Mea Culpa (2024)
Inte mycket nytt under den snedsneglande solen
Relativt ung och ambitiös kvinnlig advokat med synliga spänningar i äktenskapet åtar sig ett besvärligt fall. Kanske på grund av att hon helt enkelt behöver inkomsterna. Livet har blivit komplicerat. Hon ska försvara en känd konstnär, misstänkt för ett ganska allvarligt brott. En typ av intrigbyggsten som det går 14 på dussinet av. Vad ska det här tillföra? Och med den flitige och framgångsrike men generellt inte geniförklarade Tyler Perry i förarsätet, vad ska vi förvänta oss egentligen?
Regissören försöker bygga upp något liknande modern neo noir-atmosfär och vill få oss att känna karaktärernas brottningar med sina inre känslor, lojaliteter och familjeband. Men han har svårt att få upp intresset för något av allt detta. Uppladdningen är tämligen trög, även om det i viss mån går att förstå advokaten Mea (jo, hon heter så) och hennes frustration med pressen från omgivningen. Men vem är nu den här figuren hon ska försvara, med (i föregående sagt) hennes egen svåger som motpart på åklagarsidan?
Är det här en uppdatering av en serie 1980- och 1990-talsfilmer, gärna med manus av Joe Eszterhas, där du kommer alltför nära någon du inte fullt ut kan lita på? Just det; ”Kniven är enda vittnet” och ”Basic Instinct” – med flera. Ett lyxigt loft med stora öppna ytor, sådana där superlägenheter de lyckosamma brukar hålla sig med enligt Hollywood. Mitt i city givetvis. Den åtalade konstnären med det aningen ovanliga förnamnet Zyair insisterar på han och Mea ska träffas där och ingen annanstans. Kommer han vid någon punkt att förklara hur attraherad han är av henne? Ingen överraskning där. Överhuvudtaget anstränger sig den här, av många omvittnat arrogante, kvinnojägaren för att göra jobbet så svårt som möjligt för sin representant i rätten. Även om han vid en fällande dom ser ut att kunna riskera en injektion som inte är av helande natur.
Åh nej… Den stadgade advokaten med sin polerade yta och sitt plågade inre dras obevekligt in i en cirkel av suggestiva krafter hon inte kan kontrollera; en annan värld, en dekadent och mystisk sådan där hon inte längre vet vem hon är eller vart hon hör hemma. Eller hur? Ja, allt utvecklar sig mot det vi för några decennier sedan brukade placera i kategorin erotisk thriller. Största innovationen halvvägs in är kanske ett ovanligt färgglatt famntag, eller snarare ett ord som rimmar på famntag. Behöver ses för att förstås.
Annars växlar det mellan utdragna sekvenser som generellt leder fram till förutsägbara följder, och melodrama med uppskruvade tonlägen farligt nära gränsen till parodi. Eller över. Det handlar inte om total inkompetens i filmmakande. Men Perry gör inte särskilt mycket nytt med den här genren heller. Och när blir det någon rättegång egentligen?
Som seden bjuder kan vi ändå räkna med en serie snabba scenförändringar, eller twistar som de åtminstone brukade kallas en gång i forntiden. Om de fungerar och publiken orkar bry sig beror till stor del på om personerna det handlar om verkar värda vår uppmärksamhet eller i bästa fall empati när vi kommer så långt. Och det är väl där de största bristerna finns här. Intentionerna kan urskiljas, men spetskompetensen saknas. Som den egentligen gör i majoriteten av alla filmer i vilken given genre som helst, men kanske inte minst spänningsfältet. Och i synnerhet de som vill förena hotbilder med sexuella spänningar och emotionella bergochdalbanor. Om inte annat föräras vi en härlig klimaktisk familjefight, även om den liksom mycket annat utspelas i mer mörker än vad som egentligen är till filmens fördel.
© Johan Lindahl
2024-03-30
Originaltitel: Mea Culpa
USA, 2024
Regi: Tyler Perry
Med: Kelly Rowland, Trevante Rhodes, Nick Sagar, Sean Sagar, RonReaco Lee, Shannon Thornton, Kerry O'Malley, Arianna Barron, Angela Robinson, María Gabriela González
Genre: Drama, Kriminalfilm, Sex, Thriller
Svensk biopremiär: 2024-02-23
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
