Im Juli (2000)
Med lik i lasten i Bulgarien
Ännu en roadmovie (finns det fortfarande inget svenskt uttryck, som ...eh..vägfilm?). Ännu en absurd europeisk komedi om udda existenser.
Ännu en... ja, en tysk film till råga på allt. En som visst gick på Göteborgs filmfest häromåret, men som jag då försummade. Nu råkade jag i stället se den under lite oväntade omständigheter, när en av biografkedjorna i Quito ordnade en temavecka för så kallad independentfilm, främst med spanskspråkigt ursprung. Im Juli var en av två filmer som slank in ändå. Och den här multikulturellt orienterade historien borde nog kunna gå hem lite varstans i världen.
Det första vi möter är en ung, till synes hårdhudad och kanske inte helt igenom pålitlig man som stannar sin bil på ett fält för att beundra en pågående solförmörkelse. Det är "någonstans i Bulgarien" och mannen öppnar sedan sin baklucka, varvid det avslöjas att han bokstavligen har ett lik i lasten. Då, när han minst av allt vill öva sin sociala kompetens, knackar någon honom på axeln. Några turbulenta minuter senare har den man vi först mötte begåvats med en liftare som börjar berätta hur han egentligen hamnade här.
Och i en film som följer samma struktur som "Forrest Gump" (bland andra) förs vi bakåt några dagar i tiden där allt startar för den hunsade lärarkandidaten Daniel i Hamburg. "Im Juli" visar sig främst vara historien om honom och de vilda kvinnor som vänder upp och ner på hans ganska gråa vardag en vecka då ett plötsligt infall och tron på ett ödesbestämt möte leder en ung, kanske alltför väluppfostrad mans liv i en helt ny riktning. Söderut, till att börja med, mot Istanbul. Och någonstans kommer vi tillbaka till den punkt där vi kom in - för att sedan...
Även om det här är en komedi, lättsam om än burlesk, så får Fatih Akin ändå sagt en del om Europa (det gamla, det nya, det ständigt föränderliga...) längs, ja, vägen. Han har många originella idéer som inte ska beskrivas för detaljerat. Filmen står aldrig still och stampar utan är konstant ivrig att på något sätt ta sig vidare, liksom Daniel och hans resesällskap Juli, trots alla tänkbara hinder på vägen. Den har ibland en lätt hallucinogen kvalitet, där regissören leker med någon slags egen variant av magisk realism.
Och även om det inte mynnar ut i ett mästerverk utan skrynklor, så är det en film man gärna delar med sig av och rekommenderar till de flesta som skulle kunna vara i behov av lite filmisk ginseng. Den studsar fram mellan tänkbara blindskär och hittar alltid en ny stig genom snårskogen av klichéer där den skulle kunna fastna och plana ut i en beige balansgång för att tillfredsställa alla - och därmed ingen. En inte helt fläckfri film som helt enkelt är värd all förlåtelse för sina små skavanker. Påminner lite om australiska "Siam sunset" eller...jag borde kunna hitta några namn till, men det får vara.
Som bäst kanske det fungerar när Daniel hamnat som mest i det berömda klistret efter att ha raggats upp av en mystisk donna utanför Budapest. Eller när regissören själv dyker upp i rollen som rumänsk gränsvakt med makt över en desperat mans framtid och allt utvecklar sig efter regler som bara - argumentera gärna emot här - finns på film. Verkligheten kan ju överträffa det mesta fiktiva - sägs det. Det talas för övrigt många språk i den här filmen, som i samband med byggandet av Babels torn ungefär. Kontentan av allt är väl egentligen den drömska naiva klassiska idén att man ibland måste släppa taget om det säkra i livet och ge sig ut på djupt vatten för att söka det man verkligen vill. Och när eftertexterna rullar efter "Im Juli" vill man gärna tro att den bilden i varje fall någon gång stämmer med verkligheten.
Det här hör hemma i den kategori som kanske inte kan kallas "stor film" - vad det nu egentligen innebär - men som lyckas med det mesta den föresätter sig att utföra. Sedan kan man ju alltid undra över varför snart sagt all form av personlig frigörelse på film nuförtiden måste manifesteras med hjälp av marijuana (eller vad annat kan det vara som Daniel och Juli suger i sig på pråmen så att de försätts i ett svävande tillstånd någon meter ovanför golvtiljorna). Men den anmärkningen får väl skrivas in på mitt smygrepublikanska moralkonto.
© Johan Lindahl2003-11-29