Succession - Säsong 3 (2021)

”Hand me the fucking shotgun”

Efter en lång paus kliver de bara rakt ut ur pandemilimbot och trycker gasen i botten. Som om inget hänt. Förutom det stora som hände i slutet på andra säsongen.

Hur ska klanen Roy hantera att bror duktig istället för att ta en fängelsedom för laget gick ut i media med att patriarken Logan är ansvarig för allt som skett. Mörkningarna av övergreppen, dödsfallen. Alla är i krigsläge, positionerar sig, försöker styra narrativet och inte minst bestämma sig för vilken sida det är mest fördelaktigt att välja. Gapskratt och dålig stämning, nervös segervittring och knappt erkända katastroftankar. Roman är roligare än någonsin. Shiv, ja hon hoppas att det ska bli hon som tar över när farsan tvingas fly till ett land utan utlämningsavtal med USA. Storebror Connor är bitvis ovanligt vettig. Och Ken (Jeremy Strong, som borde vinna alla priser en skådis kan vinna för den här insatsen) är mer maniskt fokuserad än på länge och i sitt rätta element. Utom när han tappar det och kastar bort de lägen han så skickligt jobbat fram. Eller ler märkligt vid sin på ytan retoriska fråga ”är du säker på att jag inte har dödat någon ...?”

Greg får ett tillfälligt uppdrag som i vanlig ordning kastar ut honom på djupare vatten än han klarar av. ”Good memage”, ”The tweets are all on twitter.” Han pressas under säsongen från alla håll, alltid längst i rummet, alltid minst. Men han växer också som karaktär under säsongens gång och börjar ta för sig lite mer. Men Tom (Macfadyen) är nästan min favoritkaraktär numera, i extremt hård konkurrens. Så sårbar, så rolig, så … Tom. Är det han som kommer hamna i fängelse? Vilket fängelse är bäst? Hur tillagas toalettvin?

Och Logan då? Brian Cox, som briljerar i allt han tar sig för (även i en mindre känd insats som Hannibal Lecter), har en av sina allra största stunder här. Han har inte känts så här sårbar sedan början av första säsongen och ändå har han ett järngrepp över sina barn. De flesta i alla fall. För det mesta i alla fall. Det är väl inte för mycket sagt att allt handlar om hur de förhåller sig till pappa. Principer, relationer och visioner, inget är lika viktigt som att hitta ett sätt att spela tronspelet. Inte för pengar, inte för ära, inte bara i alla fall. Det är något annat som pågår här. Att få pappas repekt, motvillig eller inte, är nog mer värt än både titlar och rikedom.

De blandar intrigerande och sonderande med ofiltrerade sanningar i smusslande mobilsamtal och IRL-möten. Allianser anas och upplöses inom loppet av några minuter. Det är en amerikansk tragedi-komedi (tramedi?) som kan hålla en på thrillerhelspänn med enbart replikskiften om aktier och styrelseroller. Som lockar fram häpna garv på löpande band genom att folk sitter i soffor och säger saker. Att titta på ”Billions” efter ett avsnitt av ”Succession” är som att lämna en rallybana och åka traktor genom en småstad.

Och när de bromsar in är effekten förstås dubbelt så stark. Som när Shiv med ett bitande uttalande lyckas rubba Kens jämnvikt helt inför en tv-sändning och han bara gömmer sig. Eller när Ken och Logan till slut möts efter att ha bedrivit krigföring på distans i några avsnitt för att uppvisa en någorlunda enad front inför en viktig aktieägare (Adrian Brody!) med egen ö. Här uppstår tystnader lika fantastiska som dialogerna.

Någonstans inser man att alla är ensamma. Ingen av dem har någon de helt litar på.

Runt halvtid är det dags för aktieägarstämma. Hur kan sånt vara så spännande? De stridande har plötsligt gemensamma mål. Stress, kris, frågetecken, och Logan som verkar tappa det igen. Kaos bakom kulisserna medan olika trotjänare skickas ut för att hålla fördröjande tal till de församlade och tv-kamerorna. Snabba förhandlingar med viktiga aktieägare som ska övertygas om fortsatt förtroende för den fejdande familjen. Vem kan ta ett snabbt samtal med presidenten? Och repliker som ”Hur kan jag vara säker på att han inte är din köttmarionett” och ”Ska du stämma Greenpeace?”.

På en republikansk sponsorfest ska sedan USA:s nästa president väljas, och juryn är i princip familjen Roy. Vad sägs om den där karismatiske men kanske lite fascistoide killen? Vem lägger fram det bästa argumentet för pappa? Har någon av dem nått sin gräns tillräckligt för att säga stopp? Tom? Siobhan? Greg …? Någon ...?

Och Ken, som ständigt sätter allt i rörelse men aldrig får vad han vill, vad vill han egentligen? Är han smartast i rummet men har fel? Alltid spänd, till synes alltid på gränsen till något slags sammanbrott eller utbrott. Han hinner väcka både medlidande, ilska och respekt om vartannat i ännu en vindlande säsong. På hans födelsedagskalas turas barnen om att spela skitstövel och frågan blir till slut bara hur illa det ska bli. Men plats finns också för rätt fina scener och en slags besviken lättnad. Det är också här som Alexander Skarsgård gör entré, dämpad men med repliker som går lite utanpå det socialt acceptabla.

Men är det alltså Romans säsong? Ja han får i alla fall mer och mer inflytande, och hanterar det mesta med en slags intuitiv talang, samtidigt som omdömet inte magiskt blir klockrent. En feladresserad bild leder till både gapskratt och konsekvenser. Replikerna är i allmänhet lika grovkorniga som briljanta och att oftast ingen reagerar på dem är bara grädden på moset. De bara replikerar tillbaka. Det är Capra-rappt och standup-plumpt i samma andetag.

Och när allt ställs på sin spets i nionde avsnittet (tillika säsongsfinal, så du inte blir lika förvånad som jag) och hemligheter ramlar ut i ljuset är det förstås både urstarkt och … inte riktigt som man hade trott.

”Succession” är, om inte det framgått mellan raderna, världens bästa serie. Det finns några till, några som också är det. Men om du säger ’Succession är världens bästa serie’ så har du inte fel. För att uttrycka det på ett annat vis: när man vill se en krigsserie efter sista avsnittet för att ”varva ner lite” så pågår något lite utöver det vanliga i dramaväg.

© Anders Lindahl
2021-12-20

Originaltitel: Succession - Season 3
USA, 2021
Skapare/show runner: Jesse Armstrong
Med: Brian Cox, Jeremy Strong, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Kieran Culkin, Peter Friedman, Matthew Macfadyen, Alan Ruck, Sarah Snook, Alexander Skarsgård

Genre: Drama, Komedi, Politik, TV-serie

Relaterat: Succession - Säsong 1 (2018) Succession - Säsong 2 (2019)

Sök