvis ”Rymdgrisarna” insprängda i de viktigaste nominerade filmernas nyckelscener, så anar ni potentialen...

Paste makes the case

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>