Kalenderflickorna (2003)

En av världens fyra bästa skådespelerskor i film för mogen målgrupp

3 russin

- Russinredaktionen har genomgående filmsmak som en 80-åring och gör därför en av världens sämsta websidor. Det var kontentan av ett uppbyggligt e-meddelande som kom ganska nyligen. Så det är väl bara att rida på vågen och gå vidare mot graven med högburet huvud och stadiga steg, medan fysiken så tillåter, medan man murar in sig i ett mossbelupet hörn i muséet för filmkonst. Den här filmens huvudsakliga målgrupp är nog i alla fall ganska...mogen.

Nigel Cole? Visst var det mannen bakom den alldeles för tilltramsade flumfarsen "Saving Grace" häromåret. I "Calendar Girls" står han på fastare mark och resultatet blir inte alls lika urspårat utan mer mänskligt och faktiskt insiktsfullt. Storyn är tydligen sann och de riktiga kalenderdamerna medverkar själva i en tidig scen. Cole kastar sig inte ut i plattitydträsket, trots att filmen är publikfriande på ett uppenbart sätt. Den har så vinnande personligheter att den kommer undan med sin skamlösa charmoffensiv.

Som så många andra framgångsrika britcoms tar den avstamp i tristess, tragik och vardagens melankoli. Damklubben i en engelsk småstad fyller programverksamheten med inte-så-upphetsande aktiviteter. Mattor, broccoli och arkitektur i all ära - framförallt Chris (Helen Mirren) skulle gärna se George Clooney i den årliga kalendern istället. Men hennes idéer slår sällan igenom i organisationen.

Chris bästa väninna Annie drabbas av sorg när maken John får leukemi och går bort. Under sjukdomstiden spenderas många timmar i sjukhusets väntrum där soffan i sig är ett straff. Det ger idén att samla in slantar till en ny, men kalendern brukar inte sälja tillräckligt för att ens täcka tyget som skulle krävas. Om inte...
Chris får plötsligt en idé i linje med vad de arbetslösa grabbarna i ”Allt eller inget” drog igång.

Medelålders damer lättar på kläderna, men inte utan motstånd - både inre och yttre. Kalendern detta år ska inte bli som de tidigare. Men följderna av tilltaget blir mer dramatiska än de kunnat ana. Ingen sunt resonerande medborgare skulle kalla det här för pornografi, men i den traditionsbundna Yorkshire-myllan krävs inte mycket för att bryta mönstret och stämplas som avvikare från det normala.

Det här är ingen revolutionerande film direkt, med sin hyllning till just det lagom avvikande och frihetstörstande fotfolket som bara vill väl men missförstås av de stelbenta bakåtsträvarna i samhället. Men nu heter motorn i filmen Helen Mirren och det gör en viss skillnad. Mirren är rimligtvis en av världens tre eller fyra bästa nu levande kvinnliga representanter för sin yrkeskår - känn er fria att argumentera emot - och verkar kunna iklä sig vilken typ av personlighet som helst. Hennes rollfigur här är full av godmodig sarkasm i en film som är fylld av sarkasmer men egentligen, längst in i själen, impregnerad av godmodighet. Vem bättre än Mirren kan få en sådan karaktär att fungera utan att det gnisslar någonstans? Eller skenbart uttryckslöst kläcka ur sig saker som "We're gonna need considerably bigger buns” med sådan pondus?

En del idéer är slitna och utvecklas inte så smidigt som vore önskvärt; frun som tycker att maken är borta i affärer misstänkt ofta och kanske gör något annat än han påstår - exempelvis. Och när Hollywood dras in i handlingen börjar filmen vackla och verka osäker på sitt syfte, men den tappar aldrig fotfästet helt. Framgångens pris och stjärnstatus som välsignelse eller fördömelse filosoferas det om en stund, men inte i någon mer fördjupad form. Jag vet inte hur den här filmen sett ut om den gjorts helt och hållet i Hollywood, men förmodligen mer ansträngd - och kanske med yngre damer i huvudrollerna av marknadsmässiga skäl. (När TV-succén "I mördarens spår” var på väg att flytta över Oceanen för ett antal år sedan övervägdes tydligen Michelle Pfeiffer som ersättare för just Helen Mirren, om jag inte helt är ute och seglar. Projektet slopades tydligen till slut).

Nu finns det flera karaktärer på gränsen till karikatyrer, men de dras tillbaka vid randen till stupet. Filmen bygger inte på konstanta gapflabb, även om de har sin plats. Det genomgående tonläget är sådant där man när som helst kan vänta sig ett "Anyone fancy a cup o' tea?”. Det handlar om mogna människor, medelålders i de flesta fall, men filmen riktar sig inte bara till dem som uppnått det stadiet i livet, vad jag än påstod inledningsvis. Vad en typisk 80-åring anser vågar jag inte spekulera i.

© Johan Lindahl
2005-02-04

Foto: Jaap Buitendijk.  © Harbour Pictures.

Originaltitel: Calendar Girls
Storbritannien, 2003
Regi: Nigel Cole
Med: Annette Crosbie, Philip Glenister, Celia Imrie, John-Paul Macleod, Helen Mirren m.fl.

Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2003-09-19







     

Dela |