Musik och mystik matchar varandra i ”Coco”
[ 2018-03-04 , Johan Lindahl]
Alla talade svenska. Vi hade hoppats kunna se den på originalspråk, vilket i det här fallet är engelska. Eller kanske borde vara spanska, men det är ju en amerikansk produktion. I småstadsvimlet har de svenskdubbade visningarna dock blivit snart sagt det enda alternativet. Så. En lördag eftermiddag i sällskap med ett antal barnfamiljer blev det av.
Och den här hyllningen till mexikansk folklore är en frejdig, fartfylld och färgglad historia. Trots eller tack vare att en stor del av handlingen utspelas i dödsriket. Här presenteras nämligen en ganska glättig och glittrig metropol på andra sidan graven. Men det finns ändå problem att lösa och filmen närmar sig många mörka platser.
Miguel är en ung pojke som växer upp i ett hushåll där skomakeriet är upphöjt till ett kall. Däremot, som han säger, är de kanske Mexikos enda musikhatande familj. Något har hänt i det förflutna som orsakat ett traumatiskt förhållande till den ädla tonkonsten. Allt utövande av densamma har strikt förbjudits. Men Miguel är lite av en rebell och försöker ändå. När det är dags för högtiden ’De dödas dag’ så försöker han slå sig in på den lokala talangjakten för att kunna bryta sig in på den bannlysta banan, kosta vad det kosta vill. Men med sin enda gitarr sönderslagen av upprörda familjemedlemmar är det svårt att släppas upp på scen. På lite mystiska och svårförklarliga vägar som ändå hänger ihop med filmens egen logik, travar han i stället över bron till den andra sidan...
För att sedan förstå alla referenser till folktro och föreställningsvärlden som skildras kan det vara en fördel med en mexikansk fru att fråga efteråt. Som jag råkar ha. Det finns traditioner som går tillbaka till tiden före den spanska invasionen. Synkretism och olika föreställningar där katolicism och andra idéer om eftervärlden kombineras. Inte minst vikten av att komma ihåg de avlidna för att de inte ska förintas helt och hållet. Framför allt är det här kanske en historia om hur man håller sig till familjen. Varför det blir som det blir. Hur man kan förenas igen på outgrundliga vägar.
Och, eftersom ni undrade: ”Coco” fungerar faktiskt bra även med svenska röster. Förvånansvärt fint. Men jag hoppas återkomma vid senare tillfälle med synpunkter på en engelsk- eller spanskspråkig version. Bara för att.
