Foundation – säsong 3 (2025)
Season of the Mule?

Är du fast så är du fast. Även om det här är en av de serier som verkligen
inte anstränger sig för att göra det enkelt för sin publik. Borde jag försöka sammanfatta det viktigaste ur de två tidigare säsongerna? Nej. Två tidigare recensioner där jag gjort mitt bästa för att göra ungefär just det får räcka. Och även med den bakgrundskunskapen gäller det att vara beredd på att kastas in genom fler obarmhärtigt nya kalla öppningar; nya karaktärer presenteras troligen och hela världsbygget med det närmast oändliga universum som omfattas, kanske ritas om i grunden. Vad vet jag nu?
The Mule. Är framför allt den fasaframkallande figuren det viktigaste nytillskottet här? Hittills har han synts och hörts i marginalerna. Som en närvaro, en kraft och en inte helt igenom välvillig själ som kan påverka hela civilisationen på djupet. Men vi har aldrig riktigt mött honom på nära håll. Förrän nu. Och han visar omgående prov på sina fantastiska och förtärande förmågor att förstöra och rent av förgöra de som står honom emot. Och som komplement: krafter att omvända andra till att följa honom med hjälp av svårförklarliga psykologiska fenomen. Vad är hans syfte och mål? Och kan någon överhuvudtaget representera en motkraft? Om varje epos av den här magnituden kräver åtminstone en skrämmande psykopat är det troligen just Mulan (danske Pilou Asbaek) som nu axlar den rollen. Oftast genuint hotfull och väcker onda aningar genom sin oförutsägbarhet, kombinationen av att forma omgivningen, sedan kontrollera den och göra sig av med dem han upplever som hinder för sina planer. Och planerna är storslagna.
I förra säsongen klargjordes att mycket av den verkliga makten hos imperiet finns hos den artificiella intelligensen, den tjusiga roboten Demerzel (spelad av Laura Birn vilken, har jag lärt mig helt nyligen, kommer från Finland). De tre kejsarna, klonade från samma original, förväntas enligt maktapparatens mallar följa samma mönster och vara pålitliga just genom kloningsprocessen. Men det blir sällan så perfekt, utan varje generation uppvisar sina utvikningar och ibland egenskaper som hotar den inre ordningen och maktbalansen. Kanske hela riket. Den här gången verkar det vara mannen i mitten, Broder Dag, alltså han som egentligen borde styra på allvar som är mest opålitlig och frankt ointresserad av att leda. Det faller på de andra två, alltså Broder Gryning och Broder Skymning att försöka hålla ihop den kungliga familjens auktoritet och representera den utåt. Men den yngre brodern har kanske egna ambitioner som går utöver det som förväntas av honom. Eller?
Serien har en liten egenhet att kasta in skådespelare som du definitivt känner igen, men bara förekommer i en enstaka scen eller så. Samtidigt som vi brukar återse ett par återkommande guider i universum. Några som med tanke på de betydande svanhopp i tid som försiggår mellan säsongerna inte borde finnas kvar om inte manusenheten hade uppfunnit sina egna intrikata knep för att låta dem leva vidare i någon form. Såsom givetvis mattegenierna Hari Seldon (Jared Harris) och hans lärjunge Gaal Dornick (Lou Llobell). De två finns med i bilden fortfarande, efter alla dessa århundraden. Frågan är exakt hur och om det är värt att försöka förklara på ett enkelt sätt. Här erbjuds flera vägar till odödlighet eller åtminstone övergenomsnittlig livslängd i sammanhanget. I just den här säsongen utgör Gaal en nästan konstant närvaro som är direkt inblandad i den avgörande utvecklingen, medan Hari i olika skepnader blivit en mer periodvis återkommande gestalt med profetisk status samtidigt som det du får ut av honom kan bero på vilken version av Seldon det handlar om…
Den sägenomspunna Stiftelsen i Imperiets utkant som varit en röd tråd hela vägen verkar dock ha utvecklats till en större och mer sofistikerad civilisation, med nya möjligheter och även de inneboende problem som tillväxt alltid innebär. Förresten är det tydligen inte bara en stiftelse numera – utan åtminstone två. Frågan är hur Imperiets nuvarande ledning betraktar den här på sitt sätt inflytelserika installationen? Är de en fiende till den rådande ordningen eller anses de vara en resurs? Helt klart är det inte, vilket kanske beror just på den återkommande frågan om vem som egentligen har den verkliga exekutiva makten i det här galaxomspännande riket.
Nykomlingarna är givna, det vill säga att vi introduceras för några nya, som det kommer att visa sig viktiga, individer allt eftersom tiden går. I det här fallet presenteras exempelvis ett jetsetpar som verkar glida runt i sin egen rymdfärja och inta en allmänt hedonistisk syn på livet. Men deras sol skuggas nästan bokstavligt medan de dras in i komplikationer och konflikter som pågår omkring dem. Är till och med de menade för ett större syfte? Och nej, eftersom ni frågade, fortfarande har jag inte läst någon av böckerna som ligger bakom till grund för serien. Om det skulle vara en fördel eller nackdel i det här läget är en intressant fråga.
”Foundation” fortsätter dock vara en av de mest utsvävande, filosoferande och idéburna eller kanske idéanalyserande serierna just nu. En normal säsong innehåller ofta en period där allt kan förefalla frustrerande splittrat, synbart på väg att tappa fästet och snurra iväg ut i universum som ett Aniara utan styrning och kontroll över sin egen situation. Men det plägar vara en illusion. Hittills har de alltid haft ett sätt att knyta ihop sitt eget nuläge och avsluta en epok ur Den Större Berättelsen samtidigt som det är klart att berättelsen i stort kommer att fortsätta. Hur länge exakt är jag själv inte fullständigt klar över just nu. Men det kanske inte krävs heller. Och finalen den här gången är möjligen den mest spektakulärt sinnesvidgande och radikalt omvälvande hittills. Någonting har verkligen förändrats i grunden.
© Johan Lindahl2025-11-14