Vad göra när superhjältar förstör ditt liv? Viktig existentiell fråga behandlas i ”The Boys”
[ 2019-09-29 , Johan Lindahl]
Superhjältar. Visst älskar vi dem alla? Tja, somliga mer än andra. Ganska många miljoner är ändå engagerade i den till synes aldrig sinande ström av superhjältesagor som sprids, cinematiseras och strömmas ut över världen. Själv kan jag hysa en viss mättnadskänsla och har… eh… inte ens sett de två-tre senaste ”Avengers”-filmerna. Kanske ska jag råda bot på det förhållandet någon dag, kanske inte. Om någon av er som gjort det händelsevis råkar avslöja något av den senare händelseförvecklingen i min närhet någon gång så är det en förlåtlig försyndelse.
Men finns det ett sätt att förnya genren och ge den nytt syre? Kanske har ”The Boys” ett svar på det. Här är en hel armé av extremkraftbegåvade individer uppsatta på piedestal av samhällsapparaten och monetariserade genom korporativa krafter. Men fullkomliga är de knappast. Och frågan är, står de över lagen? Efter en personlig tragedi förorsakad av en populär påtagligt snabbspringande snubbe börjar en ung elektronikbutiksexpedit fatta vrede och leta efter ett sätt att kanalisera den. Men han är knappast en naturligt heroisk typ och behöver en skjuts, vilket också kommer i form av en superhjältehatande FBI-agent. Åtminstone presenterar han sig som en sådan. Samtidigt har en ung tjej fått sitt livs chans. Accepterad på grund av sina speciella gåvor att bli en del av de sju stjärnorna i superhjältarnas egen styrelse när en av trotjänarna går i pension. Ungefär. Hon hinner snabbt bli desillusionerad. Överhuvudtaget framgår snart att många av de ganska ymnigt förekommande specialbegåvningarna har uppenbart problematiska personligheter och inte riktigt lever som de lär.
Seriens pilotavsnitt följer, som en konsumentupplysning, inte de vanliga genrekutymerna (med undantag för ”Deadpool”) att lägga sig på en självcensurnivå i linje med PG-13 i amerikansk biografterminologi. Här är det bitvis mer barnförbjudet innehåll. Som inte behöver vara av direkt våldsam natur, för att förtydliga. Sexuella referenser är legio. Svordomar förekommer. Cynismerna haglar. Samtidigt etableras viss värme i en inledning med skiftande temperament och stämningslägen men som ändå lovar en del inför fortsättningen. Själva titeln… Ja, vad säger den om innehållet egentligen? Kanske framgår det klarare längs vägen.
