Stämmer succéstämpeln för ”Störst av allt”?
- Vår familj tar inte ut soporna. Vi har folk som gör det åt oss.
De säger sådana saker här. Det rör sig om förmögna familjer, till största delen. Enprocentare, åtminstone somliga av dem. Borde de ha några problem överhuvudtaget? Troligen inte. Har de det ändå? Uppenbarligen. I en premiss snarlik den från spanska ”Elitskolan”, aktuell på Netflix ganska nyligen, har nu svenska originalserien ”Störst av allt” (alternativtitel ”Quicksand”) på samma streamingservice fått försvarlig uppmärksamhet, i alla fall i svenska medier. En skolskjutning har inträffat. Men vem har egentligen gjort vad? När bakgrunden rullas upp möter vi alltså hushåll med medelinkomster några kilometer över genomsnittet, men samtidigt ungdomar med påtagligt kantstött självkänsla och lättledda varelser i olika åldrar.
Det går undan. De två första avsnitten i den här miniserien har vi hemmavid betat av på en kväll och ja, det är spännande. Oundvikligt vill man fortsätta få reda på hur allt ledde fram till katastrofen och vad som ruvar under ytan hos personer som är så unga och borde ha alla förutsättningar att lyckas i livet. Liksom chockade föräldrar som verkar ha förskonats från att möta allvarligare samhällsproblem förut. Vilda föräldrafria fester i lyxvillan där drogerna flödar fritt. Svartsjuka och spirande splittring mellan vänner. Här får vi lite av varje av de där användbara och därför ofta använda ingredienserna. Vi har slutet, men vi har inte facit i hand än. Åtminstone inte jag, men jag tänker givetvis inte tala för alla dem som redan hunnit sluka serien i sin helhet. Hur många som verkligen gör det är svårt att säga, eftersom Netflix inte offentliggör sådana siffror, men det är i alla fall fullt möjligt att vi här ser en svensk serie med ’international impact’ i olika avseenden. Vad det gör med Sverigebilden utomlands är en annan sak, men vi har ju arbetat hårt att på att sänka den med SweCrime-genren under ett antal år, så det här kanske inte gör så stor skillnad…