Amelie från Montmartre (2001)

Fantasifull och fantastisk film

5 russin

Jag stressar som en gnu för att hinna i tid till pressvisningen, skyndar in i salongen med svetten rinnande nerför ryggslutet och letar upp en sittplats i mörkret medan förtexterna rullar. En minut senare är all stress som bortblåst. Jag sitter istället och småskrattar och är helt betagen av Jean-Pierre Jeunets senaste film "Amelie från Montmartre".

Amelie Poulain (spelad av busigt söta Audrey Tautou) lever ett ensamt men, som hon tycker, okej liv. När hon av en slump hittar en låda med barndomsminnen gömd i sin lägenhet bestämmer hon sig för att lämna tillbaka den till dess numera vuxne ägare. Uppfylld av hans positiva reaktion över gåvan lovar Amelie att reda ut andra människors trassliga tillvaro. Hon lägger upp strategier och fullföljer invecklade planer för att hjälpa dem utan att de vet att hon ligger bakom det hela, vilket ger filmen en rad underhållande sidohistorier.

Men Amelie blir själv indragen i sina påhitt när hon stöter ihop med Nino Quincampoix (Mathieu Kassovitz). Nino tillbringar en stor del av sin tid med att leta i soporna vid Paris alla fotoautomater. Vad han söker är automatfoton som folk har kastat av en eller annan anledning, vilka han sedan sätter in i ett lite annorlunda fotoalbum. När han en dag tappar sitt album tar Amelie hand om detta och när hon ska återlämna det till Nino uppstår en offentlig kurragömmalek och ett romantiskt tycke börjar spira mellan de tu utan att de har träffat varandra.

Sin vana trogen målar Jean-Pierre Jeunet upp annorlunda personligheter och märkliga öden i sin film. Han har satt sig före att skapa "en sorglös och glad film, som får folk att drömma och som de finner nöje i" som han själv säger i pressmaterialet till filmen. Även om historierna i "Amelie från Montmartre" är sorgliga var för sig berättas filmen med en varm och sympatisk ton. Detta skiljer den från Jeunets tidigare verk "Delikatessen" och "De förlorade barnens stad" som är berättade ur ett betydligt mörkare och mer pessimistiskt perspektiv. "Amelie från Montmartre" lyckas verkligen leva upp till Jeunets ambition att sprida glädje och lycka till åskådaren.

De bombastiska effektstudierna och de totalskruvade karaktärerna från hans tidigare filmer lyser också med sin frånvaro (här är karaktärerna bara en aning skruvade) vilket gör "Amelie från Montmartre" lättare att ta till sig. Jeunets visuella stil är dock fortfarande högst påtagligt närvarande och filmen har, naturligtvis, ett utsökt foto och kameraarbete. De digitala effekterna används flitigt men bara som ännu ett verktyg i regissörens verktygslåda. Effekterna används bara när de fyller en funktion och tillför berättelsen någonting. Jeunet vet vad han kan och verkar inte ha något behov av att visa publiken hur duktig han är på effektsidan. Det är en fantasivärld Jeunet visar uppför oss, men på ett diskret och nedtonat sätt som gör fantasierna till trovärdig verklighet.

Jag lämnar biografen och går hemåt i det göteborgska höstvädret med ett leende på läpparna. "Amelie från Montmartre" är en film som gör mig lycklig en lång stund efteråt och jag kan helt enkelt inte låta bli att ge den fem russin.

© Andreas Hallgren
2001-10-11

Audrey Tatou i Amelie från Montmartre
Det finns faktiskt en sked! Åtminstone enligt Audrey Tatou i "Amelie från Montmartre"

Originaltitel: Le fabuleux destin d'Amélie Poulain
Frankrike / Tyskland, 2001
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Med: Audrey Tautou, Mathieu Kassovitz, Serge Merlin, Rufus, Urbain Cancelier m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2001-10-12
Hemmabio: 2007-02-21
Teman: Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer (2000-2009)


Ingår i följande teman


Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |