Spirited Away (2001)
Stor konst för stora och små
Det här liknar ju ingenting... På ett bra sätt! Det är inte svårt att rekommendera "Spirited Away" till nästan varenda människa i världen. Det svåra ligger i att försöka få fram varför den är så speciell. "Så otroligt läckra scener" har ju använts förut, och säger egentligen inte så mycket. Kanske "så otroligt läckra scener med så otroligt läckra detaljer i" kommer närmare men duger egentligen inte alls.
"Kan inte beskrivas, måste ses", får det väl bli. Som vanligt.
Helgonförklarade Hayao Miyazakis senaste verk som gått segertåg över världen och nu faktiskt kan ses i svenska biografer, på originalspråk, är mer barnvänlig än exempelvis hans "Princess Mononoke", men minst lika sensationellt rik på bilder.
Chihiru och hennes föräldrar färdas i bil genom modern japansk landsbygd. De ska flytta och Chihiru är som de flesta barn i den situationen inte särskild glad åt det hela. Med några enkla knep skapas direkt sympati både för henne och hennes vanliga och ganska muntra föräldrar. Än så länge är allting helt normalt. Och när fadern i familjen insisterar på att de ska utforska en liten skogsväg nära det nya huset och de upptäcker en övergiven tunnel är det fortfarande inget särskilt oförklarligt som händer. Den övergivna, fantastiska by de finner är uppenbarligen en temapark som kursat - det byggdes många på 90-talet, förklarar fadern, och känner plötsligt matdoft. Ingen syns till, men fadern har ju "både kontanter och kreditkort" så det gör väl inget om de hugger in på maten som ligger framme? Och plötsligt mer eller mindre smälter marken bort under fötterna på Chihiru och en helt annan värld tar över. En värld befolkad med hur många olika och underliga varelser eller andar som helst, styrd över av en trollkunnig kvinna med gigantiskt huvud och en ännu större bebis. Här finns också Haku, en pojke som säger sig känna Chihiru och ibland förvandlas till drake. Ett enastående äventyr tar sin början, även om det till viss del lika mycket känns som en lekfull drogtripp.
"Spirited Away" ser fantastiskt bra ut, med lika tydliga som galna bilder, fulla av detaljer och färger, i en kombination av traditionellt tecknat och vad som torde vara datorgrafik men som inte alls ser ut som det. Det finns så mycket infall att man inte behöver bry sig det minsta om handlingen för att vilja se om filmen både en och två gånger. Både det groteska och det vackra är framställt med en sådan hejdlös kraft att man som tittare glatt kapitulerar och säger till sig själv "vem bryr sig om det här är rimligt, jag ser det ju framför mig." Till bilderna finns ett underbart ljudarbete som ger dem ännu mer liv och ett mod hos regissören att våga dra ner på tempot, stanna upp och andas.
Nu vet ni att "Spirited Away" är en av de snyggaste filmer som gjorts och bör ses av alla filmintresserade bara därför. Men hur är den som film?
Känslan är inte helt ny - tänk Alice i Underlandet så har du en viss aning om den sinnesstämning man som tittare får när man beger sig in i en värld som spelar helt enligt sina egna regler men är beskriven på ett sätt som gör att man inte kan eller vill annat än acceptera den. Chihiru själv reagerar helt naturligt; orolig och ledsen över att hennes föräldrar förvandlats till grisar, först övertygad om att hon drömmer, men slutligen fast besluten att göra allt hon kan för att rätta till saker och ting - om det så innebär att hon måste arbeta hårt och vara riktigt modig.
Mitt i en handling som mest påminner om en dröm, där man aldrig kan ana vad som lurar bakom nästa krök förrän tanker faller en in och plötsligt blir verklig, finns också klassisk spänning inbakad. Mot slutet landar det hela alltmer i ett nästan vanligt narrativ, fast förstås fortfarande väldigt speciellt berättat.
Det känns lite fånigt att sätta betyg på en film som så fulländat förverkligar en vision hos en egensinnig filmskapare. Hade jag blivit lika förtrollad av filmen som vissa jag känner hade femman varit självklar (om filmen alltså nått det högsta målet och blivit en "Akira"). Nu blir det en femma ändå, till filmen som konstverk betraktad. Handlingen är inte gjord för att sönderanalysera eller jämföra mot normala mallar, så att haka upp sig på oklara detaljer eller ofullföljda narrativa element vore rätt fåfängt. Jag tänker istället på bilder: en tågresa mot slutet, ett gäng pappersfåglar, ett omöjligt och glittrande hav efter ett häftigt regn.
I något framtida konstmuséum kommer den här filmen hänga på väggen och turister kommer skockas runt den och mumla saker som "jag fattar inte riktigt alla symbolerna men, oj vad de kunde göra förr i tiden".
© Anders Lindahl2003-09-16