W. (2008)

Något är ruttet i Texas

3 russin

- Nyanser är inte min grej, bekänner ”Rummy” Rumsfeld i Scott Glenns gestalt under en diskussion kring det kommande ”Axis of Evil”-talet, en av filmens alla överläggningar i Vita Hus-miljö.
Oliver Stone har inte heller alltid varit nyansernas man, dock med åren mer behärskad och kontrollerad. Men återhållsamheten är ett tveeggat svärd. Explosiviteten från ”Plutonen” och ”Salvador” - med flera - finns inte där i samma utsträckning längre. Risktagandet är lägre, åtminstone efter ”Alexander” som på många håll sågs som ett storhetsvansinnigt magplask. Och även om regissören flera gånger förklarat att han ser George W. Bushs presidentskap som en smärre katastrof, är han mänskligt sett mer empatisk. I alla fall mer så än, säg, Michael Moore...

- Vem tror du att du är - en Kennedy?
George Bush den äldre rynkar pannan över den odisciplinerade grabben som inte blir långlivad på några jobb efter universitetsåren. Och ”W.” går sedan från ett lätt parodiskt porträtt av en vilsen man med silversked i mun men med ett enormt familjetryck över sig, till en melankolisk betraktelse över en medelålders makthavare som trampar vatten och inte når ner till botten.

Han kallar sig ”The Decider”, men de stora besluten verkar fattas av andra. Cheney, Rumsfeld, mamma Barbara - jo, ”Dubya” är mer sin mors son än sin fars, får vi veta. Det är för övrigt inte allt vi får veta som är helt nytt här. En del känner vi igen från nyheterna; annat däremot om livet bakom kulisserna, där finns det väl någon form av källor att falla tillbaka på, eller så har regissören tagit sig friheten att spekulera en smula. Chockerande, jag vet. Det är ganska underhållande, pop-psykologiskt och användarvänligt redigerat om man hänger med i hoppen från 1970-tal till 2000-tal till 1980-tal och runt i regelbundna cykliska rörelser.

Ytligt? Ja, lite för bekvämt men inte utan substans. En som ger det hela mer näring är James Cromwell som Bush den äldre, patriarken, Don Corleone de Texas. Ellen Burstyn som hans fru Barbara är också bra, men inte lika dominerande. Elizabeth Banks (från "Slither” och ”40-year-old Virgin" som Laura Bush ger också intryck av en självständig person som ändå går in i politikerfrurollen och står vid sin make i alla väder. I kabinettet har vi ringrävar så det räcker. De säger saker vi har anledning att tro att deras verkliga motsvarigheter kan ha sagt bakom lyckta portar, även om inte allt är bevisbart, antar jag. Colin Powell (Jeffrey Wright) och Donald Rumsfeld är ständigt i luven på varandra, medan Cheney (Richard Dreyfuss) lurar i skuggorna och kliver fram med väl avvägda salvor och domedagsscenarier för att driva igenom de invasioner han vill ha. Presidenten försöker lita på sina instinkter utan att vara fundamentalt övertygad om att han själv vet bäst. Ett rimligt antagande, eller alltför ansvarsbefriande?

Faller ur ramen gör tyvärr Thandie Newton som jag vanligtvis högaktar och ser som en av Guds gåvor till filmvärlden. Hennes Condoleezza Rice blir aldrig mer än en småleende sidlinjespelare med stickrepliker i de stora grabbarnas lek och det tvivlar jag på. Ska hon inte ha varit Bushs högra hand och behäftad med mer pondus än så här? Något som känns mer trovärdigt är faktiskt skildringen av Bushs beslut att lägga bort alkoholen och omfamna Bibeln i stället. Där är Stone respektfull och, tror jag, realistisk. Stacy Keach (av alla människor) spelar förresten pastorn som vägleder den vacklande nyomvändingen.

Filmen som helhet lyckas paradoxalt nog vara både reflekterande och lättviktig med tanke på ämnet. Den är inte tillkommen i affekt, utan strikt strukturerad men tappar i slagstyrka efter en driven inledning. Efter en svagare period någonstans i mitten samlar den sig igen till en final som sammanfattar Stones outtalade tes, om en man som inte är helt osympatisk men lider av en grundläggande omognad - och inte att förglömma ett freudianskt faderskomplex.

- Bara tre sidor. Bra.
Bush diskuterar med Cheney om nya principer för förhörsmetoder under kriget mot terrorn. De skriftliga rapporterna bör helst hållas korta. ”Saturday Night Live”-vibbar och ödesdrama i ett. Josh Brolin klarar att göra W. både som student och president, vilket säger något om både honom och make-up-avdelningen. Cromwell kan inte dölja att han är till åren kommen som Bush d.ä. à la tidigt 70-tal, men siktar inte heller på att efterapa mimiken hos originalet. Han gör sin egen ryggmärgstolkning, tror jag. I looked it up in my guts, som Stephen Colbert skulle ha sagt.

© Johan Lindahl
2009-04-12


DVD / Blu-ray

Den version som finns på svenska marknaden hade bara trailers som extramaterial. Men jag såg en recension i engelska Empire av en utgåva som verkade innehålla lite mer än så. Kommentarsspår och dylikt, om jag minns rätt.

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>


Originaltitel: W.
USA / Hongkong / Tyskland / Storbritannien / Australien, 2008
Regi: Oliver Stone
Med: Josh Brolin, Elizabeth Banks, James Cromwell, Richard Dreyfuss, Scott Glenn, Toby Jones m.fl.

Genre: Drama, Politik
Svensk biopremiär: 2008-12-05
Hemmabio: 2009-04-01
Teman: 11:e september och därefter

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>


Ingår i följande teman


11:e september och därefter





     

Dela |