Jurassic World: Dominion (2022)
"Bigger. Why do they always have to go bigger?"
När de ska knyta ihop Jurassic-säcken så håller de inte igen. Här ska allt och alla vara med. Och faktum är att jag ganska länge tycker att det är både mysigt och underhållande. Från det ”oväntade” paret Owen och Claires mysiga gömställe till rena Bond-scenerna med jakt genom kuststadsgränder på Malta, fast med dinosaurier. De vräker verkligen in allt och det är trivsamt och svettigt om vartannat.
Men först backar vi bandet lite. I del två av trilogi 2 rymde ett otal dinos ut i det fria och så här fyra år senare finns de lite överallt. En serie ömsom läskiga, ömsom roliga klipp ger exempel på hur det kan se ut när urstidsmonstren ska samexistera med människor och mer normala djur. Det går … sådär. Men i de italienska bergen finns ett företag vid namn Biosyn som fått ensamrätt på att ta hand om infångade jätteödlor och slikt knytt. De vill väl för hela världen, de har en engagerad chef med stora visioner (veteranen Campbell Scott) och de har BD Wong bland sina anställda (ni vet, han från allra första Jurassic Park-filmen och ständigt återkommande sedan dess). Dessutom har de lejt Jeff Goldblum som inhouse-etikfilosof.
Owen (Pratt) och Claire (Howard) är hemliga fosterföräldrar åt klonade Maisie, nu en småtrotsig 14-åring med vissa rätt motiverade existentiella grubblerier, och gömmer sig i en sån där uramerikansk skogshuggarstad där timmerbilarna far förbi. De går runt i rutiga skjortor och ute i skogarna i bergen finns raptorn Blue, nu med eget barn. Supermysigt! Men säg den halvlycka som varar för evigt. Lömska typer tillfångatar två av karaktärerna i detta stycke och våra hjältar måste ge sig av på en vindlande jakt för att rädda dem. Om de behöver räddas? Vad är planen?? Samtidigt gör ursprungstrilogins Ellie och Alan gemensam sak igen, nu som impromptu gammelspioner med outtalade känslor hängandes i luften. Det visar sig att de gigantiska gräshoppor som hotar att ödelägga hela näringskedjan kan ha skapats på nämnda Biosyn. Av vem? Varför?? Hänger allt ihop???
Det håller inte för noggrann granskning, det måste medges, och det är så överdrivet att man, som Goldblums Ian Malcolm föreläser för hänförda unga forskare, inte kan se faran för man tror inte att den är verklig. Den ofta onödigt finstämda musiken blir mer en distraktion än en hjälp. Men med lite Coleridgesk suspension of disbelief och en lagom stor box popcorn så
funkar det. Miljöerna är sköna, dinosaurierna är många och varierade. Och givetvis utmynnar det i en utdragen kamp för överlevnad i en snabbt kollapsande högteknologisk park där någon lyckligtvis känner igen operativsystemet. Och givetvis får Rexy utkämpa ännu en viktig dust och ryta mot himlen. DeWanda Wise spelar tuff pilot som känns avsedd för en egen spinoffserie, och inget ont i det, medan Mamoudou Athie från rysarserien ”Archive 81” har en mer nedtonad toll.
Men någon gång efter halvtid infaller en viss mättnad, delvis på grund av idétorka hos manusförfattarna, delvis för att filmen är onödigt lång. Det blir bara för många scener där en dinosaurie stannar upp alldeles nära sitt tilltänkta byte, där man undrar ”varför anfaller den inte?”, där det mer känns som om de vill beta av så många farliga sorter som möjligt men inte kommer på något nytt att göra med dem. För många scener som mest verkar avsedda att bli en snygg stillbild till PR-materialet. För många referenser till och varianter på klassiska scener ur franchisen. Det är avsiktligt, inte en bugg, men de kunde gott ha behärskat sig lite. Och den där nyspirande romansen mellan Ellie och Alan slår det inte direkt gnistor om, ärligt talat. Laura Dern och Sam Neill är rent allmänt rejält träiga här. De kunde ha sneglat lite på sin kollega från första filmen och vågat ta ut svängarna lite. Eller bett om lite roligare repliker.
Men i grunden är det här en klyschig men mysig äventyrsfilm med en fortfarande rolig Jeff Goldblum och, förstås, that delightful Chris Pratt. Den kanske kommer gå till historien som franchisens svagaste film (att döma av samlade betyg från omvärlden), men samtidigt känns den som ett helt okej sätt att sätta punkt på. Inte minst de fina slutbilderna.
© Anders Lindahl2022-07-22