Okonventionella terapimetoder med Nicole Kidman i ”Nine Perfect Strangers”
[ 2022-04-29 , Johan Lindahl]
Var det en lysande idé att Nicole Kidmans karaktär skulle vara ryska, med en typ av mer eller mindre uppenbar accent som möjligen gör henne mer synbart excentrisk och lätt mystisk, men inte nödvändigtvis mer genuint intressant? Bara en fråga. Nej, det är inte så att jag i nuläget är ute efter att bojkotta absolut allt ryskt i kulturväg. Oavsett vad landets ledarskap för närvarande är ansvariga för. Frågan är mer övergripande: den här serien vill göra flera saker samtidigt. Ingenting blir väl riktigt 100 procent, men ”Nine Perfect Strangers” (i Sverige visad av Amazon Prime) går ändå i mål efter åtta avsnitt med mestadels positiv eftersmak.
De har inte direkt slarvat i rolltillsättningen och händelserikedomen är det heller inget fel på. Den absoluta trovärdigheten kan diskuteras och det centrala budskapet om vad som krävs för att verkligen lära känna sig själv och starta om på ny kula lämnar sina kvardröjande frågetecken. Något kan man väl ändå lära sig här, vid sidan av att det i första hand har ett underhållningsvärde. I stort sett allt utspelas på en lantligt belägen retreat under ledning av en kvinna som definitivt bär på sina egna hemligheter. Besökarna är alla mer eller mindre traumatiserade och tycks handplockade ur en hög med ansökande. Väl där möter de ett hälsoregemente och en metodik som nog inte tillhör det fullt genomsnittliga i branschen. Frågan är om det fungerar och har avsedd verkan? Och vilka etiska barriärer som korsas när husfrun Masha (alltså Nicole Kidman), skruvar upp tempot i handlingsplanen - ibland trots medarbetarnas uttryckliga tveksamheter.
En av hjärnorna bakom serien är David Kelley som med förkärlek skildrat advokater i olika serier genom åren men även varit inblandad i sådant som ”Big Little Lies” ganska nyligen. Av detta kanske vi kan förvänta oss lite vad som helst. Kärnfrågan är troligen var balansen går mellan det lättsmälta och det mer eventuellt djuplodande. Och den frågan är fortfarande svår att besvara efteråt. Vad är realistiskt, vad är pseudovetenskap och har någon brytt sig om att bestämma vad som är vad? Nej, man kanske inte ska grubbla alltför många timmar över sådana detaljer. Det har sin tjusning i att se de här skådespelarna matchas mot varandra, oavsett logiska luckor och emotionellt inkonsekventa lösningar på de flesta problem som skildras.
