Spider-Man 2 (2004)
Slem har aldrig varit stiligare
”Hero - it's a nice boy notion that the real world's gonna destroy. You know it's a Marvel comic book saturday matiné fairy tale boy...”. Jag känner ibland frestelsen (och faller som synes vid vissa tillfällen för den) att citera Steve Taylor, en artist som under 1980- och 90-talen gjorde några fantastiskt bra skivor - som de flesta av er förmodligen aldrig hört eller ens hört talas om. Raderna ovan kommer från låten "Hero", anno 1984, och anledningen att den dök upp så lämpligt i minnet nu är inte mer långsökt än att jag råkade lyssna på den i mp3-spelaren strax efter att jag sett ”Spider-Man 2". Drömmen om hjältestatus och odödlighet är... nej, nog filosoferande om detta. Texten om "Troy” innehöll tillräckligt för att fylla min kvot på området i alla fall några veckor.
Av olika anledningar läste jag sparsamt serietidningar i unga år och när det hände var det oftare Fantomen än Marvel Comics utbud jag plöjde igenom. Jag har ganska dimmiga uppfattningar om vad som gjorde just Spindelmannen speciell och attraktiv för en uppenbarligen ganska stor läsekrets. Men jag tror att jag börjar förstå. Första filmatiseringen med Tobey Maguire i huvudrollen hade tre avgörande beståndsdelar i sammanhanget: den hade storyn, den hade karaktärerna och den hade effekterna. Uppföljaren har kort sagt samma kvaliteter och lite till. De dilemman som målades upp i förra filmen fördjupas - jo, jag vill nog använda det adjektivet - här. Peter Parker är en hjälte att engageras av och lida med. Vardagens bortkomne student och ströjobbare med enkel bakgrund och oförstående omgivning tvingas hålla tyst om sina hemliga talanger, som han aldrig bett om. Det är en del av hans offer.
Framförallt brinner det i lungorna av längtan att få avslöja allt för Mary-Jane (Kirsten Dunst). Han vill ha henne och hon vill väl också, men det går ju inte. Eller gör det? Och hans bäste vän Harry är också Spider-Mans svurne fiende efter vad som hände i Ettan. Det är en fördel att ha sett den, givetvis, men inte obligatoriskt för att ha behållning av den här filmen. Den följer en jämn formkurva med bra balans (det här låter torrt och akademiskt, men i alla fall) mellan actionsekvenserna och de känslomässiga etableringsmomenten däremellan. Det är en klyftigt sammansatt, rik och fyllig äventyrshistoria med själ innanför muskelmassan.
Peter tvivlar på sitt kall och och när de extraordinära förmågorna sviktar förstärks grubblerierna. Kanske är det dags att lägga trikåerna på hyllan för gott och bara vandra stadens gator fram som en vanlig ung man, hinna gå på lektionerna, levererera pizzorna i tid för att säkra extrainkomsterna och så naturligtvis ha tid för sin käraste... eh...väninna, Mary-Jane, som verkar vara på väg att förlora sig åt en annan. Livet leker inte längre, om det någonsin gjort det. Men, som traditionen bjuder, ännu en genial vetenskapsman har begått ett ödesdigert misstag, blandat osunda vätskor och fastnat i klorna på sin egen skapelse som nu hotar jämna åtminstone halva stan (det vill säga New York) med marken. Det betyder utmaningar som att få kontroll på gigantiska eldklot med nukleära egenskaper (fysik och kemi var aldrig mina starkaste ämnen i skolan, så skärskåda inte den här meningen alltför nitiskt) och att stoppa skenande tunnelbanetåg. Bland annat. Och så var det det här med Harrys hämndbegär då.
Skurken, det monstruösa missfostret, presenteras liksom i föregångaren med de mänskliga drag som även överbegåvade forskarnaturer har, vilket är en fördel. Filmen faller tillbaka på den klassiska modellen från "Den osynlige mannen” och framåt, med den givna undertexten att högmod leder till fall och även de bästa intentioner kan slå över i katastrof när man gapar efter allför tjocka ben. Men drömmen om billig energi i överflöd för alla och envar är väl en drivkraft som många av oss är beredda att kalla ett godtagbart motiv för att ta lite risker utöver det vanliga... eller?
Alfred Molina ger den här skurken, Doc Ock, den nödvändiga tragikomiska dimensionen som i dialogerna mellan skaparen och hans oregerliga skapelser, de mordiska metalltentaklerna med direktkoppling till hans hjärna, påminner om Gollum i "Sagan om ringen". Det blir ännu mer resonans i botten på grund av den inledande presentationen av forskaren och hans fru, dessa tvillingsjälar vars familjelycka är dömd att krossas av överambitionens krafter. Tobey Maguire utstrålar å sin sida den ambivalens och sårbarhet som behövs för Spindelmannen och det är svårt att se någon annan fylla ut den kostymen, vilket sägs ha varit väldigt nära att inträffa. Kirsten Dunst är charmig utan att vara bildskön, hävdar jag (medan en person i min omedelbara närhet menar att hon helt enkelt inte är särskilt snygg och dessutom "talar som Carola”).
Till de komiska tillgångarna i filmen hör Mr Jameson, chefredaktören för the Daily Bugle. Han är raljant, kolerisk, i stort sett såväl samvets- och ryggradslös men machiavellianskt målmedveten - kort sagt inte helt orepresentativ för sin yrkeskår, de som basar över vad som skrivs men inte skriver så mycket själva. En liten fråga, dock; hur ofta kommer dagens redigerare in till chefen med dagens planerade förstasida i klippt-och-klistrad form i stället för en utskrift direkt från datorns layoutprogram?
En annan marginell invändning är att Sam Raimi och manusförfattarna velat reda ut för många relationer den sista halvtimmen. Vi kanske får för många frågor besvarade, med tanke på det allt annat än subtila upplägget för en tredje del. En sådan lär säkerligen komma om drygt två år, eftersom "Spider-Man 2” knappast kommer att dra in mindre kosing än den kostade att göra. Och nu är det möjligen dags att oroa sig. Bevismaterial: Batman-konceptet höll för två filmer, så länge Tim Burton själv höll i trådarna, men sedan... Men jag ska inte måla några svarta skräckinjagande silhuetter på väggen och ta ut sorgen i förskott. Just nu kan vi glädjas åt en sällsynt spänstig kombination av lekfullhet och livsvisdom i läckra röda gullband. Slem har aldrig varit stiligare.
© Johan Lindahl
2004-07-12
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Spider-Man 2
USA, 2004
Regi: Sam Raimi
Med: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Alfred Molina
Genre: Action, Drama, Romantik, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-07-07
Teman: Superhjältar
Relaterat: Spider-Man (2002) Spider-Man 3 (2007)
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
