russin.nu - vi tycker om film
Blade Runner (1982)

"Nothing the God of biomechanics won't let you in Heaven for"
4 russin

En artificiell intelligens dök ju upp redan i "Alien" (även om "Bilbos" hyss föll i skuggan av H. R. Gigers märkliga monster) men här tar Ridley Scott upp frågan om konstgjorda människor mer ordentligt i en film som fortfarande har en del att lära sina tematiska kollegor. Scotts ibland överdrivna stilistik står inte i vägen för handlingen, hans favoritbilder (fläktar, händer som trevande dyker upp i bild) är lika hemtama som snygga här. "Blade Runner" är helt enkelt mycket bättre än det länge fanns anledning att tycka. Vissa insisterade tidigt på att det var ett mästerverk, men de hade fel - även om de eventuellt menade väl. Ett påklistrat slut och en träig voice-over hade länge fjättrat filmen i det halvintressantas rike när den till slut fann friheten och det beröm den förtjänar.

Ford har hävdat att han läste in berättarrösten så trist han bara kunde, i hopp om att den inte skulle användas. Hans diskreta vink gick tydligen förlorad på producenterna. Att det klistrades på en voice-over har sin slags logik, eftersom det definitivt finns noir-drag i filmen, men den var helt onödig och befriad från den lyser filmen desto starkare. Om jag tidigare tyckte att handlingen var lite dunkel, kanske distraherad av det tama pladdrandet, så känns den tvärtom i sin Rätta Version lika lättföljd som intressant. Handlingen är följande:

År 2019 finns det artificiella människor så människolika att det krävs tillkrånglade tester för att särskilja dem från riktiga. "Describe in single words only the good things that come into your mind about... your mother". De kallas (eftersom det krävs en egen terminologi för varje studie i temat) replikanter. Replikanter är i gemen starkare och tåligare än sina skapare och intelligensmässigt åtminstone jämbördiga. De är dock inte välkomna på jorden längre efter en del våldsamheter och ska hålla sig ute i rymden där de används vid kolonisering av andra planeter. Med en ytterst begränsad livslängd kan man cyniskt se till att de inte hinner bli alltför problematiskt mänskliga... är tanken i alla fall.

Deckard (Ford) är en "blade runner", ja han "pensionerar" alltså replikanter vid behov. Behov uppstår när fyra stycken Nexus 6-modeller landar på jorden med någon outtalad avsikt i hågen och våldsamma metoder för att förverkliga den. Motvilligt ger han sig tillbaka i ett jobb han hoppades vara klar med, och det är inte det lättaste. Deckard må vara en legendarisk pensionör, men någon actionhjälte framstår han ändå inte som - särskilt som hans tilltänkta byte gång på gång visar sig honom övermäktigt. Under hans sökande beskrivs ett fascinerande framtida Los Angeles (där det bland annat regnar hela tiden), samtidigt som lika självklara som intressanta filosofiska spörsmål kommer upp till ytan.

Det är mycket den lågmälda, melankoliska tonen som gör "Blade Runner" så fortfarande uppslukande. Det vemodiga, vuxna tonfallet. Den gamla slagdängan "Jag tänker, därför finns jag till" får avsevärd dignitet i det här sammanhanget. Vangelis ljuvliga musik sätter stämningen från start och är klassisk i sin egen rätt.

Det finns dock oväntade (och kanske lite vilsna) ögonblick av komik, som när Deckard låtsas vara en nervös mes som undersöker sexuella trakasserier på jobbet - på en strippbar av alla ställen.

Tyrell Corporation leder vägen i tillverkandet av låtsasfolk. Grundaren själv (Turkel) har gigantiska, fyrkantiga glasögon och lever som en smärre kung i en av LA:s coolaste byggnader. Rachael (Sean Young) som jobbar på företaget, utsätts av Deckard på chefens begäran för ett så kallat Voight-Kampff-test - fram tills nu omedveten om att hon inte är riktigt riktig. Inte ens Deckards cynism förmår stå pall för hennes lågmälda upprivenhet när hon besöker honom i lägenheten för att reda ut begreppen och får sina egna barndomsminnen beskrivna för sig.

Den atletiske, livsgirige och ganska filosfiske replikanten Roy Batty är förstås Rutger Hauers bästa roll bredvid "Liftaren". Han klarar till och med av de ganska högtravande, kvasipoetiska repliker han får tampas med på slutet och gör något riktigt rörande av en monolog som lätt hade kunnat haverera.

Gendesignern J. P . Sebastian (William Sanderson, som numera har en stor roll i "Deadwood") är både minnesvärd och nämnvärd, utsatt för en mer mänsklig version av för hastigt åldrande, boendes med sina "vänner" som han gjort själv. In hos honom trickar sig den sötaste replikantskan (Daryl Hannah), och med hans hjälp trickar sig Batty in hos Tyrell för en minnesvärd konfrontation.

Scott vore inte Scott om inte filmen också såg både snygg och speciell ut. Det finns en hel del ganska stiliserade men ändå levande scener, som jakten på en artificiell strippa i konstig regnkappa. Ögonmakargubben i sitt kalla rum gör sig också påmind när man tänker på filmen. Detaljerad scenografi och lagom med effekter räcker för att skapa en övertygande framtid. LA, den enda stad vi ser, är ganska nedsliten och dyster men samtidigt myllrande och multi-kulti. Det asiatiska inslaget är stort, både folkmässigt, språkligt och skyltmässigt. Slipade affärsmannen Scott har inte missat tillfället att sälja reklamplats (får man förmoda), så framtiden är inte fri från annonser för Coca-Cola, Budweiser och Marlboro. Det förtar förstås inte trovärdigheten, snarare tvärtom.

Men innehållet skulle nog i det här fallet ha varit intressant även utan slipad stil och svulstiga scenerier. "Blade runner" har tillräckligt mycket skön dialog, intressanta möten och lågmält allvar för att vara en historia värd att berätta, inte bara en historia som blir intressant för att den berättas rätt. Jag tillhör den sällsamma skara som tycker att "A.I." är den film som behandlat temat om låtsasliv allra intressantast, men "Blade Runner" kommer inte långt därefter - och dessutom tjugo år före.


Trivia:
Tillsammans med The Ladd Company ser man innan filmen det roliga namnet Sir Run Run Shaw som medproducent. Run Run är ingen mindre än en av grundarna av legendariska Hongkongbolaget Shaw Brothers.

Philip K. Dick skrev berättelsen med den fascinerande titeln "Do Androids Dream of Electric Sheep"). Hans berättelser filmas gärna, nu senast "A Scanner Darkly". Ett mer lyckat exempel är väl annars "Total Recall".

Nördreflektioner: Framtidens foton verkar synnerligen högupplösta och har synbarligen också någon slags flerdimensionell information lagrad. Jag kan i alla fall lättare köpa Deckards digitala bildanalys än de scener i "CSI Miami" där vanliga övervakningskamerors stillbilder kan "förbättras" med den magiska datorn så att datumet på en tidning någonstans i bilden lätt kan läsas. Eller, gud förbjude, idiotscenen i "Enemy of the State" där man faktiskt vrider på bildens motiv för att se något som var dolt bakom något annat. Dessutom känns de röstkommandon Deckard använder riktigt acceptabla.

© Anders Lindahl
2007-04-24


   
 
   
fds
   
Blade Runner
Originaltitel: Blade Runner
USA, 1982
Regi: Ridley Scott
Med: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, Daryl Hannah, William Sanderson, Joe Turkel, Brion James, Joanna Cassidy

Action, Drama, Religion/filosofi, Sci-fi

Relaterade filmer
A.I. (2001)

Relaterade artiklar
Robotar på film

Relaterat ur russinbloggen
2008-08-08: Blade Runner på bio, men högst lokalt
Dela |