Den röda filmen (1994)

Ett värdigt avsked

4 russin

Första gången jag såg den Röda filmen hade de två föregående i trikolorsviten gått mig olycksaligen förbi. Filmen hängde lite i luften och även om jag uppskattade den hade jag svårt att se den riktiga storheten, den som alla insatta i ämnet verkade hylla unisont. Nu kan jag inte säga annat än att den förmodligen bör ses fler gånger än en, gärna med några års mellanrum.

Storyn är inte så märkvärdig. En ung modell i Genève, vid namn Valentine (spelad av Irene Jacob) söker sig själv och sin livsväg men verkar vilsen trots att hon ser ut att ha framtiden för sig. En kväll kör hon på en hund och återbördar den till sin ägare, som dock inte ser ut att bry sig nämnvärt. Men genom tillfälligheternas spel möts de igen, Valentine och Joseph, en pensionerad...
- Var du polis?
- Värre än så. Domare.

Just det. Tillfälligheter. Tur. Ödet... Kanske till och med predestination eller Meningen med Allt. Vad vi nu väljer att kalla det som styr universum och våra individuella vägval, det följer Kieslowskis karriär. Tror jag i alla fall, eftersom jag långtifrån sett allt han gjorde. Fjärilen fladdrar med vingarna över en ocean och orsakar en orkan i en annan. En storm avslutar också filmen och serien efter att regissören, den i sammanhanget allsmäktige, satsat på stillsam dramatik fram till dess. Dialogen är tätare än i den Blå filmen, inte lika ettrig som i den Vita, men spänningen stiger oavbrutet.

Dialogerna som utspinner sig mellan Valentine och Joseph speglar till att börja med hans bittra cynism i kontrast mot hennes relativa oskuldsfullhet, som dock paras med rättframhet:
- Jag vill inte ha någonting.
- Sluta andas då.
- Bra idé.
Jag förmodar att jag inte behöver förklara vem som säger vad i det exemplet. Men stämningen förändras och samtalen fördjupas. Parallellt med relationen mellan den unga modellen och den gamle domaren (som själv inte håller sig riktigt inom lagens råmärken), följer vi Valentines granne, en ung man på väg att bli - domare. Hans romans med en blond hårfager dam måste rimligen ha något med ramhandlingen att göra, så mycket räknar vi alla snabbt ut, men vad? Det visar sig.

Minst 50 procent av filmen är atmosfär. Det röda framhävs i reklambilderna, där Valentine tronar i jätteformat insvept i en röd sjal, i grannens röda jeep, i trafikens rödljus och blod - inte så mycket av det sistnämnda, men ändå. Överallt har det röda rollen av världens viktigaste och mest uttrycksfulla färgnyans, som en ljuspunkt i livet eller kanske som något obarmhärtigt avslöjande. Valentine verkar ständigt bära med sig en brinnande blodröd aura kring sin varelse. Och Irène Jacob har nog aldrig varit så intensivt närvarande i någon film, hon framstår som närmast självlysande (men har väl en viss hjälp av ljussättningen om man ska vara en sniken glädjedödare). Hon slog ju igenom just i Kieslowskis "Veronikas dubbelliv" och har sedan dykt upp i allt från storslagna tragedier som "Othello" (mot Laurence Fishburne) till absurda komedier som "Spioner och passioner" (där hon och Bill Pullman spanar in varann i flera avseenden). Men hon har aldrig riktigt gjort samma starka intryck som i Kieslowskis regi.

I "Den röda filmen" verkar värmen alltid finnas där, i en dyster miljö ser det ändå aldrig helt hopplöst ut. Överdådet av kulörkraft är som en reaktion mot den urlakade och dränerade skalan i "Den vita filmen", som ju på något sätt handlade om frånvaron av färg. Musiken, av Zbigniew Preisner, är lika framträdande som i "Frihet - den blå filmen", även om den här är icke-diegetisk, utanför själva handlingen. Till "Bolero"-liknande, lätt mystiska toner vandrar människorna omkring i sitt självpåtagna töcken, i väntan på en revolution eller med ständigt närvarande minnen av något som kunde ha blivit, men inte blev av...

Krzysztof Kieslowski förklarade strax efter filmens fullbordande att han tänkte pensionera sig från branschen. Två år senare avled han. "Den röda filmen" blev, med en väl använd men ofta användbar fras, ett värdigt avsked. Världens 186:e bästa film, enligt användarna av Internet Movie Database, senast jag kollade. Tja, sådant går ju alltid att räkna ut vetenskapligt, eller hur?

© Johan Lindahl
2004-03-11

(c) MK2
Irene Jacob i "Den röda filmen"

Originaltitel: Trois couleurs: Rouge
Frankrike / Polen/ Schweiz, 1994
Regi: Krzysztof Kieslowski
Med: Iréne Jacob, Jean-Louis Trintignant, Fréderique Feder, Jean-Pierre Lorit, Samuel Le Bihan, Elzbieta Jasinska

Genre: Drama, Religion/filosofi

Relaterat: Den vita filmen (1994) Frihet - den blå filmen (1993)

Relaterat ur russinbloggen
2008-12-09: Den som söker







     

Dela |