Succession - Säsong 4 (2023)
"It was warm in the light."
Världens bästa serie (en av dem) sätter punkt. Det är viktigt. Det känns som när Sagan om Ringen-filmerna kröntes med Konungens återkomst, fast med den skillnaden att jag inte kan peka på någonting jag skulle vilja ändra.
De tre yngre syskonen Roy, som alla vid något tillfälle varit tronpretendenter och vänts mot varandra av sin monumentalt manipulativa far, är ovanligt sammansvetsade i säsongens början. Efter mammas och pappas svek har de tillsammans smitt nya planer. Helt egna planer. Det kan bli bra! Tills de får vittring på en chans att tävla mot farsan. Hur många miljarder är det värt? Viktigt är också fortfarande det förestående uppköpet från GoJo, styrt av vår egen Alexander Skarsgård som kommer få visa mer bredd i rollen den här säsongen.
Det är så mycket redan från start som påminner en om varför ens nästan obscena strösslande av superlativ kring ”Succession” faktiskt är fullständigt motiverat, rentav obligatoriskt. Toms mikroskådespel när Shiv föreslår skilsmässa. Logans ensamma butterhet även omgiven av ”vänner” på sin födelsedag (men Gud förbjude att han skulle ringa barnen!). Connors oro inför att få mindre än en procent i det stundande presidentvalet. Hur många miljoner är det värt att försöka frisera siffrorna? De här människorna har problem från yttre rymden, så relaterbara borde de vara, men ändå känns de begripliga när man ser dem våndas.
Gamla potentiella partners och allierade/alienerade dyker upp igen. Som vanligt hinner sällan läget cementeras särskilt länge. Det dyker alltid upp en ny möjlighet eller ett nytt hot som tvingar barnen och pappsen att ta svåra beslut. Beslut som de jobbar hårt på att framställa som rent affärsmässiga. Men hur tungt väger affärsbiten mot önskan att helt enkelt sätta någon på plats, eller att man helt enkelt gillar någon? De känns lika sanna som absurda, de ytliga grunder varpå somligt bestäms.
Det är minst lika roligt som vanligt, men vid det här laget bryr man sig också tillräckligt mycket om allihop för att tänka: nöj er. Jaga inte efter den där extra halva miljarden, hämnden, bekräftelsen. Ta vad ni kan få och bygg något eget. Logan har till och med sagt ’förlåt’, det här är historiskt! Var glada och lev era liv. Men det kanske inte hade blivit så underhållande.
Ingen pratar om Kens bekännelse inför syskonen i slutet på förra säsongen. Det är helt galet och samtidigt fullständigt representativt för de personer vi lärt känna. Syskonen Roy är inte omöjliga att förstå men de är så indränkta i privilegium att de egentligen inte kan förväntas göra det rätta. De är principmässigt handikappade till den grad att man imponeras när de åtminstone beter sig mänskligt mot varandra. Något som kommer bli det tema i säsongen som fastnar allra mest hos mig; det och motsatsen.
Avsnitt tre är omedelbar tv-historia. Hur den stora händelsen kommer ur ingenstans. Hur ordkonst ersätts med ett osäkert formuleringsfamlande och upprepningar. Hur chock och sorg och hänsyn till marknaden och den egna positionen samexisterar på ett fullständigt trovärdigt sätt. Och så kommer efterdyningarna. Kondoleanser och intrigerande i samma andetag, grupperingar och inte alltför diskreta försök att upphöja sig i den nya världen. Och då tänker jag inte i första hand på barnen. De grånade är minst lika sugna på att gripa ögonblicket. Har någon råkat ge ett insider-tips? Kan det användas mot henom? Ironiskt läsande av alltför smickrande dödsrunor med förlösande galghumor. Blyertsanteckningar på ett dokument i ett kassaskåp skakar om och väcker frågor. Vem ville Logan egentligen se som efterträdare? Och ett styrelsemöte förstås.
Affären med GoJo är inte inställd men jisses vad det ska mätas prestige. Skarsgård möter utmaningen att spela någon som verkar ta lätt på miljarderna och alla framgångens privilegier men hela tiden är medveten om vad andra säger och inte säger. En stark personlighet som ersätter charm med självsäkerhet och i vars arroganta närvaro det märkliga händer att man vill att de förfärliga syskonen Roy ska sätta honom på plats. Men är de ens på samma sida? I Norge, dit halva Waystar tvingas för en company retreat innan kontraktet ens är påskrivet och patriarken hunnit i marken, får Skarsgård glänsa under en ”förhandling” med coolast tänkbara utsikt. Yxkastning, helstekt gris och regntunga landskap med uppsnappade svenska repliker i bakgrunden. Greg och Tom försöker mingla med skandinaverna vilket resulterar i episk cringe. Lärdomar från Alexander i Fjällräven-tröja: skicka inte ditt blod till en flickvän. Rome som kokar över på det mest gloriösa vis i en av Culkins allra bästa scener. Oavsiktlig omvänd psykologi med miljarder i potten. Ett avsnitt man vill se om direkt.
Följt av ett sådant där nervigt avsnitt som kretsar kring ett viktigt event där man inte vet ifall det kommer bli succé, platt fall eller värre. Två nya VDs testar sina vingar och sin makt och föga förvånande känns det som om de improviserar minst hälften och tar jättebeslut på ett infall. Men det är inte bara svart komedi; det är så mycket känslor! Och man vill att de ska klara det. Att Ken inte ska rasa ihop på scen, att han ska hantera en eventuell handgranats-tweet med grace och elegans.
Att kalla serien mångbottnad vore en skrattretande underdrift. Nästan alla visar både mänsklighet och opportunism. Allt ryms samtidigt. Dialogen fortsätter utgöra skolexempel, späckad med metaforer som känns precis rätt för de här människorna. Bifigurerna glöms inte bort. Greg blir till exempel mindre sympatisk för varje minut. Som alltid pendlar han mellan tragikomisk relief och ytterst väsentlig, kanske bara i egenskap av att ha ”hört nånting”, ett tema som kommer dyka upp vid mer än ett tillfälle. Och parallellt med allt löper historien om Tom och Shiv. Shiv har hemligheter, varav åtminstone en hade varit något fint i en normal familj. Vem vill vad? Kommer de fortsätta att turas om med att vilja att äktenskapet också ska vara något slags seriöst förhållande?
I avsnitt sju ställs allting på sin spetsigaste spets under en fest strax innan valdagen, där sprickor också visar sig i GoJo-fasaden samtidigt som syskonen Roy kan vara både superproffsiga och publikt klumpiga. Själva valnatten är ungefär lika hektisk som man väntar sig. Och givetvis är det inte bara hänsyn till landets och demokratins väl och ve som läggs i vågskålen när fullständigt avgörande beslut tas i sändningsrummet. Kan man göra något sant genom att säga det? Minnen av det senaste USA-valet tränger sig på; skillnader i någon procent gör all skillnad i världen. Temat om kungligheter av den gamla skolan vars nycker avgör rikets framtid har aldrig känts tydligare. Varför är världen som den är? Tja, bland annat härför. Jag uppfann just ett ord.
Efter valnatt kommer begravning, vilken råkar sammanfalla med oroligheter som deras tv-bolag har varit instrumentella i att skapa. En chans att samla alla i samma kyrka och bara låta orden flöda. Det är förstås fullständigt fängslande, både det krassa och det starka. Talen. Ärligheten. Romans skiftande känslolägen. Broderns skoningslösa griftetal som samtidigt innehåller ett försök att förstå hur Logan blev som han blev, och insikten om tragedin i det hela. (James Cromwell nämnde senare scenen på Twitter som exempel på varför manusförfattare är livsviktiga, såhär mitt i en pågående författarstrejk.) Kendalls mot-tal, som bekräftar att Logan var ”a brute” men också hyllar honom och mänsklighetens drivkrafter på ett sätt som kunde gjort Ayn Rand stolt. Och ändå vill jag ge Ken den här segern, den här stunden. Varför?
När jag i min barndom såg på Dallas hejade jag på JR. Det var nog inte bara för att han var en underhållande skitstövel utan för att jag intalade mig att det fanns gott i honom, något som förvisso nästan aldrig gav sig till känna. Genom hela ”Succession” har jag försökt förstå varför jag ”hejat” på Ken, trots allt fult han gjort och sagt, i stundens hetta eller av taktiska skäl. Är det bara för att ingen i något universum någonsin velat ha något lika mycket som Ken vill ha kronan? Daenerys var väl genuint intresserad av Järntronen, Sauron hade väldigt gärna återsett sin ring och den unge Werther tyckte verkligen om Lotte, men ingen av dem brann på samma tillknäppta, besatta vis som Kendall Roy. Han håller ihop det så ofta, lyckas vara nästan cool, men när chansen anas och verkar slinka undan … då rasar fasaden. Medan man som tittare vill skrika åt tv:n att han ska ge upp och göra vad som helst istället. ’Släpp det här nu, Ken’. Men han
kan inte släppa det, och i varje scen får Jeremy Strong det att kännas självklart. Strong är säkert inte världens skönaste kollega på inspelningsplatsen men han är vår tids starkaste argument för method acting. Eller "identity diffusion" som han visst kallar det.
Hur beskriver man syskonen Roy i allmänhet? Som trasiga människor i första hand. Med betoning på båda orden. De är definitionen på entitled och saknar inget men är aldrig trygga, sänker aldrig garden. De kan vara vettiga och svinaktiga inom loppet av samma minut. De har alltid en smart fras till hands men det blir fel hela tiden. De försöker navigera livet de också. Inte precis som vi andra, men …
Men hur
blir det då med alltihopa? Ja, kom du hit för spoilers kommer jag göra dig lite besviken, men något (eller ganska mycket) måste jag säga.
Mot slutet kretsar alltmer kring den kanske blivande presidenten. Vad har ATN-gänget ställt till med? Törs man hoppas att någon ska göra rätt sak, kanske av fel skäl men ändå? För huvudpersonerna är ämnet 'USA:s öde de närmaste fyra åren' galet nog aldrig det viktigaste. Det är mycket annat på tapeten, även om det mesta är prat (med något enstaka, fumligt handgemäng). Stress och känslor och drama uppnås utan det simpla knepet att förvandla huvudpersonerna till mördare. En enda händelse ligger kvar som en skugga sedan säsong ett. De har inte fortsatt på den stigen och kryddat med allt hemskare saker, vilket är ett av många väldigt kloka manusbeslut.
Ända in till slutminuterna är tronföljden en öppen fråga. Det blir frestelser och förhandlingar över sprit men också en liten familjesammankomst med alla tänkbara stämningslägen. Är det inte det vi helst vill se? Att trojkan löjlar sig i mammas kök och kanske fäller en tår tillsammans i överraskad saknad och lyckas enas om någonting? Men detta är mitt i ett långfilmslångt avsnitt som kulminerar i ett … styrelsemöte. Hur annars?
Finalen på världens bästa serie är … eventuellt inte det bästa avsnittet i serien. Men det
hade det varit i de flesta andra serier. Alla är på plats, alla tonlägen finns med, ovissheten regerar tills sista rösten till slut läggs och sedan sitter man där och vet inte vad man ska känna. Om det man får svar på, och det faktum att man inte får alla svar.
Och vet ni vad? Var det inte precis så man kände efter "No Country for Old Men", "Solaris" och "Pennies From Heaven" …? Det måste smältas.
Så det var nog helt rätt ändå.
© Anders Lindahl2023-05-30