Alphaville: ett fall för Lemmy Caution (1965)
Prententiöst navelskådande från Godard
Om man säger Alphaville tänker väl de flesta på en viss tysk synthpopgrupp och börjar nynna på "Forever Young". Vad som kanske är mindre känt är att bandet tog sitt namn från en film av Jean-Luc Godard. Vilket som är värst, Alphavilles tragiska comebackturné förra året eller Godards film, kan man fundera på, men mer om det senare...
Jean-Luc Godard är en ytterst produktiv regissör som fick sitt genombrott och sin höga status inom filmhistorien i och med den franska "nya vågen". 1960-talet var uppbrottet och förändringens tid på alla fronter. Hela samhället var i svängning och uppror mot traditionen och auktoriteterna skedde på bred front. Inom kultursfären var experimentlustan på topp; murar skulle rivas och alla dörrar skulle öppnas på vid gavel och släppa in ny, frisk luft. Det var förnyelsens tid och, på gott och ont, las mycket av grunden till dagens samhälle under detta stormiga decennium. Naturligtvis påverkades också filmkonsten av de nya tiderna. Ett uttryck för detta var det som kom att kallas för "den nya vågen" (la nouvelle vague), vilket var ett samlingsbegrepp för en ny generation franska filmskapare som gick sin egen väg.
De stora namnen inom denna grupp var från början filmkritiker för den ansedda tidskriften "Cahiers du cinéma" som runt 1959 började göra egna långfilmer. Bland de större verken inom rörelsen ser vi till exempel Truffauts "De 400 slagen" (Les Quatre cents coups), Resnais "Hiroshima min älskade" (Hiroshima mon amour), och Chabrols "Vännerna" (Le Beau Serge), alla från 1959. Men den mest kontroversielle och provokative av dem alla var nog ändå Jean-Luc Godard. Medan till exempel Truffaut ville förnya filmkonsten ville Godard bryta ner alla konventioner och skapa en helt ny filmkonst ur spillrorna. Han var också, och är fortfarande, en av de mest produktiva regissörerna från denna tid. Under "den nya vågens" storhetstid från 1959 till 1967 gjorde han inte mindre än femton filmer. Och han har fortsatt att skapa film. När han i år är aktuell med den nya filmen "Éloge de l'amour" har han ett åttiotal filmer på sin meritförteckning. Men det är hans sextiotalsfilmer som är de mest hyllade, till exempel "Till sista andetaget" (À bout de souffle, 1960), "Les Carabiniers" (1963), "Bande à part" (1964) och "La Chinoise" (1967).
Den nya vågens regissörer inspirerades av den italienska neorealismen (med bland andra Rossellinis "Rom, öppen stad" från 1945 som grundpelare) och inspelningarna skedde till stor del på plats ute på Paris gator. Tekniska framsteg hade gjorts och handhållna filmkameror var en möjlighet som regissörerna utnyttjade till fullo. De övergav också sofistikerad ljussättning till fördel för befintligt ljus på inspelningsplatsen och skådespelarna fick ofta improvisera fram sina repliker. Som synes har senare års Dogma-rörelse hämtat mycket av sina idéer från den nya vågen. Vad gäller ljudbearbetning var Godard en av dem som gick längst i sitt experimenterande. Omgivande ljud konkurrerar ofta med dialogen i hans filmer, bakgrundmusik bryts abrupt vid scenbyten och total tystnad är en ofta använd effekt hos Godard.
"Alphaville" är väl kanske inte en av Godards mest hyllade filmer och själva tanken på en science fiction-film från en regissör med ett så påtagligt realistiskt formspråk kan verka väldigt främmande. Det är det också och inte är det särskilt bra heller. Filmen handlar om agenten Lemmy Caution (Eddie Constantine) som kommer till staden Alphaville från en plats som helt enkelt kallas "länderna utanför". Alphaville styrs diktatoriskt av datorn Alpha 60 och samhället bygger helt på logik och ordning. Känslor, mänsklighet och kärlek hör inte hemma i denna dystopiska stad och alla som inte kan anpassa sig efter den rådande ordningen avrättas. Lemmy Caution blir till exempel vittne till en iscensatt föreställning i ett badhus där avrättningar blandas med synkronsimmande flickor i en sorts perverterat Esther Williams-nummer. Agenten träffar i Alphaville Natasha Von Braun (Anna Karina), vars far har konstruerat datorn Alpha 60 och som är tämligen anpassad till det känslokalla ideal som råder i staden. I mötet med Lemmy uppstår dock någon sorts kärlek dem emellan och hennes logiska yta börjar krackelera.
I filmen bryter Godard, naturligtvis, mot de filmiska regler vi åskådare har lärt oss. I de första scenerna använder han till exempel spänningsskapande musik och när musiken når sin klimax händer… ingenting. Denna effekt används gång på gång tills man inte längre reagerar på musiken. Utseendemässigt har filmen inget högre produktionsvärde, vilket kanske gör den mer realistisk men som också gör den väldigt tråkig att se på. Kvalitén på fotot är väldigt varierad och vissa scener verkar vara skadade av ålder, men det kan också vara en medveten effekt från Godards sida. Man kan aldrig så noga veta med honom. Godard gör sitt bästa för att förvirra betraktaren om vart huvudpersonerna rör sig och var de befinner sig i förhållande till varandra och vissa passager i filmen verkar inte fylla något som helst syfte. Ett exempel på det senare är när Lemmy och Natasha går långsamt upp för en trappa bara för att få reda på att de ska vara på våningen under och således går sakta nedför trappan igen. Gränsen för min tolerans för Godards påhitt nås när han negativvänder delar av scener, alltså så att vitt blir svart och vice versa. Då har jag förlorat allt tålamod med hans experimenterande.
Men det värsta med "Alphaville" är dess innehåll och, framför allt, sättet det förs fram på. Filmen är ytterst ordbunden och består av ett nästan konstant flöde av mer eller mindre sammanhängande filosofiska och poetiska yttranden. Själva grundkonceptet för filmen kan vara intressant; den logiska världsbilden där kärlek är bannlyst, där människan anpassas helt efter tekniken och där till och med deras språk förminskas dag för dag i nytryckta ordböcker där förbjudna ord har tagits bort. Allt detta kan vara spännande att diskutera, men att diskutera det kontinuerligt under 98 minuter gör inte en särskilt bra film. Godard har själv sagt att han ser sig som en essäist som "producerar essäer i romanform eller romaner i essäform, men istället för att skriva så filmar jag dem". Citatet är talande; "Alphaville" är nämligen ingen film, det är en essä i en filosofisk tidskrift. Eller hade varit så i den bästa av världar i alla fall. Då kanske man också hade sluppit de delar av dialogen som inte är intressant alls, utan inte verkar vara mer än pretentiöst dravel. Om jag tillåts citera ytterligare en gång tror jag att det Lemmy Caution säger om poesi i filmen är ganska passande: "Man tror att det är hemligheter, men egentligen är det ingenting."
"Alphaville" har sin roll i sin samtid och är ett uttryck för det Godard och hans "nya vågen"-kollegor arbetade med på sextiotalet. Men det är inte en film som har hållit för tidens tand av egna kvalitéer och att se den nu, skild från sitt sammanhang, blir mest ointressant och tråkigt med avbrott för ren irritation när man ser hur Godard lägger all sin kraft på att slå in dörrar som, numera, är vidöppna.
----
TRIVIA:
Förutom sin vanliga titel tycks "Alphaville" ha marknadsförts i USA under två alternativa titlar som jag bara måste nämna för att de är så absurda; "Dick Tracy On Mars" och "Tarzan Vs. IBM". Man kan undra vad Godard tyckte om dem...
© Andreas Hallgren2001-10-14