”La casa de papel” - regent i rutan just nu?
[ 2020-05-03 , Johan Lindahl]
Spanien, den nya stormakten? Tja, i den verkliga världen är det kanske Kina som lite paradoxalt kommer att dominera oss alla inom en snar framtid. Eller Indien. Just nu är det oklart på grund av alla försåtliga förändringsfaktorer, synliga och osynliga. Låt oss återgå till TV-världen. Och det fenomen som började med en avancerad kupp mot spanska myntfabriken. Eller kanske snarare sedelpressverket. Nu har vi hemmavid precis avslutat del fyra av ”La casa de papel”. Och, om någon trodde att det här skulle innebära slutgiltiga räkenskaper för den tråd de spinner just nu, så är det inte riktigt så. Någon form av fortsättning är av nöden. Verkligen.
Hur och när de olika omgångarna av serien har matats fram hittills, kan verka en smula förvirrande. Enklast uttryckt berättade de två första sjoken om inbrottet i Myntverket medan del tre och fyra kretsar kring en kupp mot Centralbanken, inklusive flitiga tillbakablickar. På det viset kan man hålla igång både de levande och döda aktörerna. Och påminnas om att nu när Spanien blivit allt mer synligt i alla fall på Netflix, så finns här ett antal skådespelare vi här uppe för några år sedan knappast kände igen ansiktena på, men nu tycks finnas överallt. Och om inte annat fortsätter ”La casa…” vara världens kanske mest intensiva televiserade TV-story just nu. Ett experiment som bara växt och nyligen belönats med en dokumentär på Netflix i egen rätt. Där framgår processen från en spansk angelägenhet på väg mot nedläggning till oväntad internationell succé tydligare.
Att försöka återge och sammanfatta vad som har hänt hittills är inte så meningsfullt i sig. Jag har skrivit några rader om serien förut. Men det som är slående och fortsätter vara signifikant är tonläget. De hysteriska kasten mellan bombastisk action och intimare ögonblick. Den bitvis infernaliska nervpressen och insikten om att vi kollektivt lockas heja fram ett gäng rånare som visar alla möjliga personliga brister och inte lyckas hålla sams inom gruppen heller. Samtidigt en skildring av skepticism mot staten och dess befogenheter, vilket möjligen utgör en del av attraktionskraften. Vad är det exakt som gjort serien så stor? Och som gör att den oförhappandes dyker upp i konversationer med personer ur olika generationer och bakgrunder? De har hittat ett tilltal som är svårt att föreställa sig skulle fungera i en svensk eller för den delen amerikansk produktion - till att börja med. Min huvudsakliga personliga invändning är fortfarande att det kan bli för nervpressande. När allt skruvas upp till max kan det ha långsiktiga effekter på hälsan. Och hur länge kan de hålla igång detta?
