Memories (1995)

En tänkvärd samling animerade kortfilmer

5 russin

"Memories" är en samling med tre helt separata animerade kortfilmer som egentligen bara har ett gemensamt: de är alla prov på anime när den är som allra bäst. Alla tre filmerna har olika stilar, både i animation och i berättande, men den konstnärliga nivån är genomgående slående hög. Att berättelserna dessutom är underhållande och ofta värda en hel del eftertanke gör inte saken sämre. Något annat än fem russin till "Memories" är faktiskt inte möjligt.

I den första episoden, "Magnetic Rose", fångar ett rymdbärgarskepp som numera knappt minns sina bästa dagar upp en SOS-signal från ett skepp i nöd. Skeppet befinner sig mitt i en farlig magnetstorm och trots farorna ger sig två av bärgarna in i skeppet för att leta efter den som sänt ut nödsignalen. Där dras de allt mer in i en tidigare hyllad operasångerskas tragiska öde och hennes minnen av svunna tider. Minnen som flödar genom skeppet och får det att komma till liv igen på ett spöklikt sätt. De två männen får också möta sig själva och sina jobbiga minnen, allt medan magnetstormen härjar utanför.

"Magnetic Rose", regisserad av Kouji Morimoto, är en mycket stämningsfull berättelse, som samtidigt är eftertänksam och smått skräckblandad. Miljöerna som de två bärgarna kliver in i doftar av aristokratiskt artonhundratal och knyter på så sätt an till skräckhistorier från denna epok, samtidigt som den framtida teknologin ständigt är närvarande. Genom denna blandning av science fiction och "gothic horror" kan man som åskådare lika lite som huvudpersonerna någonsin vara säker på vad som är verkligt och vad som är en illusion. Å andra sidan kan illusionen visa sig vara verklig nog om man låter den vara det.

Mittenepisoden, "Stink Bomb" av Tensai Okamuro, är en fartfylld och humoristisk film. En ung laboratorieassistent har åkt på en rejäl förkylning och i ett försök att kurera sig stoppar han i sig ett oprövat läkemedel han hittar på arbetet och som sägs kunna bota förkylningar. Detta leder till grava problem med kroppsodör och snart är hela Japans säkerhet hotad.

Temat till trots känns "Stink Bomb" som en frisk fläkt i samlingen med sin mer handlingsinriktade action och med den lättsamma ton som flödar lika friskt som penseldragen den är tecknad med. Framför allt är det den naiva huvudpersonen, vars enda önskan egentligen är att göra som han blivit tillsagd av chefen, som gör att man lämnar episoden med ett småleende på läpparna. Omringad som den är av två filmer med en allvarligare ton känns "Stink Bomb" härligt avslappnande.

Den tredje episoden heter "Cannon Fodder", eller kanonmat för att tala ren svenska, och är regisserad av Katsuhiro Ôtomo som också är den som ligger bakom den kanske mest kända animen av dem alla, nämligen "Akira".

I denna episod befinner vi oss i en stad i krig, men vi börjar vid frukostbordet hos en helt vanlig familj. Föräldrarna är på väg till jobbet och den lilla pojken ska iväg till skolan. Om det inte varit för skyddshjälmarna på huvudet och den grå och ubåtsliknande lägenheten kunde det ha varit en vardagsfrukost vilken som helst. Vi får snart reda på att de flesta hus i staden riktar sina kanoner utåt mot en okänd fiende och medan pojken i skolan lär sig hur man räknar ut den rätta riktningen på en kanon arbetar pappan vid den gigantiska kanon nummer 17, där man på ett väldigt industriellt sätt laddar och avfyrar sina skott.

Det hela doftar en hel del av George Orwells "1984" men framför allt kommer jag att tänka på uttrycket "Ondskans banalitet". Vem som har myntat det minns jag inte, men det syftar på den vardagsvana och de alldagliga småproblem som snart kom att infinna sig hos de tyskar som hade ansvar för andra världskrigets koncentrationsläger. Avrättningen av miljontals människor blev till ett arbete vilket som helst och samma känsla finns i episoden "Cannon Fodder". Det ändlösa kriget fortsätter och, trots tv-nyheternas försäkran om att kriget snart är vunnet, vet vi att även den lilla pojken kommer att växa upp och avfyra kanoner även han. "Cannon Fodder" är en mycket tänkvärd kortfilm och precis som de övriga episoderna väl genomförd. Stilen i animeringen är hårdare och mer grotesk än i de andra episoderna, vilket passar mycket bra till filmens tema. Den avslutande episoden är också den svartaste och det är med ett visst tungsinne över krigets meningslöshet som man lämnar "Memories". Men med sig har man ytterligare ett bevis på hur bra och stark animerad film kan vara när den är som bäst, och det är något som, åtminstone för mig, är mycket glädjande.

© Andreas Hallgren
2004-02-03

Originaltitel: Memories
Japan, 1995
Regi: Kouji Morimoto Tensai Okamuro Katsuhiro Ôtomo

Genre: Action, Animation, Drama, Krig, Mystery, Sci-fi







     

Dela |