De ofrivilliga (2008)

En briljant svensk film

5 russin

Att vara en insiktsfull och uppmärksam betraktare av mänskligt beteende är förstås gott nog. Att kunna använda sina insikter och skapa ren och skär (och intressant!) realism av skrivna scener är ännu bättre.

Det handlar om vad man gör för att det är andra människor omkring en. Människor vars åsikt man av bra eller dåliga skäl bryr sig om. Eller vad man inte gör, av exakt samma skäl. Gemensamt för berättelserna är också att alla är som gjorda för att diskuteras efteråt, men att nämna detta för tankarna till den sortens torra och tafatta studiematerial som är raka motsatsen till vad vi ser här. Det skildras som om Roy Andersson gått över till digitalt foto och lämnat sina stiliserade dialoger till förmån för hyperrealism. Bilderna är statiska och kompositionen ofta lika genial som oväntad. Kanske ser vi bara fötterna på en skara pratande människor. Kanske ser vi folk på väldigt långt håll. Kanske är det en helt vanlig bildvinkel, fast ovanligt välvald. När man minns en scen tror man sig ibland ha sett människor som inte ens var med i bild. Jag tror det finns en enda åkning, oräknat den inledande färden med fordon av onämnd blåljustyp och ett innehåll lika onämnt. Onämnt fram till slutet, där cirkeln sluts på ett för filmen okaraktäristiskt "normalt" vis.

Mer specifikt handlar det om en bussresa där chauffören efter en abrupt skilsmässa gör en principfråga till ett smärre drama, om ett par tjejer i kanske fjortonårsåldern som festar med polarna, om en fyrverkeriolycka vars konsekvenser både offret och de flesta andra helst blundar för, om en grabbhelg med inslag av "intet ont menande" övergrepp och om en samling lärare där bara en enda är beredd att säga det ingen annan säger: att detta inte är okej.

"Det är inte okej" är för övrigt en av många rader som låter förrädiskt banala men som man är beredd att upphöja till (förra) årets filmreplik, och den hör faktiskt till en av de andra historierna. Kanske fastnar den för att den är så representativ. Fast helst vill jag undvika torra ord som "representativ" för de ger fel intryck om en film som inte har ett uns av intellektuell pretention, samtidigt som den är gjord av någon smart nog att aldrig någonsin känna ett behov av att briljera med sin intelligens.

Jag vet inte hur han gör det, men Ruben Östlund kan tydligen göra filmer där man bara känner igen en enda skådespelare (Maria Lundqvist) och ändå tycker att de alla är för bra för något så futtigt som en guldbagge. Som den aldrig i bild sedda morsan som sent i filmen förmanar ett par bakfulla tjejer. Som herrarna som förklarar för damerna hur det egentligen är med farligheten i fyrverkerier. Som den gissningsvis thailändska kvinnan i en tidig scen som bara bott i Sverige i ett halvår. Som föräldraparet som "offrar" sin son, för att den jävla bussen ska... För att nämna några av dem man annars riskerar att glömma vid sidan av kanske ännu mer minnesvärda porträtt.

Deras namn i filmen är deras riktiga namn, men i vilken mån de "bara" spelar sig själva vet jag inte. Det finns i alla fall inget slumpmässigt med hur scenerna utspelar sig, så att det pågår regi och skådespeleri här är lika uppenbart som svårtrott.

Den cirka tioårige Göteborgaren i mig uppskattar förstås spårvagnsscenerna lite extra – här och i "Gitarrmongot" – men det är så mycket mer universellt än en betraktelse över något slags västkustmentalitet. Det är inte ens den gamla utslitna "vi svenskar är så tråkiga och försiktiga"-orgeln som vevas. Vi kan vara riktigt dumdristiga också, och emellanåt modiga, påminns vi om med både träffande humor och naket allvar, ibland exakt samtidigt.

Och det är så precist, eller så oprecist, mänskligt att det inte behöver hända så fasligt mycket för att man ska sitta fastnaglad på ett lika njutbart som nervöst sätt. Njutbart, för att svenska scener som klingar hundraprocentigt äkta är något man inte är direkt bortskämd med, nervöst för att de klingar så hundraprocentigt äkta att man lätt glömmer bort att man ser en film.

Östlunds film är aldrig enkel, men viker aldrig av åt ett visst håll bara för att han vet att tittaren förväntar sig motsatsen. Händelserna får liksom ta den väg de skulle ha tagit, oavsett ifall det suttit en bunt klipska cineaster framför skärmen eller duken eller inte.

Det och mycket annat gör att "De ofrivilliga" såvitt jag kan bedöma är 2008 års bästa svenska film, och en av 2000-talets bästa dessutom. Att jag inte sett den före DVD-släppet känns plötsligt rent pinsamt. Det är en film att högljutt diskutera eller tyst beundra, utan tydliga svar men utan undanglidande feghet. Den är faktiskt briljant.

© Anders Lindahl
2009-04-04


Tack till SF Video för recensionsexemplar

DVD / Blu-ray

På skivan finns den här gången inget bakom-material, bara en suverän liten kortfilm i ganska precis exakt samma anda som filmen: "Scen nr: 6882 ur mitt liv".

Var hittar man de andra scenerna?

© 2008 PLATTFORM PRODUKTION

© 2008 PLATTFORM PRODUKTION

© 2008 PLATTFORM PRODUKTION

Originaltitel: De ofrivilliga
Sverige, 2008
Regi: Ruben Östlund
Med: Cecilia Milocco, Maria Lundqkvist, Leif Edlund, Sara Eriksson, Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Lola Ewerlund, Olle Liljas m.fl

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2008-12-28
Hemmabio: 2009-04-08

Relaterat: Gitarrmongot (2004)

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer (2000-2009)

Relaterat ur russinbloggen
2009-09-15: 'De ofrivilliga' blir Sveriges Oscarkandidat







     

Dela |