Rösten från andra sidan (1973)
Mera död i Venedig
Under flera år har min enda relation till "Don't look now" varit ett omnämnande bland de Skräckisar Man Ska Se i Stephen Kings sköna genreöversikt "Danse Macabre", så det var väl på tiden att jag själv skaffade mig en uppfattning, gammal skräckaficionado som jag ju berömmer mig om att vara.
Och visst, filmen har betydligt mer att stoltsera med än den omtalade sexscenen som med hjälp av lite underlig korsklippning pågår ungefär i evighet. I den oerhört jobbiga prologen lämnar paret Baxters dotter det jordiska, men knappast deras tankar och filmens tema i stort. Redan här anas en viss förmåga hos en av huvudpersonerna att se lite mer än vad som är brukligt. Ett stenhårt klipp senare är vi längre fram i tiden och förflyttade till Venedig.
Turistbroschyrernas solglitter och mys är långt borta, ersatt av en nästan öde, höstlig stad med mörka, labyrintiska gränder och underliga människor. Underligast av alla är nog två åldrade engelska systrar, varav en tidigt presenteras som synsk. I mötet med henne ser Laura (Christie) möjligheten till något hon behöver, en slags kontakt med dottern från andra sidan. John (Sutherland), som restaurerar kyrkor (påfallande ofta med fara för livet) men är nästan trotsigt praktisk och krass, vägrar glädjas med henne, och den ganska vanliga polariseringen mellan tron på det övernaturliga och den moderna människans hånfnys stiger in i filmen. Att den synska systern varnar om kommande hemska ting är alltså inget som skrämmer John, trots att han själv ser en del underliga saker, inte minst skymtar av en liten människa i en röd regnkappa, inte alls olik den hans dotter hade på sig när... I staden härjar av allt att döma samtidigt en mördare, vars offer polisen föga diskret fiskar upp ur kanalerna till allmän beskådan.
Som i den ungefärligen jämnåriga "Exorcisten" ställs modernt förunuft mot det övernaturliga, och ett naturligt skådespeleri fångat i grynigt men skickligt foto skapar en tryckande närvaro. Även här används mycket av filmen inledningsvis till att fylla en med oro snarare än skräck. Allt känns konstigt, olustigt, tack vare djärv klippning och fokusering på detaljer vars innebörd man inte alltid förstår. Tecknen man ser är svåra att tyda. Det är också rörande på samma gång som skrämmande. Ett plinkande piano är ett betydligt vanligare ackompanjemang än ett tordönsdån av skräckorglar och den inledande tragedin känns som mer än en lämplig skräcksetup.
Det blir dock aldrig oerhört rörande. Det finns en distans mellan tittaren och filmen som jag själv aldrig känner av i just "Exorcisten", en avighet och ett behärskat tempo som ibland får Antonioni att titta upp ur associationslådan. Det finns stunder när det känns som om filmen förlorar sitt fokus, även om det sannolikt är hos en själv som fokuset brister. Men filmen kryper gradvis innanför huden och mot slutet, som överraskar och chockerar på ett lämpligt sätt, förstår man vad den har på diverse klassikerlistor (inte bara Kings) att göra. För att spara på russinen en smula till de superklassiker i genren jag har för avsikt att recensera framöver nöjer jag mig med tre starka och en särskild rekommendation till den som gillar 70-talsskräck att se den.
FOTNOT
Likt ett antal andra kända filmer (som exempelvis "Rebecca" och "Fåglarna") är "Rösten från andra sidan" baserad på en berättelse av Daphne Du Maurier.
© Anders Lindahl2004-05-11
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Gamla filmer räddas inte alltid till gnistrande skick när de DVD:as. På Atlantics utgåva får vi en 4x3-kopia där ljudet inte direkt är i världsklass. Det senare lär vad jag hört vara regel snarare än undantag i fallet "Rösten från andra sidan", men mer påkostade widescreenversioner finns att tillgå, även om det kanske inte är lika nödvändigt här som för "Blue Velvet", för att ta ett exempel ur det blå. Jag kan hur som helst tillägga att filmen förmår fånga och oroa en fint även i detta skick, och med filmens smutsiga 70-talston känns det faktiskt nästan lite "rätt".