Dogville (2003)

Trier testar tittaren, igen

Andras utsatthet kan ta fram både det bästa och det sämsta hos människor. Det är i korthet vad Lars von Triers "Dogville" handlar om.

Att den är inspelad helt och hållet i en studio där streck på golvet markerar gatorna och en ensam vägg kan representera ett helt hus är både något man skulle kunna vänta sig av Trier och en djärv chansning, särskilt med tanke på att filmen närmar sig tretimmarsstrecket. En trygg, allvetande berättarröst i form av John Hurt guidar oss in i staden Dogville och Dickenska skyltar berättar vad som komma skall i nästa kapitel, utan att säga hela sanningen. Det andas experimentlusta och samtidigt känns det oerhört bekant. Med den klassiska musiken känns det ibland som en teatervariant av "Barry London".

Det är hur som helst en chansning som fungerar, i så måtto att man i efterhand inte minns minimalistiska kulisser utan människor. Svaga människor, en och annan halvstark och en urstark.

Temat är personligt ansvar - huruvida svaghet och det ganska breda begreppet "bara människa" är en ursäkt för ens gärningar. Jag ska inte säga att filmen ger ett entydigt svar, vare sig indirekt, direkt eller i den mörka ironins form, men helt klart kommer personer i filmen fram till hur de ställer sig i frågan och agerar därefter.

Depressionseran i USA. Tom (Bettany) lever på sin fars pension en ganska bekväm tillvaro i isolerade ministaden Dogville bland klippiga bergen. Han när författardrömmar och analyserar frejdigt det begränsade men intressanta utbudet av karaktärer i sin närhet och känner sig samtidigt manad att vaka över invånarnas moral och etik. Ett problem, menar han, är att människorna inte förmår att acceptera gåvor. Att Grace (Kidman) på flykt undan skumma typer dyker upp i deras stad är i hans tycke just en gåva och blir ett perfekt test av deras medmänsklighet. I en blandning av lek, ansvarstagande och spirande förälskelse ger han sig den på att få staden att acceptera henne och skydda henne och nyttjar härtill hela sina insikt i invånarnas psyken.

Han är en ganska sympatisk figur, trots den påfallande arrogansen, och verkar mena väl. Invånarna är till en början reserverade men blir efter hand mer mottagliga, samtidigt som man som tittare lär känna dem och kan uppskatta deras egenheter. Trots oron över att polisen, troligen på gangstrarnas uppdrag, spikar upp efterlysningsaffischer på kyrkporten så blir Grace alltmer en naturlig del av staden. Hon får vänner. Det blir bara bättre och bättre, rent ut sagt.

Man åser detta med stigande oro. Rätteligen så, ska det visa sig.

Handlingen åsido, som jag inte vill avslöja mycket mer om, kan man säga att tre timmar i denna Sims-artade låtsasstad förflyter relativt snabbt och att pulsen inte tillåts ticka på i lugn takt särskilt långa stunder, givetvis tack vare skådespelarna. Förutom skickliga Paul Bettany och Nicole Kidman, som envist fortsätter att imponera, så finns här gott om ädel adel, bland annat i form av gamla Bergman-favoritskan Harriet Andersson och Lauren Bacall.

Här finns typiska von Trier-element, som Den Stackars Kvinnan och den handkamera han så entusiastisk och alltmer moget brukar. Men saker är inte alltid som man tror och inte minst slutet är ganska rejält annorlunda mot vad man kunnat ana, och ruvar dessutom på en av de styggaste repliker jag hört på film på mycket länge. Guldhjärtas dagar är över och en ny era/trilogi är påbörjad.

Dogville är snubblande nära en femma. Idéerna och berättelsen är dock varken nya eller utforskade till perfektion här, och utförandet inte en så oundviklig del av berättandet att det tillför någon magisk extra dimension till filmen. "Dogville" är snarare en film som trots, inte genom, sin form provocerar och skakar om en på ett sätt som ytterst få filmer i år ens funderat på att göra. Den liksom nitar en på käften för att se hur man reagerar och behandlar samtidigt tittaren lite på samma experimentella sätt som Tom behandlar sin hemstad - eventuellt ansvarslöst men med den blandning av analyserande intellekt och goda avsikter som i slutändan är det stoff som ofta gör intressant konst.

© Anders Lindahl
2003-09-09

Spoiler

Originaltitel: Dogville
Danmark / Sverige / Frankrike m.fl., 2003
Regi: Lars von Trier
Med: Nicole Kidman, Lauren Bacall, Stellan Skarsgård, Harriet Andersson, Paul Bettany, James Caan, m fl

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2003-09-12

Relaterat ur russinbloggen
2003-04-23: Dogville tävlar i Cannes
2009-03-14: Från mörkret stiga vi mot...

Sök