Fast igen med Fassbender som förälskad fältspanare i farligt falskspel
[ 2026-09-27 , Johan Lindahl]
Är det fortfarande värt att diskutera om det var en bra idé överhuvudtaget? Att göra en ny anglofil, eller specifikt amerikansk version med London som bas, av den franska mer eller mindre sensationella spionageserien ”Falsk identitet”?
Jo. Första säsongen av ”The Agency” på SkyShowtime lyfte allt efterhand. Ett rejält momentum med en dramatisk avslutning i österled. Och genom allt löper frågan om Michael Fassbenders karaktär är en överlöpare, en typ av förrädare eller vad han nu egentligen är. Han har klarat av att jobba under press mer än de flesta. Men kärleken till en kvinna på arbetsfältet har krånglat till situationen och även tillbaka i London. På högkvarteret fortsätter den situationen att röra om i hela hans existens, professionellt och personligt. Ett scenario i princip hämtat från den franska förlagan. Men den här omtagningen lyckas i stora drag ändå med strategin att snylta ingredienser därifrån och skruva till dem. Ensemblen är fortfarande enastående - förutom Fassbender syns Jeffrey Wright, Richard Gere och Jodie Turner-Smith med flera.
Det är givetvis inte en förbättring av originalet. Men det är fullt tillräckligt bra. Och kräver koncentration. Nu med starten av andra säsongen där jag hittills bara hunnit med ett par avsnitt, befästs behovet av att faktiskt inte flacka med blicken eller ha för mycket annat i tankarna. Små detaljer gör stor skillnad här. Mer än i många andra serier, skulle jag spontant säga. Mycket ligger i orden, i små delikata ordvändningar, eller i insikten i vad som inte sägs rakt ut, liksom de förstulna blickarna och kodspråket, de inbyggda intuitiva tolkningarna som folk i den här branschen rimligtvis måste utveckla efterhand i kommunikationer och interaktioner internt. Nu fortsätter i stort sett utvecklingen från första säsongen, med kopplingar till såväl Ukraina som Iran och Sudan. Med mera. Och jag verkar vara fast. Igen.
