There Will Be Blood (2007)
Är blod tjockare än olja ?
... Det och andra saker försöker Paul Thomas Anderson luska reda på i sitt nya drama om den amerikanska oljeborrarbranschens tidiga utveckling i allmänhet och oljekungen Daniel Plainview, gestaltad av Daniel Day-Lewis, i synnerhet.
”Magnolia” och ”Boogie Nights” gjorde att många kom att se P.T. Anderson som en Scorsese för 2000-talet. Men vi som redan med ”Punch-Drunk Love” började se skeptiskt på Andersons förmåga att skapa engagerande berättelser får vatten på vår kvarn med ”There Will Be Blood”.
Med närgående bilder får vi hänga med nere i de klaustrofobiska oljehålen där det hackas och sniffas efter det svarta guldet. Ingen säker arbetsmiljö men desto mer vinstbringande, vilket vår huvudperson Daniel Plainview snabbt upptäcker.
Han tar sin son med sig och beger sig ut på oljejakt i bushen efter ett tips med högt pris. De ovetande bönderna som glatt säljer sin mark till honom lär få tillfälle att tänka över sitt beslut, när Plainviews syn på kapitalismen som samhällsfrälsare inte alltid stämmer överens med kyrkans syn på det hela. Den största delen av filmen utspelar sig i den stad som Plainview är med och bygger upp. Där uppfostrar han sin son, kommer på kant med kyrkan och tjänar massor av pengar.
Det är mycket framåtrörelse i filmens första akt. Det är kanske därför man blir lite förvånad när filmen så totalt planar ut mot mitten och tappar fart till den milda grad att man befarar att bioprojektorn stannat. Men det har den inte och det trista manuset släpper oss aldrig in på livet på någon av karaktärerna. Kyrkans ledare Paul Sunday som framställs som Plainviews livsnemesis är kanske den intressantaste människan i filmen men blir till slut en kombination av stereotypa föreställningar om skenheliga kristna och halvtaffligt skådespeleri från Paul Dano (den tysta killen i ”Little Miss Sunshine”).
Det är inte bara det låga tempot och urvattnade manuset som sänker filmen. Daniel Day-Lewis rollprestation är förvisso underhållande till en början men blir till slut bara jäkligt bombastisk och högljudd utan någon egentlig orsak, det gapas högt och ofta om ingenting.
Karaktärsutvecklingen i filmen är svag, nästintill obefintlig. De två konfrontationer Daniel ställs inför i slutet, med sin son samt med Paul Sunday blir nästan fåniga. Andersons regi har inte lyckats etablera vändningarna på ett trovärdigt sätt och han trillar flera gånger när han försöker balansera på en tunn lina mellan symbolik och verklighet. Symboliken blir övertydlig och verkligheten blir för absurd.
Precis som i ”Punch-Drunk Love” utgörs soundtracket av någon anledning av skrammel och distat outhärdligt oväsen. Ett par öronskydd är därför ingen dum idé att ta med sig till biografen.
Anderson berättar ovanliga historier och använder berättargrepp som känns fräscha även om de inte alltid fungerar. ”There Will Be Blood” får två russin för sitt unika uttryck men är milslångt ifrån det mästerverk som vi hade hoppats att P.T. Anderson skulle ha klämt ur sig vid det här laget. Det är ju faktiskt snart tio år sedan ”Magnolia” kom.
© Johan Hultgren2008-04-12