Mellan science-fiction och saga, mellan förnuftigt konstaterande och vemod. Inget är riktigt nytt i "A.I.", där praktiskt taget varje scen får en att minnas något ur andra filmer, men den känns ändå unik. Den speciella stämningen hänger kvar över en länge, liksom funderingarna kring vad som egentligen menas. Det var länge sedan jag så rastlöst väntade på att andra skulle se en film, för att kunna diskutera den med dem.
Att Spielberg tagit över ett projekt efter Kubrick ses förstås av många som konstigt, och kanske hädiskt. Å andra sidan var de goda vänner, och övertagandet sägs ju också ha skett med Kubricks goda minne. Det är meningslöst att försöka gissa exakt hur den gamle mästaren hade velat ha filmen, så frågan måste ju som alltid bli, är den bra?
Svaret, i korthet, är Ja. Den är mycket bra. En av Spielbergs bästa. En av årets bästa.
Man kan dock inte komma ifrån att det vilar något Kubrickskt över det hela. Vissa bildkompositioner, stilla, balanserade, nästan som fotografier, känns definitivt mer Stanley än Steven. Rumsinredningarna som drar åt sig blicken med sin retrofuturistiska coolhet känns också väldigt Kubrick. Det återhållsamma, nästan lite kalla, sida vid sida med stora känslosvallningar skvallrar om att två ganska olika filmartemperament möts här. Men det kanske lika mycket beror på att det är en mognare Spielberg vi ser, inte bara en Spielberg som vill vara Kubrick.
Det är också en Spielberg som inte förlitar sig på superstjärnor för att förvissa sig om framgång. Den största stjärnan är ju faktiskt den yngsta. Haley Joel Osment är fruktansvärt bra. Så bra att man inte ens reflekterar över det när man ser filmen, ungefär som i "Sjätte sinnet". Bra är också alla andra, framför allt Frances O'Connor.
Tekniskt finns det heller ingenting att anmärka på i "A.I." De allra, allra största och duktigaste effektmakarna, som Dennis Muren och Stan Winston, har sett till att så är fallet. Inte för att "A.I." i första hand är en effektfilm, men det digitalt skapade ser här så sant ut som det över huvud taget är möjligt, från rörliga mänskliga ansikten som fälls ihop för att visa maskineriet bakom, till ett Manhattan halvt dolt under vatten. Här finns ett överflöd av fascinerande miljöer och tonvis med stämning. Spielberg, även vanligtvis en mycket kompetent filmskapare, har säkert känt extra krav på sig när han tagit över efter Perfektionisten Kubrick. Så det ser bra ut. Perfekt är nästan rätt ord.
Det som kan, bör och kommer att diskuteras livligt är handlingen, och framförallt slutet. Många kommer att föraktfullt avfärda slutet, kanske utan att egentligen ha förstått det alls. Fram tills dess är berättelsen en märklig blandning av barnsaga och science fiction-klassiker som "Blade Runner" och mer mediokra försök i genren som "Screamers". En blandning som ändå känns helt egen.
I en framtid halvt på väg mot den i "Waterworld", har kusterna svämmats över sedan isen vid polerna smält på grund av växthuseffekten. Ett visst mått av gott leverne erbjuds fortfarande många i västvärlden, mycket tack vare restriktioner på barnafödande. Det finns robotar, eller ”mekas”, som är förvillande lika människor, och används till allt från hushållssysslor till sexpartners. Vad ingen dock lyckats med, och som William Hurts karaktär i filmens början föreslår, är skapandet av en robot som kan älska.
Ett cyniskt försök, med en köpstark marknad i åtanke, resulterar så i ett ”barn” (Osment) som kan präglas på sina ”föräldrar”, som aldrig kommer bli gammalt, som kommer älska dem livet ut. Inom företaget hittar de ett lämpligt testpar, vars son ligger i koma (enkelt uttryckt). David, som roboten heter, trivs bra hos sin familj och älskar helt enligt planerna mamman djupt, tills den riktiga sonen vaknar, med den oundvikliga svartsjukan som följd. Trots hans goda avsikter blir David snart ett hot mot familjens säkerhet.
Ett av filmens största ögonblick är när mamman ska lämna tillbaka meka-pojken för ”förstöring”, men ändrar sig och lämnar honom i skogen, med en mekanisk nalle som sällskap. Riktigt hjärtknipande är det, hur mycket robot han än är.
Ett sökande tar vid, inte efter mamman David lärt sig älska, utan efter den blå fen. I Pinnoccio, har David hört, finns det en fe som gör låtsaspojken verklig, och det är henne han beslutar sig för att finna, i tron att han bara kan bli älskad om han är ”riktig”. På vägen träffar han gigolo-mekan Gigolo Joe, spelad av Jude Law, och människor som inget hellre vill än att förstöra robotar, gärna i showartade sammanhang. Sagokänslan som finns i hela filmen är här mycket tydlig, men det är en saga som man inte behöver vara barn för att ta till sig. Davids envetna, enkla strävan är mycket rörande, samtidigt som man diskuterar tyst med sig själv om han verkligen är så människolik att det över huvud taget borde gå att tycka synd om honom, och, isåfall, hur det gick till.
Utan att säga så mycket mer om handlingen, måste jag ändå konstatera att slutet, vilket många avfärdar med en föraktfull fnysning, förmodligen är helt perfekt. Allt beror på vilket antagande man gör gällande vissa figurer. Det är ganska öppet för tolkningar, men om man pusslar ihop bitarna i efterhand kan man komma fram till en betydligt intressantare tolkning än den som instinktivt först infinner sig. Denna oklarhet är självklart ett medvetet val, och just att man inte får förklaringen i ett paket utan måste grubbla sig fram till den höjer filmen ytterligare i mina ögon.
Tonen i "A.I." är mognare och klokare än vad många förväntar sig av Spielberg, och han väjer inte för lite mörker, vilket är bra. Faktum är att, med "Eyes Wide Shut" i tankarna, tvivlar jag på att Kubrick själv hade gjort det hela särskilt mycket mer cyniskt och kallt. Han blev snällare på äldre dar, och Spielberg har blivit, inte elakare, men mer återhållsam när det gäller smörighet. Jag kände aldrig ett elakt hånskratt bubbla upp inom mig, eller den äcklade grimas som dåliga känsloscener på film kan framkalla. "A.I." håller, och är som sagt på många sätt speciell. Dessutom tror jag banne mig att Kubrick/Spielberg försöker säga oss någonting om oss själva.
Angående slutet: notera den suddiga bilden av David när han kommer ut ur hissen i början av filmen, notera det ständigt pågående pratet om att människor hatar mekas för att de kommer finnas kvar när människorna försvunnit, notera att den smala mannen på slutet faktiskt aldrig säger varifrån de kommit, men däremot nämner att mekas började tillverka egna mekas. Utomjordingar?
Nu ska jag bara räkna ut exakt vad slutet på "2001 "betyder ...
Haley Joel Osment och Teddy i A.I. Artificiell Intelligens
Originaltitel: A.I. Artificial Intelligence USA, 2001 Regi: Steven Spielberg Med: Haley Joel Osment, Jude Law, Frances O'Connor, Sam Robards, William Hurt, Jake Thomas, Brendan Gleeson