Familjen är värre (2004)
Allt fortlöper inte smidigt
”Släkten är värst” var inte 2000-talets mest sofistikerade familjeskildring, men den var väldigt ofta oemotståndligt kul. DÅ skulle stackars Gaylord ”Greg” Focker (Ben Stiller) vinna sin blivande svärfar Jack Byrnes (Robert De Niro) godkännande under en händelserik helg på bortaplan och ständigt i underläge. Efter många och men för livet överlevde han prövningen, som inkluderade för detta CIA-mannen Byrnes lögndetektortest, vattenvolleyboll i alldeles för snäva badbyxor och en smash som bara i sig kunde varit direkt dödande för förhållandet, en kruka med stoft som mötte ett oblitt öde och så det där ständigt uppdykande, alldeles för ambitiöst uppfostrade kattkräket... till exempel.
NU återstår att övertyga respektive föräldrar om att deras gener kan samsas i samma pool. Även om fyra år gått sedan förra filmen släpptes får vi föreställa oss att det bara rör sig om några månader, ungefär. Så superoverachievern CIA-Jack ställs öga mot öga med familjen Focker, närmare bestämt före detta advokaten Bernie med fru sexterapeuten Roz på de senares hemmaarena, ett idylliskt men knappast minutiöst organiserat residens i Florida. Där har vi extremerna, medan den mer moderat profilerade fru Byrnes, dottern Pam (det vill säga Gaylords fästemö) och så Gaylord själv fruktar för följderna av konfrontationen.
Inte oväntat förlöper inte allt smidigt när familjen Byrnes anländer i en bepansrad buss till Fockerland med flower power-andarna fortfarande närvarande. Ena familjen har som bekant en katt (alltför intelligent) och den andra en hund (alltför...villig). Och så är Jack barnvakt för sin dotterson (med andra ättlingar) och drillar den lille bortom alla handböckers pedagogiska gränsdragningar. Som grädde på moset har fästfolket en hemlighet som helst bör undanhållas di gamle till dess helgen är över. Dessutom: paret Focker må ha många goda sidor (som framhävs i förhållande till Jacks rigiditet) men de är mardrömmen för vilken utflugen avkomling som helst när det handlar om färgstarka barndomsanekdoter.
Allt går undan och personerna är så livligt utformade att det duger även med lättköpta knep som halkolyckor, olyckliga (fysiska) krockar och hundar som spolas ner i klosetten för att fortsätta vara underhållande. Ungefär som jag minns föregångaren; rått men hjärtligt, ofta under bältet men med viss finess och stolt inställning till den här formen av fars. Det slår inte över i ren lyteskomik utan bygger på beteendemönster som går till överdrift och möter sin motpart.
Dustin Hoffman och Barbra Streisand, i synnerhet, glider in i sina nystöpta roller med glad 'gimme some love'-attityd och ger en behövlig blodtransfusion till ett koncept som kunde ha fastnat i rena repetitioner av det vi redan sett. De två gör drygt 48 procent av filmens underhållningsvärde i stort sett själva. Av en intervju med ensemblen i Empire nyligen kan man lätt få intrycket att ett hushåll med Hoffman, Streisand och Stiller i mycket väl skulle kunnat fungera ungefär som här. Eller också höll de sig bara ”in character" under hela utfrågningen. Streisand har ju inte sysslat med film på en halv evighet, men verkar inte direkt lida av ringrost.
Filmen blir, inte helt chockartat, lite väl soft i kanterna på slutet för att ingen ska lämna salongen i missmod, men vägen dit är trots allt en stunds familjerelations- och kulturkrockskomik som stryker åtminstone delvis mothårs. Det är strömlinjeformat men med en del insydda iakttagelser av USA:s inneboende samhällsynsspänningar. Den följer också upp "Something's gotta give” med sin enfas på levande lustar även i övre medelåldern. Framförallt är det dock vad det ser ut att vara, vad trailern utlovar och vad "Släkten är värst” var: avväpnande roligt för ögonblicket. Ganska många ögonblick, faktiskt.
Avdelningen oundvikliga frågor i sammanhanget: Nej, Owen Wilson kan inte hålla sig borta, men Tim Blake Nelsons ungefär lika korta inhopp ger mer valuta för penningen. Och var placerar sig filmen på Stiller-skalan anno ifjol? Om jag räknat rätt hade han en bärande roll i fyra filmer förra året och det här hamnar om inte annat på medaljplats i den ligan. Är inte det en tung merit så säg ifrån. Jag tar inte illa upp.
© Johan Lindahl
2005-03-12
Originaltitel: Meet the Fockers
USA, 2004
Regi: Jay Roach
Med: Blythe Danner, Barbra Streisand, Ben Stiller, Robert DeNiro, Dustin Hoffman m.fl.
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2005-02-04
Relaterat: Släkten är värst (2000)
