Nikita (1990)
Bessons bästa duger allt
I början kan man lätt tro att man hamnat i fel Besson-film. Flygning över glittrande vatten till Eric Serras omisskännliga toner (som lika omisskännligt smyger över i hissmusik så fort han ges tillfälle). Det stora blå? Sedan inser man att det är en nattlig regnvåt gata och inte havet vi färdas över, och längre fram går en skara tidstypiska hårdingar, tre killar och en tjej. Tjejen "vill ha". Knark, alltså.
De tilltänkta inbrottstjuvarna (av vilka en är på hemmaplan) är stirriga och högljudda och ser lite spännande galna ut, särskilt i det stiliserat knallblåa nattljuset där omsorgsfullt utplacerade neonfärger kontrasterar snyggt och filmiskt. Gänget ställer till det, det blir pannkaka och tjejen blir ensam kvar bland de döda efter en snygg inledande våldsscen där polisen i brist på bättre idéer eller kristräning mer eller mindre avrättar inbrottstjuvarna. För att visa att hon inte mår bra själsligt skjuter tjejen en till synes välmenande polis i en scen som på det där nästan specialiserat franska sättet totalt vägrar ta händelsen på allvar och som kanske just därför blir förbannat otrevlig. Poliskarikatyrerna fortsätter i form av en självbelåten, örfilande förhörsledare vilken som straff får en penna genom handen. Vad göra med en sådan tjej? En skenavrättning är nog enda lösningen (det fungerade ju på Dostojevskij).
Och nej, jag tycker nog inte att det är så värst bra. Bessons udda typer har varken någon riktigt trovärdighet eller i dess ställe det där verkligt udda, det intressanta, det som man exempelvis hittar hos landsmännen Jeunet och Caro. De är oftast extravagant utstyrda nollor som förväxlar yviga gester med livfullhet, stora ögon med intensivitet. Och om tanken är att man redan här ska känna ett uns av sympati för huvudpersonen - stackars, lilla Nikita - så kan jag bara tala för mig själv när jag säger att det inte fungerar. Våldet, det är snyggt. Bara snyggt.
Turligt nog är inledningen inte helt representativ - isåfall hade nog inte ens den skara människor som automatiskt hyllar allt av Luc Besson fått för sig att höja den till skyarna. Nikita utvecklas till att bli en riktig film - troligen det bästa Besson någonsin kommer att göra.
För när Nikita tas ur systemet och metodiskt omskolas till yrkesmördare åt staten blir det i alla fall intressant, om än även här ofta övertydligt och plastigt stiliserat. Det blir något, för sin tid, eget. En milt talande man på en ljusskygg myndighet med stora befogenheter förklarar att hon officiellt är död och om hon inte gör allt de säger, lär sig allt ifrån fint sätt till vapenhantering, så kommer hon även bli död i den mer relevanta betydelsen. Och härifrån är det fascinerande och ofta spännande och Bessons filmskoleiver att visa hur visuellt kompetent han är resulterar i flera scener som faktiskt är riktigt läckra. Nikitas första middag ute i verkligheten sedan tillfångatagandet blir ett grymt och skickligt berättat test av hennes kapacitet och sedan bär det av ut i verkligheten, där hon när som helst förväntas stå staten till tjänst, utan friheten att leva det relativt normala liv hon i förbifarten nästan gjorts kapabel till.
Bäst bland skådespelarna är en karaktär som har föga med filmens våldsamma kärna att göra; Jeanne Moreau som ska lära den bit- och klösbenägna trollungen att uppföra sig som en dam. Tcheky Karyo och Jean-Hugues Anglade är andra som ger filmen behövlig stabilitet, särskilt när Serras musik hotar att förvandla den till ett avsnitt av TV-shop. Jean Reno, som inte skulle få huvudrollen i en Besson-film förrän i en annan vi-hejar-på-proffsmördaren-rulle - "Leon" - förser den med en kanske inte behövlig men fint fungerande giftighet i form av en helgalen och numera klassisk "städare". Anne Parillaud, Nikita själv, fungerar men inte mer. Jag får känslan av att hon från scen till scen lyckas klara av de utmaningar regissören ställer henne inför utan att för den delen göra Nikita till en hel person. Det ska medges att karaktären Nikita även i filmen aldrig tillåts bli hel, men jag uppfattar inte de olika stadier hon genomgår som riktigt övertygande och det är egentligen först mot slutet som hon börjar kännas mänsklig. Fast kanske är filmen menad som ett underhållande fördömande av staters maktmissbruk, där det spelar föga roll huruvida vi hejar eller ens tror på just den person som får representera individen.
Men så är det nog inte riktigt. Besson frossar i våld, jag tänker inte försöka intala vare sig er eller mig själv något annat. Att filmen handlar om någon som inte vill döda, som tvingas in i branschen, känns lite som en dålig ursäkt för att få skildra spännande mord. En dålig ursäkt för en ganska bra film, kan man säga. I alla fall Luc Bessons bästa, även om han inte heller här lyckas få Eric Serra att låta bli att sjunga under eftertexterna.
© Anders Lindahl
2003-07-27
Originaltitel: La Femme Nikita
Frankrike, 1990
Regi: Luc Besson
Med: Anne Parillaud, Jeanne Moreau, Tcheky Karyo, Jean-Hugues Anglade
Genre: Action
