Kingdom of Heaven (2005)

Seriöst svärd-och-sandal-epos

3 russin

Vad hände egentligen under korstågstiden och varför? Buden skiftar. Jan Guillou har väl åtminstone sett till att öka intresset och förhoppningsvis kunskapsgraden hos det svenska folket med sin romantrilogi. Hans kreativa kombination av fakta och fiktion har i och för sig förvirrat mer än en utländsk besökare på Skara-slätten, ditlockade av den nya turistnäring som växt upp "I Arns fotspår".
- Va? Fanns inte Arn i verkligheten?
Turistguiderna har i alla fall inte gått sysslolösa.

Som sagt, innebörden av vad som tilldrog sig under den era som ofta kallas ”Den mörka medeltiden” är inget område om vilket alla äro överens, framförallt inte de som forskat kring det. Jag ögnade igenom ett inlägg av medeltidsvetenskapare vid namn Thomas F. Madden, som hävdar att de påvar och kungar som initierade korstågen inte alls var så fanatiska som de gärna framställs idag, flera sekler senare. De svarade på erövringståg som inletts av muslimska härskare och blivit väldigt framgångsrika i mellanöstern. Det handlade om civilisationernas kamp, ungefär, med allt vad det innebär. Brutalt var det, men inte lika brutalt och hänsynslöst som dagens krigföring, jämför Madden. Intressant, även om jag inte själv är tillräckligt bildad för att kunna avgöra vilken bild av perioden som är närmast sanningen. Som all annan historieskrivning är den färgad av ideologier och vad man själv vill framhålla, antar jag och påminns ännu en gång om frasen ”There is History - and His story”.

”Kingdom of Heaven” utspelas under slutet av 1100-talet, i själva verket mellan ett par av de regelrätta korstågen. Balian the Blacksmith är Ridley Scotts (och manusförfattaren Williams Monahans) motsvarighet till Arn, ungefär. Dock ska han ha funnits i verkligheten, men den bokstavliga sanningen om honom har nog fått vika för en del konstnärlig frihet... Här är han nybliven änkling efter att hustrun tagit livet av sig i förtvivlan över att ha förlorat sitt barn. Det leder enligt katolska kyrkans dåtida doktriner direkt till eviga straff (se där en gemensam nämnare med "Constantine”). Balians hittills okände far ger sig till känna och vill värva sin oäkta son till nästa resa söderut, mot det heliga landet där en man kan sona sina synder (och eventuellt närståendes också) genom att kämpa för den goda saken mot saracenerna. Balian tvekar, men efter att i vredesmod själv ha begått ett annat brott modell grövre ger han sig av. Och inte förvånande får han snart visa vad han verkligen är gjord av. Väl framme i Jerusalem blir han omedelbart indragen i politiken och maktkampen inom den 'kristna' kontingenten. Lämpligt nog har han blivit en fena på att fäktas - en bra bit över genomsnittet i riddarkåren. Exakt hur och när han uppnått den nivån framgår inte riktigt. Faderns kortkurs på vägen kan knappast vara hela förklaringen. Troligen har smeden smygtränat regelbundet bakom städet.

Utan att gå in mer på den direkta händelseutvecklingen kan jag konstatera att Ridley Scott varit mer inställd på att nyansera konflikter och kulturskillnader än i exempelvis ”Black Hawk Down". Saladin är den legendariske ledaren för arabernas arméer och han är i filmen ingen simpel slaktare, utan en respektingivande general som utför det uppdrag han lovat och utmärker sig i första hand som en militär strateg med ett allt överskuggande mål: att ta tillbaka Jerusalem på begäran av sitt folk. De mest osympatiska figurerna finns i det kristna lägret; Guy de Lusignan och Reynald de Chatillon som manipulerar, konspirerar och iscensätter både plundring och massakrer för att komma dit de vill. Så långt är Scott/Monahan relativt sams med Guillou, om jag minns rätt från Arn-trilogin. Om tempelriddarnas roll är de däremot inte alls överens. "Kingdom of Heaven" följer linjen från "Ivanhoe” där de vitklädda riddarna ställer till med mer skada än nytta. Jag funderar på om det hänger ihop med den traditionella anglosaxiska kanoniseringen av Richard Lejonhjärta (som ju Guillou tog all heder och ära av). Berättarformen bjuder tydligen att man måste välja sida mellan parter som historiskt sett inte riktigt varit på "speaking terms". Men varför tempelriddarorden egentligen bildades har ju författaren Dan Brown redan klargjort bortom alla... eh... rimliga tvivel. De första verkliga feministerna, eller hur var det?

Hur står sig då filmen i stort mot bakgrund av de historiska som regelbundet rullat in på repertoaren de senaste två-tre åren? Den är, trots en del svaga punkter, bättre än nästan allihop. För att ta de mest givna exemplen att jämföra med: ”Troy" och "King Arthur” verkar båda betydligt mindre seriösa. "Alexander" var djärvare och mer intresserad av psykologin bakom spelet, men också ruskigt ojämn och definitivt för lång. Ridley tar inga större risker utan gör vad han tror sig vara bäst på. Det är väl det egentliga grundproblemet som hindrar att jag verkligen tar filmen till mitt hjärta. Det vilar något överdrivet konformistiskt och högdraget över alltihop och regissören lyckades inte överträffa sin egen ”Gladiator". Där fanns en nerv som den här filmen aldrig riktigt rör vid. En del av fältslagen lider också av den utbredda Michael Bay-sjukan, de är så högintensivt närgångna och klippta i hundradelsintervaller att jag tappar koncentrationen i stället för att engageras.

Men slaget om Jerusalem är mäktigt att följa. Storyn är sammanhängande och rimlig på sina villkor och skådespelarna sviker inte. Orlando Bloom är ingen Russell Crowe och får kämpa för att hålla huvudet uppe i det här sällskapet, men han klarar sig helskinnad igenom. Jeremy Irons och David Thewlis visar väldig närvaro i sina mer sympatiska roller (som utgör en omväxling för Thewlis i varje fall). Brendan Gleeson är med (som i alla historiska dramer på senare tid, höll jag på att säga) och är den här gången farligt nära parodin, men har fortfarande inte lärt sig att verkligen göra bort sig. Och Edward Norton gör en fascinerande insats bakom masken som den spetälske kung Baldwin IV.

Det är möjligt att jag kommer att uppvärdera "Kingdom of Heaven" så småningom. Och det är troligt att de mer snacksaliga delarna av publiken störde helhetsintrycket, särskilt de två snobbiga damerna som inte upptäckt ”off"-knappen på mobiltelefonen. Men tillsvidare får Scott, Bloom & Co bara se en spöklik skymt av det fjärde russinet Ovan Där...

© Johan Lindahl
2005-05-10


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
© 20th Century Fox

Originaltitel: Kingdom of Heaven
USA, 2005
Regi: Ridley Scott
Med: Orlando Bloom, Eva Green, Jeremy Irons, Liam Neeson, Ghassan Massoud, Brendan Gleeson m fl

Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2005-05-04
Teman: Belägringar

Relaterat: Kingdom of Heaven - Director's Cut (2006)

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>


Ingår i följande teman


Belägringar





     

Dela |