Spud Miltons galna äventyr (2010)
Inte så äventyrlig men i stort sett älskvärd komedi
John Milton. Det är ett namn som förpliktigar, det. Men på internatskolan blir han snabbt ”Spud” efter att de i vanlig internatskole-på-film-ordning mindre finkänsliga kamraterna kommenterat hans brist på välutrustning under bältet. Ur askan i elden? Hemmiljön är inte heller någon drömtillvaro, med en oberäknelig farsa och en prövad mor och överhuvudtaget en ganska märklig släkt. Handlingen utspelas uppenbarligen under tidigt 1990-tal i ett Sydafrika under förändring. Apartheid har inte helt upphört, men systemet ligger i sina dödsryckningar. Till skolan är det framförallt vita familjer som skickat sina söner, men det finns undantag vilket omedelbart kommenteras av Spuds farsa, en man som under en period är på väg att gå upp i limningen i skräck över ett fruktat kommunistiskt maktövertagande i landet.
Om jag inte nämnt det redan, och det har jag nog inte gjort, så är det mesta av detta skildrat genom en skrattspegel. Inte en en stor bred sådan, men det här är i grunden en komedi som efterhand tar sig en del mer allvarliga vändningar och uppsöker mer skönjbara djup än under uppvärmningen. Överlag fungerar blandningen ganska bra, även om grundstommen och strukturen kan kännas igen från ett otal andra filmer - inte minst brittiska sådana. Till den karaktären bidrar givetvis närvaron av John Cleese, som i en biroll ibland kan tyckas vara på väg att ta över hela sceneriet och äta upp det. Fast på ett ganska underhållande sätt. Även han får vidgade dimensioner utöver det omedelbart excentriska draget som först kan upplevas överdrivet Robin William-skt, och då alltså Williams i form av professor Keating från ”Döda poeters sällskap”.
Av någon anledning har den synbart välrenommerade och med järnhand styrda institutionen låtit denna vildhjärna husera i litteraturdepartementet i närmare tre decennier. Omgående råsågar han författarklenoder som Henry James, Virginia Woolf och Agatha Christie med snabba analyser om deras undertryckta sexuella preferenser, medan han gärna rekommenderar Becketts ”I väntan på Godot” och Hellers ”Moment 22” till de elever som verkar mest lovande att rekommendera någon lektyr värd namnet till. Alltså i princip endast och allenast den späde men språkligt begåvade Spud. Annars är livet inte lätt vare sig på skolan eller vid besöken hemma. Fram till att föräldrarna bjuder hem den åtminstone i huvudpersonens ögon oerhört spännande grannflickan Debbie.
Pennalism, initationsriter, grupptryck och ANC-skräck i kombination skapar en kaotisk existens, men den börjar ljusna på flera fronter och ett långsamt inträde i vuxenvärlden tar sin begynnelse. Spud skulle kunnat vara strykpojken nummer ett i sovsalen om det inte vore för en konkurrande kandidat, blonde Gecko som haft ett osannolikt antal sjukdomar och tycks råka ut för alla olyckor som överhuvudtaget är teoretiskt möjligt. Dem emellan uppstår ett slags vänskap med delande av visdomar som om vad tjejer egentligen vill ha; ett ämne ingen av dem kan sägas vara expert på.
Ingredienserna känns med andra ord igen. Stilen, ordvändningarna, den delikata balansgången mellan att se det komiska även i livets svårare sidor och samtidigt erkänna det högst närvarande allvaret, utan att sedan slå över i sentimentala transportsträckor när alla linjer ska löpa samman till slut. I stort sett gör ”Spud Miltons galna äventyr” det mesta den gör fullt acceptabelt, med glimtar av oanad uppfinningsrikedom, utan att som helhet komma med så fruktansvärt mycket nytt på något område. Troye Sivan i huvudrollen är ett litet fynd i sig med uppgiften att spela en känslig men evolutionerande överlevare som inte bara ska navigera mellan lynniga föräldrar, kaxiga kompisar och stränga ordningsupprätthållare utan även gestalta en annan klassisk överlevare i en scenshow - Oliver Twist himself. För honom blir allt efterhand ett äventyr. Filmen i sig är inte så äventyrlig - men i stort sett älskvärd för sin allmänna brist på cynism och döda punkter.
© Johan Lindahl2012-06-10
Tack till Atlantic Film för recensionskopia