De andras liv (2006)
Kafka hade inte så roligt...
- ”Lazlo” öppnar presenter. Därefter troligen samlag.
En trogen statstjänsteman är uppkopplad. I 1980-talets tyska demokratiska republik, mer känt som DDR eller Östtyskland, innebär det att han avlyssnar och registrerar misstänkt statsfientlig verksamhet. Kapten Wiesler är en allvarlig, mycket behärskad och systematisk herre som gör sin plikt för fosterlandet och försvarar revolutionen mot förrädare. Men det här vore väl inte så mycket till film om inte just han började tvivla på det han gör.
"De andras liv” skildrar livet bakom den gamla järnridån på ett sätt vi känner igen, med en gråmulen estetik som förstärker den invanda bilden av tristess och total konformitet, med små öar av motstånd som verkar finnas framförallt i kulturvärlden. Men pjäsförfattaren Dreyman - han och hans skådespelande sambo Christa Maria - de ska väl inte behöva övervakas? Inget misshagligt innehåll i pjäserna och de intar en lojal hållning mot systemet, även om de har bekanta som gjort sig omöjliga och belagts med yrkesförbud. Wiesler utverkar i alla fall tillstånd att installera mikrofoner i väggarna hos det illustra paret och så dras han in i deras liv, samtidigt som han antagligen börjar fundera över sitt eget. Jag säger antagligen, för vad han egentligen tänker och hur han resonerar, det får vi själva lista ut. Han kan bara bedömas efter sina handlingar och mönstret i dem förändras så sakteliga. Men han förblir en slags gåta, ett schiffer att lösa.
De han spanar på är mer uttrycksfulla, men också motsägelsefulla. Och de utsätts för press från olika håll; från sina mer radikala vänner som sett igenom fasaden och vill agera för att påverka samhället, men också från en mäktig medlem i centralkommittén ute efter att vinna över Christa till sin, ja, säng helt enkelt. Vi ser ett samhälle där ingen riktigt vågar lita på någon annan, eftersom de inte har någon anledning till det. Att även barn kan tvingas bli angivare antyds, men mest i förbigående. Och så är det uppenbart av tidsperspektivet att det här systemet inte kommer att hålla så länge till.
Det här är både dystert och kanske rentav deprimerande, men berättat på ett passionerat och poetiskt sätt. Regissören har inte mer skam i kroppen än att han låter musiken styra publiken dit han vill ha oss och han är mer intresserad av att engagera och visa det sorgliga i situationen än att propagera och prata ren politik. Han målar upp ett ”1984”-landskap som bara känns alltför realistiskt och skrämmande för att förtrycket ibland verkar så subtilt. Det är spännande, även utan vanliga thriller-grepp. Den värsta chockeffekten inkluderar en champagnekork som skjuter iväg och i farten även åstadkommer lite avspänningskomik. Den mest dramatiska och avgörande händelsen kan vi se komma, men inte förhindra. Och jag tycker ett tag att filmen borde slutat med den, men filmarna vill förtydliga det historiska perspektivet på DDRs upplösning och frångår finliret en aning på slutet. Det övertygar mig inte helt till att börja med, men de sista scenerna påminner om nyanserna i berättelsen; vem är hjälte eller skurk, skyldig eller oskyldig egentligen?
Helt utan humor är inte "De andras liv" heller. Men påbörjade skratt har en tendens att fastna kring struphuvudet och inte veta om de djärvt ska fortsätta röra sig uppåt, eller stanna i säkrare zoner. En genial scen utspelas i säkerhetspolisens egen personalmatsal, där en anställd får för sig att dra den senaste vitsen han hört om regeringschefen Honecker. En överordnad tar chansen att utnyttja sin rang i en liten katt-och-råtta-lek. Får man skämta om Den Högste eller inte? Det blir extra effektivt, eftersom vi svenskar i allmänhet inte har någon välgrundad uppfattning om hur tillåtande eller tillknäppt DDR var på just det området. Jag vet i alla fall inte...
Jag får ändå en känsla av att regissör/manusförfattare von Donnersmarck måste ha varit med under den här eran och erfarit på nära håll hur svår balansgången var mellan att vara firad stjärna eller störtas ner i en avgrund och straffas med degradering ner i en källare till de andra galärslavarna. Det sägs i filmen att statsapparaten, annars fanatiskt förtjust i statistik över sina medborgare, slutade räkna antalet självmord efter år 1977. Någon hade noterat att landet var tvåa i den Europaligan efter Ungern och det var väl mer taktiskt att tysta ner än att sätta på pränt för all framtid. Det är inte svårt att förstå vad som kunde driva människor i döden när man ser "De andras liv", men filmen är ändå djupt fascinerande och, på något märkligt sätt, hoppfull.
© Johan Lindahl2007-09-29