Desperado (1995)

Tusen gånger så mycket pengar syns på duken

Robert Rodriguez etablerade sig som lågbudgetactionfilmens moderne mästare med "El Mariachi", och visade sig värdig kronan genom att även fortsättningsvis göra filmer som såg mycket dyrare ut än de var. "Desperado", den engelskspråkiga uppföljaren, är ett bra exempel. Som han själv uttrycker det på kommentarsspåret; med lagom mycket pengar till ett litet Hollywoodskt kammardrama gav han sig istället i kast med att försöka konkurrera i genren "sommarens actionrullar", där betydligt större pengar anses nödvändiga. Visserligen var budgeten tusen gånger högre än till "Mariachi", men 7 mille är ändå en blygsam slant i genren. Det blir alltså inte bara en rolig och röjig film med starka Hongkong-vibbar, utan också en lite retsam knäpp på det lite bortskämda Hollywood-tänkandets proverbiala näsa. "Kolla, det går att göra! Ni behöver inte så mycket pengar som ni tror. Det gäller bara att tänka till lite extra."

Rodriquez förvaltar alltså sitt pund finfint och framför allt två saker höjer "Desperado" långt bortom den lite amatörmässiga känsla som vilar över "El Mariachi". Fotot och färgerna känns betydligt mer genomarbetade och "filmiga" (till och med när samma miljöer återanvänds känns de mer färgstarka och intressanta) och skådespelarna har en helt annan lyskraft. Banderas hörde verkligen inte till de etablerade actionstjärnorna på den här tiden, men beter sig om om han gjorde det. Salma Hayek hade inte hunnit bli en storstjärna, och att välja en mexikansk skådespelerska till att spela en mexikansk kvinna i en Hollywood-produktion var tydligen att betrakta som djärvt, men resten är ju typ historia. När två bilister krockar på gatan, distraherade av hennes första uppdykande på duken, verkar det rimligt och trovärdigt.

Har man "El Mariachi" i färskt minne blir inledningen ganska konstig på ett intressant vis. Liksom i "Evil Dead II" ska vi här hamna ungefär på förra filmens slutruta, men snabbt och med vissa skillnader, så att handligen sedan kan fortsätta utan problem. Den största skillnaden är här att spelemannen nu spelas av Antonio Banderas, varför hans föregångare Carlos Gallardo nu reducerats till en kollega som vi endast ser i början och slutet av filmen. Storboven som dog i slutet i förra filmen dyker här upp igen för att skjuta hål i spelemannens hand och dräpa hans älskade, så vi vet bakgrunden, fast på annan plats. Och utan vidare förklaring gäller hädanefter att det är ett flertal samvetslösa skurkar som ska drabbas av gitarristens brutala hämnd.

Vår hjälte är mitt i denna hämndturné när handligen startar. Steve Buscemi, hans förtrogne, gör ett besök på en skum bar där han sprider skräck med en liten skröna. Med roande inlevelse förtäljer han om en mystisk man, "den störste mexikan han någonsin sett", som med ett gitarrfodral fullt med vapen rensat en bar i grannbyn från hela dess bestånd av "lowlifes". Troligen är gitarristen på väg hit, nämner Buscemi och slinker iväg.

Någon jätte är Banderas karaktär inte, men visst har han fodralet fullt med skjutvapen (bland annat en lite pikant revolverkonstruktion som också dyker upp i "From Dusk till Dawn"), och visst mejar han ner skurkar som vore de vete om situationen kräver det. Osårbar är han dock inte, utan halva filmen igenom är han illa tilltygad. Turligt nog lär han känna byns bokhandlarinna (Salma Hayek), som inte bara är snygg utan också pallar att operera bort en revolverkula och sy ihop sår utifrån instruktioner i en bok från butiken.

"Desperado" har en skön charm som inte riktigt finns i vare sig föregångaren eller uppföljaren "Once Upon a Time in Mexico". Mariachins återkommande besök hos bokhandlarbruden blir lyckade och roande scener och den råtuffe knivkastarmördarens öde har klara komiska poänger. Tarantinos ganska meningslösa inhopp är också rätt kul. Men visst har våldet förtur. Stiliserade men nerviga shoot-outs ser till att hålla intresset uppe, bara man håller lämplig distans till det hela, inte minst när de två andra spelemännen kommer till byn med sina respektive gitarrlådor.

Problemet med Rodriquez är att han nästan aldrig levererar något riktigt speciellt. Han gör genrefilmer vad han än tar sig för, som i ungdomsskräckisen "The Faculty" eller barnfilmerna "Spy Kids", och känner till synes aldrig någon önskan att tänja på gränserna eller överraska radikalt. Rodriquez stora idol i actiongenren är utan tvekan John Woo. Det är inte alltid som Robert lyckas hitta samma tonfall som hos sin förebild - den där sympatiska känslan mitt i ultravåldet - men här kommer han hyfsat nära. För varje dumhet att reta sig på finns det någon inspirerad detalj att gilla och de tre russinen hade nästan kunnat vara fyra.

© Anders Lindahl
2004-07-22

Originaltitel: Desperado
USA, 1995
Regi: Robert Rodriguez
Med: Antonio Banderas, Salma Hayek, Joaquim de Almeida, Cheech Marin, Steve Buscemi, Carlos Gómez, Quentin Tarantino, Danny Trejo, Carlos Gallardo

Genre: Action

Relaterat: El Mariachi (1992) Once upon a time in Mexico (2003)

Sök