Blogg / Nyhetsarkiv
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
Vilda växlingar och rappa repliker i ”Vänsterprasslarna”
2023-01-06, Johan LindahlFinland! Where the action is. Åtminstone för två flygpassagerare som blivit strandsatta i samband med dåligt väder eller dylikt. Den omedelbara effekt de har på varandra är kanske inte den mest ömsesidigt positiva, men efter några drinkar i baren smäller det. Och smäller på. Det verkar ha varit en intensiv natt även om vi bara ser brottstycken av den. Givetvis finns komplikationer. Båda är i fasta förhållanden, låt vara med vissa komplikationer även inom dessa. Så, ska de hålla kontakt eller inte? Glömma bort att något hände överhuvudtaget?
Visst kräver detta ytterligare en komplikation som är mer TV-seriemässig än trolig i verkligheten, eller hur? De bor grannar. Sedan väldigt nyligen, men ändå. Och de kan inte undvika varandra. Det går undan redan från början i komediserien ”Vänsterprasslarna” på SVT med en flodvåg av rappa repliker, inte alltid så genomtänkta sådana, men de fyller sin funktion. Åtminstone om funktionen är att komplicera ännu mera. Redan under första halvtimmen öppnas tillräckligt många dörrar för att det här ska bli vanebildande. Inte minst är de två personerna i centrum fascinerande i sina motsägelser och och hur uttrycket att synbara motsatser dras till varandra kanske äger sin riktighet ibland. Å andra sidan; vad är motsatser? Är de tvillingsjälar innerst inne? ”Vänsterprasslarna” är om inte annat en följetong med den där patenterade brittiska förmågan att snabbt växla mellan drama och komedi som väcker viljan att följa de inblandades öden och äventyr snabbare än den mesta på den sentida repertoaren. Episka ambitioner är inte att förakta, men ibland är det något mer akut inbjudande som behövs.
Det kan mycket riktigt gå fort att plöja igenom de här sex avsnitten à 30 minuter på SVT Play. Tydligen har de ursprungligen visats uppdelat i 18 avsnitt på 10 minuter var. Vad det gör för skillnad i praktiken är jag inte säker på. Men det här är oftast roligt och överraskande med en del insikter om livet mitt i allt kaos som huvudpersonerna ställer till med. Framför allt är Susan Wokoma (kanske igenkännbar som sidekick i ”Enola Holmes”) en tillgång med sina pendlingar mellan temperamentsfull spontanitet, flackande blickar och fullt begripliga frustrationer som ibland uttrycks på ett mer subtilt sätt.
Vänsterprasselfakta från IMDb
Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Spirited” (2022)
2022-12-30, Johan LindahlNi trodde väl inte att julen var över? Det är väl fortfarande tjugondedag knut som gäller - eller? Musikaler. Visst hör de hemma i juletid. Särskilt nyskrivna. Och särskilt om de levererar ett oväntat inspirerat sång- och dansprestationsnummer i flera akter av Ryan Reynolds. Måste vara något av det bästa han gjort på flera år. Det kanske hjälper att ha en Will Ferrell att konfronteras med och matchas mot i en nytolkning av den gamla hederliga julsagan om Mr Scrooge av Charles Dickens. Här finns dessutom ett helt kavalleri av julänglar som försöker ställa saker tillrätta genom att få ordning på folk som borde kunna åstadkomma godare saker på jorden om de justerar attityd en smula. Men, det kan finnas hopplösa fall som staben helst inte ger sig på. Så naturligtvis måste några av dem få för sig att ge sig på ett sådant fall. En skicklig men alltför självcentrerad sociala medier- och allmän-PR-fixarsnubbe som kan konsten att förföra sina kunder men i förbifarten splittrar världen snarare än förenar den.
Och kanske finns här något här även för de gamla julspökena att själva lära sig? I en tvåtimmarsorgie som innehåller förvånansvärt få svackor men öser på med regelbundna massdansuppvisningar, kluriga kameraåkningar och lagom ekivoka repliker i en förhållandevis familjevänlig film som lyckas undvika det allra mesta sentimentala så att konceptet faktiskt kliver iland utan att slarva bort sin potential i slutet.
Solosånginsatserna är knappast den mest framträdande styrkan hos varken Will Ferrell eller Octavia Spencer, men det är knappast huvudsaken heller. Det svänger ändå. Särskilt när filmen förklarar förolämpningsterminologi från 1800-talets England i steppdansnumret ”Good Afternoon to You!”. Hur sanningsenlig är den sången? Tja, kanske inte hundra procent, men det spelar också mindre roll i sammanhanget. Kan ”Spirited” rentav bli en framtida julklassiker? Alltför tidigt ställd fråga, men ändå. Och kom ihåg: underskatta aldrig den undertryckta ilskan hos genuina julgransodlare som ser marknaden sopas undan av plastprodukter…
Verkshöjdsfaktor: 4 av 5
Världsförbättrarbudskapsfaktor: 4
Julstämningsfaktor: 4,5
Relevanta och spirituella filmfakta från Internet Movie Database
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Apple TV+
Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Jul varje dag” (2022)
2022-12-24, Johan LindahlChuy är aldrig glad på julen. Trots allt eller kanske på grund av att han även har födelsedag samtidigt, vilket han inte tycker uppmärksammas tillräckligt av familjen. Så även i vuxen ålder, mitt i karriären i Mexico City. Släkten som samlas till julmiddag har han inga höga tankar om och han är kanske lite för ärlig med vad är det för exakt fel på var och en av dem. Men han får betala ett pris i gammal god julfilmsanda: en androgyn fe förklädd till bartender förtrollar honom med resultatet att han genomlider (för det är ordet) ett antal jular flera år framåt utan att ha någon koll på vad som händer däremellan. Ungefär nästan konceptet som ”Måndag hela veckan” anstiftade eller åtminstone fått äran för att ha lanserat. Många har försökt och känner sig kallade att leka med varianter av samma idé och det här kanske inget av de värsta försöken, men det blir ganska påfrestande, trots att något händer hela tiden. Jul efter jul efter jul där den arme och gradvis alltmer utarmade huvudpersonen fjärmar sig ifrån sina närmaste och inte verkar fatta vari julens hemligheter ligger.
Jag tycker ändå att han försöker, efter förutsättningarna. Eller? Och allt Señor Chuy ska ha gjort under resten av året som han inte ens verkar medveten om, hur fungerar det? Nej, man ska väl inte diskutera den interna logiken i en sådan här premiss… Men hur underhållande är det och hur mycket julstämning förmedlas? Till slut lyckas de få fram några kryddmått av det sistnämnda. Helt utan underhållningsvärde är det inte, men det ligger något bakvänt i att så stor del av tiden i en film som ändå vill föreställa en komedi, ägnas åt kollektivt missnöje, emotionell misär och en stadigt nedåtgående trend. Inte så att det helt saknas fyndiga idéer eller goda intentioner här. Men det känns som en överdrivet lång resa fram till förlösningen. Verkshöjdsfaktor: 2,5 av 5. Progressiv budskapsfaktor: 3. Julstämningsfaktor: 1,5.
Mer om ”Jul varje dag” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Djupdykningar i julfilmsfloden: ”Operation Christmas Drop” (2020)
2022-12-23, Johan LindahlHafa adai. En hälsningsfras som poppar upp med jämna mellanrum i ännu en av dessa upplyftande, men inte alltför tillkrånglade julfilmer som kanske gör bäst i att bedömas på sina egna villkor. Det här är Corny i Kubik, men sprider ändå just julstämning på sitt sätt.
Tillbaka till den korta språklektionen: språket är tydligen chamorro och talas i Mikronesien där ”Operation Christmas Drop” utspelas. Närmare bestämt verkar det vara Guam, en av de mer avlägset belägna amerikanska militärbaserna. Landet har ju ett antal hundra sådana utspridda över planeten. I det här scenariot är den berörda flygbasen av någon anledning nedläggningshotad, vilket verkar aningen osannolikt på grund av det strategiska läget. Detta faktum noteras för övrigt på filmens IMDB-sida, men det hade jag som alla andra redan räknat ut ändå. Dock, någonstans måste spänningen hämtas. Stängningshotet fungerar i det här fallet som en MacGuffin på Hitchcock-språk. Något måste få en en ambitiös ung singeltjej i tjänst hos amerikansk kongressledamot att skickas ut i Stilla Havet strax före julhelgen för att syna räkenskaperna och leverera en rapport som kanske sänker hela basen i oceanens djup. Spänningen stiger!
Givetvis guidas hon runt av basens egen hunk, en pilot med osedvanliga sociala kompetenser och avledningsförmåga så att hon inte ger dem nådastöten med sina noteringar till hemmafronten. Det börjar med bråk och slutar med barnvagn, som vi brukade säga på skolgården på min tid. Det kan bara finnas ett slut på det här. Även om den bokstavliga barnvagnen kanske inte hinns med redan i själva filmen. I processen kommer i alla fall unga ambitiösa assistenten att lära sig mer om livet, osjälviskhet och vad nationens finaste folk egentligen sysslar med när de använder försvarets flygfän för att frakta förnödenheter till behövande på de olika öarna i området. Hunken är nämligen den mest godhjärtade och hjälpsamma herre du kan tänka dig. Ni kan ha sett honom i den där Viking-serien som Björn Bredsida eller något liknande, där han liksom de flesta andra i den serien i stort sett aldrig drar på munnen. Det får han i stället chansen att göra här vid upprepade tillfällen. Här smilar alla militärer regelbundet oavsett grad och rang, medan den svårflörtade besökarinnan tar lite längre tid på sig att lätta på förlåten. Hon har ett viktigt jobb att sköta, ett ansvar att fylla och press uppifrån att räkna ut var skattepengar kan sparas in.
Sade jag Corny? Det kommer med territoriet. Glättigt och tillrättat och i långa stycken en reklamfilm för den amerikanska militära maktens mest humanitära sidor - något som tydligen bygger på en verksamhet som verkligen bedrivs, vilket framgår av eftertexterna. Det var väl trevligt ändå? I marginalen kan vi se gamla trogna Virginia Madsen som den hårdhudade kongressledamoten. Liksom en snålsint och småtjurig borgmästare som påminner om, jovisst var han väl med i ”Battlestar Galactica” som ingenjör med problemfyllt privatliv? Allt som allt; en hyllning till familjen, oavsett om de är på distans eller nära, till laganda i julens ande, till förmågan att hitta genvägar och lösningar på alla praktiska problem samtidigt som man eventuellt hittar någon form av personlig tillfredsställelse för egen del. Verkshöjdsfaktor: Cirka 1,5 av 5. Propagandafaktor: 4,5 av 5. Julstämningsfaktor: 3,5 av 5.
”Operation Christmas Drop” enligt IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Drabbande drömliv i ”Djävulens tid”
2022-11-19, Johan Lindahl- Du låter inte orolig, Lucy. Du låter rädd.
Vargtimmen. Eller tiden där onda krafter ska vara som mest aktiva. Som i rysaren ”Besatt” jag vill minnas mig ha sett på bio för kanske 15 år sedan. Det där att vakna vid en tidpunkt när man inte har tänkt gå upp och sedan har svårt att somna om, är en verklighet för många av oss otrevligt regelbundet eller hur? Fenomenet utforskas kanske närmare i aktuella brittiska serien ”The Devil’s Hour” (eller ”Djävulens tid”).
Kan det ligga något mer bakom? Som för socialarbetaren Lucy. Hon dränks nattetid nästan konstant i drömmar, visioner eller rena hallucinationer. Drastiska sådana som slutar med raskt uppryckande ur sömnens tillstånd klockan 3.33. Som om inte vardagen vore nog, med konkreta samhällsproblem att konfrontera i tjänsten, en egen son som läkarna förgäves försöker diagnostisera för hans avvikande beteendemönster. och en del annat att bita i. I handlingen förekommer även en brottsplatsundersökande polis som själv lider av svårigheter att hantera synen av blod. Kan vara något av ett aber i det jobbet. Och så möter vi en mystisk inlåst man med bister blick. Ingredienser som kan passa i en standardmässig kriminalhistoria eller i något mer utpräglat skräckorienterat. Inledningsvis är det svårt att sätta fingret på precis vilken typ av serie det här ska vara. Ambitionerna spretar, på ett lovande sätt.
Jessica Raine är åtminstone omedelbart övertygande under omständigheterna som stundtals sömnlösa socialarbetaren och veteranen Peter Capaldi behöver inte visa sig många sekunder för att ingjuta respekt med sin behärskat råa intensitet.
Fler fasansfulla fakta om ”The Devil's Hour” från IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Amazon
Sent sedda: ”Line of Duty” levererar
2022-11-19, Johan LindahlSå omhuldad och stadigt omnämnd av, ja - ganska många - med så jämna mellanrum mitt i flödet av allt som släpps. Någon gång var jag bara tvungen att försöka se den från begynnelsen. Sedan vi efter en flytt fick några nya kanaler i utbudet har jag i perioder snöat in på utbudet hos Britbox. Framförallt lagväktarserien ”Line of Duty” som kretsar kring AC-12, en enhet för utredande av misstänkt beteende och rentav ganska grova brott begångna av poliser. Just det, utredare som utreder de egna. Inget säkert sätt att bli populär i kåren. Ett smutsigt jobb, men det måste göras.
Och visst är det här riktigt bra. Serien skapades av Jed Mercurio och sändes i sex säsonger med sex avsnitt var som standard mellan 2012 och 2021. Nu ligger jag långt efter, men befinner mig i slutskedet av tredje säsongen. Eventuellt kommer någon ihåg en annan liknande följetong från samma örike från tidigt 1990-tal, ”Between the Lines”, som jag åtminstone själv har positiva minnesbilder av. ”Line of Duty” är en mer uppskruvad, hetare 2010-tals variant på samma tema. Som vi vant oss vid med brittiska serier fladdrar bekanta ansikten förbi eller intar mer regelbundna roller. Från andra och tredje säsongen kan allestädes uppdykande Keeley Hawes framhållas för sitt ytterst mångtydiga porträtt av en kvinnlig polis misstänkt för inblandning i några kollegors våldsamma frånfälle. Skyldig eller inte? Noterbart är hur skådespelerskan som annars ofta föreställer fashionabla, karismatiska kvinnor här är demonstrativt ickeelegant och närmast asocial. Men som sagt, en person som omgivningen tenderar underskatta - på egen risk.
Något händer i alla fall i princip hela tiden. Berättandet bygger på ständiga förändringar, skiftningar i förväntningarna och insikten om att alla bär på något. Sanningen är väldigt sällan svart och vit. Den envetna ensemblen på AC-12 litar inte riktigt på någon i samhället i stort eller den egna kåren. Ibland inte ens på varandra…
IMDB levererar mer data om ”Line of Duty”.
Relaterat tema: Tema: Snutserier
Störtdykningar i strömningsfloden: ”Like Dogs” (2021)
2022-08-21, Johan LindahlKidnappad, inlåst i något otrevligt spartanskt utrymme och behandlad som en hund. Låter kul. Eller hur? Efter någon tid upptäcker unga Lisa att hon inte är ensam om att tilldelas hundmat och överhuvudtaget sakna alla de vanliga bekvämligheterna. Hur kan de olyckliga hjälpa varandra? Det här är introduktionen till ”Like Dogs”, en av många lågbudgetproduktioner som i strömningssammanhang framförallt poppar upp i menyn hos Amazon Prime Video och inte på så många andra ställen.
Ganska snart kommer en twist. Och några till. Eller åtminstone förvecklingar i handlingen, sådana som är nödvändiga för att det ska bli en handling. Så mycket kan sägas: filmen utspelas i anslutning till ett universitet där någon typ av experiment pågår. Filmen i sig ser också ut som ett verk av en examenselev på filmskola. Med begränsad budget, men ändå fler tekniska möjligheter än motsvarande filmstudenter skulle haft för några decennier sedan. Inte helt utan talang, även om manuset är högst ojämnt och växlar mellan sociologiska ambitioner och skräckestetik på ett inte helt bekvämt sätt.
Skådespelarinsatserna är (som man kan anta i sammanhanget) även de ojämna. Annabel Barrett i huvudrollen är efter omständigheterna den som bär filmen och klarar av att uttrycka tillräckligt mycket för att hålla den vid liv. I övrigt är det påfallande platt rakt över. Och man klarar sig definitivt inte från att kläcka ur sig en rad repliker med klyschvarning. Dessa tenderar att staplas på varandra mer frekvent ju längre allt pågår. Strängt taget blir allting kvalitativt sämre ju mer filmen rör sig in i välbekant skräckterritorium. Välvilligt uttryckt, är ”Like Dogs” synbart en film där ett gäng entusiaster visar att de vill upp genom att leka med formen och åtminstone starta med en idé som har viss potential, vilken sedan leder fram till en allt mer strömlinjeformad historia, trots alla försök att överraska. Men, det är ändå gjort med något slags glimt i ögat och som ett experiment i sig självt. Av personer som kanske kan utveckla sina talanger och sätta sig själva på kartan när de gjort sina, ursäkta, hundår.
Mer om ”Like Dogs” från IMDb
Smygande skrämsel i ”Severance”
2022-08-14, Johan LindahlDet här har vi väl alla velat pröva någon gång. Men vad blir konsekvenserna? ”Severance” har prisats ymnigt och känns som något man verkligen borde ge en chans. Även om inledningen är kryptisk och kräver koncentration. Premissen är ändå något som de flesta recensioner redan avslöjat: på en arbetsplats där man sysslar med någon form av datainsamling, har en avdelning kravet att minnena kapas. Delas upp. Genom någon form av kirurgiskt ingrepp (eller vad de nu egentligen gjort) kan de berörda analysarbetarna enbart komma åt sina minnen från arbetet just på arbetet - och resten av livets alla intryck under resten av livet utanför arbetsplatsen.
Bara alla frågor om hur, när, varför och överhuvudtaget om det logiskt går att få ihop konceptet, tarvar förklaringar. Alla kan givetvis inte serveras direkt eftersom det vore dramaturgiskt otacksamt. Serieinledningen smyger sig slugt framåt och släpper ifrån sig bit för bit av informationen vi kan behöva. Om jag inte är säker på att den sterila inredningen och kliniska karaktären under de första 20 minuterna fångar mig fullständigt, är jag ändå fast efter en dryg timme när första episoden klockar in med en ganska betydande ledtråd alldeles i slutsekunderna.
Är det science fiction? Metoden ifråga är något som jag antar ännu inte har praktiserats i ett civiliserat samhälle, men vad vet jag egentligen? Med vardagsmiljöer som ser väldigt nutida ut och arbetsstationer som närmast doftar retro så är samhällsbilden splittrad. Exakt när ska det här föreställa? Splittrade är alltså även sinnena eller åtminstone den cerebrala delen hos utvalda personer som kanske bara är delar av ett experiment, kuggar i ett hjul och förs bakom ljuset av mörkrets krafter. Som det brukar vara i mer konspiratoriskt lagda berättelser. Idén är i alla fall akut intressant. Och den allmänna atmosfären, närmast nedskruvad och melankolisk i ett dystert vinterlandskap utanför kontorskorridorerna, ser väldigt genomtänkt ut. Jag hoppas att allting som ser exakt uträknat ut för att uppnå sitt syfte verkligen är det. Här finns potentialen till en story med smygande skrämselförmåga om en eventuell kommande framtid där vi lämnar över mer ännu kontroll till andra än vi redan gjort.
Mer om ”Severance” från IMDb
Relaterad film: Severance - säsong 1
Mike Myers blandar högt och lågt i ”Pentaverate”
2022-08-14, Johan LindahlHello Mike! Det var ett tag sedan vi sågs, eller? Är det bara en illusion att Mike Myers varit fullständigt frånvarande från showbusiness i sådär ett decennium? För ett antal år sedan tycktes han vara överallt, men en fiaskostämplad komedi om en guru anses ofta i svepande ordalag ha ruinerat hela hans karriär. Mannen bakom ”Austin Powers” kan vara väldigt rolig. Eller sikta för lågt och falla platt. Ojämn, kort sagt. Hans styrkor och svagheter manifesteras om vartannat under de inledande avsnitten av senaste skapelsen ”The Pentaverate”.
Ett hemligt sällskap, som bara inbitna konspirationsteoretiker tror verkligen existerar. Men det gör de. Och de säger sig åtminstone vara trevliga! Även när de ska lösa världens stora problem. Sedan grundandet under medeltiden har de alltid befunnit sig utom allmänhetens synfält. Nu behöver de en ny medlem och kidnappar en forskare vars död de fejkar på ett mindre smickrande sätt, av någon outgrundlig anledning. Flera av skämten är i princip bara ursäkter för Myers att slå under bältet. Kanske lite för ofta. För den andra halvan av konceptet där han driver med sitt kanadensiska hemlands lillebrorskomplex gentemot USA, och med amerikanerna av delvis motsatta skäl, liksom användandet av Jeremy Irons som förklarande speakerröst och andra cameos som krydda på moset, där finns poänger.
Själv spelar Myers som vanligt flera roller parallellt, dels som hjärntrusten i det hemliga sällskapet men även som en äldre medelmåttig journalist på en lokal kanadensisk TV-station. Han är på väg att pensioneras men kämpar för att behålla det enda han säger sig ha kvar i livet, genom att ge sig ut på jakt efter sanningen om ett möjligt scoop som han får sig till livs av just en hängiven konspirationsteoretiker. Högt och lågt i kombination kan fungera och generera stor humor - tänk bara på Monty Python - men riktigt på den nivån rör sig inte ”Pentaverate” så här långt. Efter de tre avsnitt jag tror mig ha sett hittills kan det här både lyfta och sjunka snabbt eller successivt.
Fakta i målet om ”Pentaverate” via IMDb
Relaterat tema: Tema: Originalproduktion från Netflix
Fasaväckande fanor i böljan blå - komediversionen
2022-07-17, Johan LindahlTydligen har han funnits på riktigt. Måste kolla det där vidare. Aristokraten Stede Bonnet, som under piraternas guldålder några hundra år tillbaka i tiden i Västindien skaffat sig ett eget skepp och en besättning och ger sig ut för att röva. Utan att veta riktigt hur man gör. Åtminstone som det framställs i den här starkt skruvade historieskrivningen. Han verkar inte ens ha lust att utöva det våld som krävs i sammanhanget. Men genom diverse olyckshändelser och oväntade vändningar dras han in i det dödliga allvaret och kommer dessutom i kontakt med en av de mer beryktade karaktärerna i sammanhanget, herr Blackbeard himself. Just det, serien heter alltså "Our Flag Means Death", om jag glömde nämna det.
Alltså, den möjligen sämsta sjörövaren i historien konfronteras med en av de bästa, om vi ska ranka dem i ren kompetens. Det är lite lojt, men behagligt halvanarkistiskt, inte hysteriskt hyperroligt hela tiden men ändå med en ganska konstant leverans av parodiska iakttagelser kring livet på sjön under en legendarisk era. Hittills har jag väl sett ungefär fyra avsnitt och serien börjar hitta sin form. Framför allt har Svartskägg kommit in i handlingen på allvar, spelad av regissören Taika Waititi som emellanåt även visar sig framför kameran i roller man kanske inte skulle vänta sig.
En räddhågsen klädsnobb (Stede Bonnet alltså) som fruktar sin besättning mer än de fruktar honom, men ändå dras till äventyret och i tillbakablickar visar sig ha haft ett trist, händelselöst familjeliv och verkar allmänt föraktad av hela sin omgivning. Något radikalt kände han sig tvingad att göra - och så här blev det. Var det en bra idé? Och räcker det till en serie som kan lyfta högre än det lättsamt syrliga lågtempogunget i böljan blå som dominerar inledningsvis? Kan det bli en ”Black Sails” med samma kaliber fast i komeditappning? Helt hopplöst är inte företaget i alla fall. Hittills.
Basfakta och annat om
Relaterad film: Our Flag Means Death
<< Tidigare 10 Nästa 10 >>
