Koyaanisqatsi (1983)

Pretentiöst men hypnotiskt och svindlande vackert

4 russin

Klippformationer som hämtade ur National Geographic, moln som vrider sig runt varandra eller rinner nerför bergskedjor likt vatten. Klipp till en atombombstestning eller monotona rader av förfallna höghus, som plötsligt sprängs från grunden och sakta faller ihop. Mot slutet drar vi oss alltmer in i civilisationens mest hektiska delar, och de uppspeedade bilderna blir nästan abstrakta när människor och bilar strömmar genom städerna.

En film om hela världen, är väl den blygsamma ambitionen. På något sätt fick i alla fall djupingen Godfrey Reggio (som bland annat tillbringat 14 år i reflekterande tystnad) möjlighet att fara jorden runt med en superduktig filmfotograf och, med extrahjälp av lite arkivmaterial, skildra vår värld som den tedde sig på tidigt 80-tal, med den ganska uppenbara avsikten att få oss att tänka efter. Är inte vår jord förunderlig att beskåda? Hur behandlar vi den? Hur behandlar vi varandra och oss själva? Det låter kanske väl pedagogiskt, men faktum är att Koyaanisqatsi känns både uppslukande och mer eller mindre unik.

Man får ofta samma känsla som av Yann Arthus-Bertrand fotoutställning och böcker på temat "Jorden sedd från himlen", inklusive känslan av att man förväntas reflektera över människans lott och moder jord, samtidigt som man kanske tenderar att i första hand häpna över vyerna. Den stora skillnaden är ju att det här är just film, där både musik och rörelse är en viktig del.

Vare sig kameran panorerar eller flyger över slätter, berg, parkeringsplatser eller groteskt nedslitna förorter, eller man använt sig till det hypnotiskas gräns av slow motion eller timelapse, så är Koyaanisqatsi nästan hela tiden vansinnigt snygg. Philip Glass musik, med några baskörer som tydligen reciterar Hopi-indianska profetior, binder ihop det hela och gör det lättare att behålla fokus. Även "banala" scenerier och personer antar ju en helt annan dimension med suggestiv musik till (som när man åker tåg med lämpligt stämningsmättad filmmusik i sin mobila musikmaskin) och här får man känslan av att allt hänger ihop och spelar roll. En förlägen blick från en förbipasserande rakt in i den registrerande kameran antar formen av ett statement om människan, vattenfallens kaskader känns närmast koreograferade.

Det är väldigt läckert, helt enkelt, och att tillbringa närmare en och en halv timme tittande på bilder som inte bildar något uppenbart narrativ känns förvånansvärt vettigt.

Det finns stunder när symboliken och ambitionen att Säga Oss Någonting blir väl påtaglig. Det finns också stunder av bländande skönhet, och de är betydligt fler. Och så finns det förstås ögonblick när bilderna träffar en där de ska och har den där effekten av en kick i hjärnan eller själen som var huvudavsikten.

Så här tjugo år senare får bilderna från fabriker och TV-inslag ämnade att belysa vår världs ytligare sidor en ytterligare dimension, nämligen nostalgins. När man ser gamla datorer och TV-apparater monteras ihop på löpande band får filmen paradoxalt nog samma charm som exempelvis en gammal reklamfilm för Amiga eller en bok om funktionell och tidstypisk design.

Senare blev det två filmer till. 1988 kom Powaqqatsi, som känns något mindre hypnotisk men också helt klart bär på bilder som sätter sig på näthinnan. Senaste delen kom så sent som 2002 och här fick digital teknik lägga sig i arbetet. Varje bildruta sägs vara på något sätt manipulerad. Jag har själv inte sett den, men är förstås nyfiken och lär återkomma med en recension när jag hittar filmen.

© Anders Lindahl
2004-01-18


DVD / Blu-ray

Koyaanisqatsi and Powaqqatsi finns att hitta samlade i boxform. Utöver filmerna och trailers består extramaterialet av en featurette per film.


Originaltitel: Koyaanisqatsi
USA, 1983
Regi: Godfrey Reggio

Genre: Dokumentär, Religion/filosofi







     

Dela |