Basic - farligt uppdrag (2003)
En typisk videoprodukt
Jaha. Ännu ett "Rashomon"-försök som främst för tankarna blott några år tillbaka i tiden, till "Courage under fire" (med Denzel Washington sökande sanningen om Meg Ryan i Gulfkriget Volym Ett) och "Generalens dotter". John Travolta repriserar sin roll som förhörsledare i militär miljö från den sistnämnda, men har bytt ut Madeleine Stowe som den kvinnliga assistenten i sammanhanget mot Connie Nielsen. Börjar det gå utför med henne, eller? Hon hade visserligen en liknande uppgift i "The Hunted", med aningen mer pondus. Här verkar hon hopplöst malplacerad, matt och oinspirerad, men rycker upp sig några tum på slutet sedan hon fått chansen att svinga en telefonkatalog mot mänskligt mål och avreagerat sig en smula.
Travolta å sin sida hamnar återigen i samma film som Samuel L., för första gången sedan "Pulp fiction" om jag inte glömmer bort något lättglömt verk i hastigheten. Tyvärr hjälper inte deras närvaro för att lyfta filmen över de panamanska palmerna under vilka sanningen göms i den här patriotiska skrönan. Eller är den patriotisk? Vad vill den egentligen säga? En annan oundviklig fråga efteråt är: vad tycker jag egentligen om den här torktumlaren till twist? Den är ansträngd, men genomförd med något slags gott humör som förlåter en del. Men det har blivit lite för många som vill bräcka alla andra i den här grenen på sistone.
Filmen som helhet har en maskinmässig uppbyggnad och mekaniken håller i sig fram till slutet, nästan. Det ser ut som om en historia där jag sett ALLT förut, men det går att finna ytlig tjusning i helikoptrar, djungelstrider, tunga gevär samt farbror Samuels elaka grin. Han får ofta skäll numera för att han tar roller bara för pengarna, men just här känns Travolta mer som om han börjar parodiera sig själv - och nästan kommer undan med det.
"Basic" är i praktiken en typisk videoprodukt som kan hålla för en regnig eftermiddag i mars eller november. Det regnar förresten under större delen av filmen, som alltså utspelar sig i Panama, kring USA:s militärbas i kanalzonen. En övning med elitstyrkan Rangers slutar i flera frånfällen och ett mysterium att lösa. Komplotten, eller komplotterna - det finns ju flera versioner av sanningen enligt den form i vilken gåtan presenteras - kan gå en på nerverna.
Egentligen är det lovvärt med lager att skala av och överraskningar att avslöja, men här finns inga riktiga lager eftersom karaktärerna är karbonfigurer och det är väldigt svårt att lokalisera sina sympatier. Spelar det till slut någon roll vem som dragit vem vid näsan? Alla ledtrådar och villospår placeras ut genom felsägningar, upprepningar av nyckelfraser, förväxlingar och tillfälligheter som inträffar precis när de behövs för handlingens fortskridande. Och eftersom allt bygger på motsägelsefulla uppgifter från skilda vittnen, vet vi att hälften av det vi ser inte har hänt inom diegesens ram, eller att det bara handlar om avledningsmanövrer.
John McTiernan har alltid haft en ojämn formkurva. Det här är inget fullständigt bottennapp, men visar på... är det ålderstecken? En slående brist på fantasi lyser i varje fall genom dunklet och de tvära turerna i den hyperaktiva händelseutvecklingen luktar alltmer av desperation, för att man inte ska hinna granska rimligheten närmare. Lösa trådar? I drivor. Det är verkligen mycket väsen med mycket lite logik, men upplösningen ger i alla fall något att diskutera en stund efteråt. Och då är väl alltid något vunnet.
Filmens förtexter börjar förresten till tonerna av Ravels "Bolero". Är det också ett snyggt kamouflage för att ingjuta fåfänga förhoppningar om pretentioner utöver det titeln antyder? Just det, "Basic" bör väl betyda att McTiernan & Co vill vara ironiska, eftersom allt går ut på att vi ska upptäcka att allt inte var ett så grundläggande, open-and-shut-case (med den terminologi som amerikanska advokater i TV-serier alltid använder om fall de inte får, eftersom det inte skulle bli någon dramatik av dem) som det först framstod. Men för mig fungerar den taktiken som en bumerang. De slog knut på sig själva, men inte helt utan skadeglädjens charm.
© Johan Lindahl2004-03-26